Anne Holm-Haavisto har flyttat tillbaka till hembyn Vexala och har nu sin arbetsplats i Munsala kyrkby.
Anne Holm-Haavisto har flyttat tillbaka till hembyn Vexala och har nu sin arbetsplats i Munsala kyrkby.

Hon lyssnade inte på den lilla rösten

BÖNESVAR.

En liten röst viskade i örat att hon inte ska återvända till Stockholm. Men Anne Holm-Haavisto lyssnade inte på rösten. Hennes längtan tillbaka var så stark.

9.6.2022 kl. 11:19

Hon flyttade hem till Österbotten från Stockholm för att vila upp sig.

– Jag hade varit nästan tio år i Stockholm och jobbade bland annat som vikarierande föreståndare på ett daghem med nästan hundra barn och fyra avdelningar. Men arbetsbördan var så stor och bruset i Stockholm gjorde mig trött, och jag kände att jag var på gränsen för att bli utbränd, säger Anne Holm-Haavisto.

Hon kom till Jakobstad 2003 och jobbade på ett café. Men redan efter några månader började hon längta tillbaka.

– Jag hade ju nästan hela mitt vuxna liv där.Det var inte så lätt att anpassa sig som singel dågamla vänner här var gifta eller hade barn.

Dagen hon tänker säga upp sig och meddela chefen i Stockholm att hon kommer tillbaka får hon ett annat samtal. Hon blir erbjuden ett års vikariat på Lagmansgårdens elevhem.

– Medan jag studerade hade jag gjort min praktik där. Jag tyckte Lagmansgården var en jättespännande arbetsplats.

Hon trivdes på Lagmansgården men längtan till Stockholm blev allt starkare.

– När vikariatet närmade sig sitt slut fick jag ett erbjudande från den internationella frikyrka i Stockholm där jag varit medlem. De skulle starta ett kristet daghem och ville ha mig som föreståndare. Mänskligt sett var arbetet som klippt och skuret för mig. Jag tackade ja till jobbet.

Något kändes fel

Men när hon började söka lägenhet i Stockholm upplevde hon att något var fel.

– Jag kunde inte sätta fingret på det. Men känslan att jag inte ska återvända växte bara allt starkare inom mig. Det var inte roligt, för de var ganska beroende av mig för att starta upp det hela. Men jag kände att jag inte kan pressa mig mot allt vad mitt inre säger.

Hon ringde till vd:n för företaget, beklagade situationen och sade att hon måste tacka nej till arbetet.

– Han var förstående och sade att de kanske lyssnat in Gud fel och skyndat på det hela. Samtalet blev inte så jobbigt som jag trodde det skulle bli. Men två dagar senare ringer han på nytt. Då är det ett helt annat ljud i skällan. Tonen var hård och han anklagade mig för att jag försatt dem i en besvärlig situation.

Han ville ha ett möte mellan henne och styrelsen.

– Jag sade att jag inte klarar av att sitta där som på förhör. Men jag gick med på att träffa honom och pastorn.

På väg till mötet upplevde hon en stark, obehaglig känsla som bekräftade för henne att hon skulle återvända till Finland.

– Känslan var så stark att jag ringde min syster och bad om förbön. Än idag vet jag inte var­ifrån känslan kom.

Fast hon gick genom välbekanta kvarter fick hon tvinga sig till mötet.

– När jag kommer in sitter hela styrelsen ändå där. Jag kände mig som om jag var med i en dålig film. Jag kände mig utsatt. Men mötet gick ändå någorlunda bra. Jag upprepade att jag är ledsen över situationen. Jag sade att jag återvänder till Finland och att jag vill lämna församlingen.

– Jag har tänkt på det här mycket senare. Om jag riktigt lyssnat in mitt innersta när jag fick erbjudandet var det som om en liten röst sade åt mig att det här inte är den rätta vägen. Jag tror det var Guds röst som försökte hejda mig. Men jag slog bort den, för jag ville så gärna tillbaka till Stockholm.

När hon återvände till Jakobstad upplevde hon en troskris.

– Jag ifrågasatte inte Gud utan min egen förmåga att kunna lyssna in och känna igen vad som är sunt och osunt. Allt var ett virrvarr och jag undrade vad jag varit med i. Jag hade upplevt att jag fått mycket gott ur församlingen och gemenskapen i Stockholm. Men slutklämmen blev jättekonstig då till och med folk jag kände från församlingen vände mig ryggen.

Hon upplevde att hon behövde något stabilt och fast och sökte upp en präst i Jakobstads svenska församling för samtal.

– Han kunde bara bekräfta att jag tydligt och klart skulle bort därifrån. Det var en tung tid att bearbeta det som skett. Men det ledde också till att jag landade i den lutherska kyrkan. Det kändes som ett tryggt och stabilt sammanhang att vara i.

– Det är stort att Gud kan använda mina felval till något gott när man ser hela perspektiv. Idag är jag helad från det som hände och går nu jättegärna i frikyrkorna. Jag hade ju heller inga problem med frikyrkan här på hemorten.


Tillbaka till Vexala

Anne Holm-Haavisto fick nytt jobb på Lagmansgården, gifte sig 2008, fick barn och familjen köpte hus i Kackur i Larsmo. 2013 delade hennes föräldrar några strandtomter i hembyn Vexala i Nykarleby mellan sina barn.

– Där byggde vi en sommarstuga och min man blev helt fascinerad av stället. Han var där och byggde all ledig tid. Det mesta praktiska arbetet hemma i Kackur föll på mig och det blev ett problem. Han ville vara i Vexala och jag i Kackur. Jag hade kommit bra in i gemenskapen i Kackur och visste att jag inte kommer att må bra av att bo isolerad från andra människor i Vexala, fyra kilometer från närmaste granne.

Ingen ville ge med sig. Läget var låst.

– Det var ett stort böneämne för mig och jag delade det också med min bönegrupp i Larsmo. Vi bad att han skulle ta sitt förnuft till fånga.

Före skolstarten var bönegruppen i Vexala och bad som de brukade. Under några dagar utgöt hon sina känslor till Gud inför skolstarten och om att vara ensam med barnen i Kackur.

– Märkligt nog fick jag helt nya tankar av Gud. Det var ingen tydlig röst men jag förstod att han ville säga att jag inte ska oroa mig utan våga ta steget att flytta ut. Han ska ge mig allt det jag behöver, också de sociala kontakterna. På en gång visste jag att här kom bönesvaret. Det var inte min man som skulle ändra sig, det var jag.

Allt motstånd mot att flytta rann av och hon upplevde att tilltalet var lösningen på den låsta situationen.

– Jag bad min man komma ner från stegen han stod på. Jag sade bara att jag upplever att Gud har sagt åt mig att vi ska flytta hit ut. Han stirrade på mig och sade: ”Ja, från dig kan det inte ha kommit. Jag vet ju hur du låter.” Han blev jättetagen av det hela. Sedan dess har jag inte tvivlat över att det här var Guds väg för oss.

Det ordnade sig också med ett skolbyte i sista minuten från Larsmo till Munsala för dottern som skulle börja i ettan.

– Jag är glad över att tilltalet var så pass tydligt. För det ärinte lätt alla gånger att bo isolerat i höstmörkret då man knappt ser ljus från något hus någonstans.


Hittade sitt kall

Någon månad efter att de flyttat till Vexala annonserade Nykarleby församling efter en diakoniarbetare för Munsalaområdet.

– Då tänkte jag första gången på att jobba som diakon. Jag är uppvuxen i baptistkyrkan i Hirvlax och kände inte så väl till vilka jobb det fanns inom den lutherska kyrkan. I mitt jobb saknade jag den andliga biten att kunna erbjuda samtal och själavård. Jag tror att många som mår dåligt kan få hjälp på djupet av ett personligt möte med sin himmelske far. Jag sökte jobbet i församlingen och kände att jag hittat mitt kall.

Men hon fick inte jobbet.

– Det ledde i alla fall till att jag tog reda på hur jag kan göra mig behörig som diakon och började studera på Novia i Åbo hösten 2018.

Två månader senare sökte församlingen på nytt en diakoniarbetare till Munsala. Den här gången fick hon jobbet. Hon kombinerade jobb och studier tills hon blev färdig 2021.

– Jag upplever diakoniarbetet som mångsidigt, utmanande och mycket givande. I det har jag nytta av allt jag varit med om tidigare i livet; arbetserfarenheter, intressen, min personlighet och min relation och lyhördhet till Herren. Till och med mina misstag.

Både i arbetet och privat försöker hon leva efter Romarbrevet 12:21: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

– Det har gått i kringelikrokar. Jag ser Guds ledning i det jobbiga som hände i Sverige, att jag sökte hjälp hos en luthersk präst och kände att jag ville gå med i den lutherska kyrkan. Min troskris ledde till något gott. Det tycker jag är stort.

Johan Sandberg


urgamla pelare från romartempel på Forum delar in kyrkorummet i tre skepp. FOTO: COLOURBOX

Kyrkpressens kyrkbongare är i farten igen – den här gången har hon rest till Rom. I vår nya artikelserie presenteras en rad kyrkor från 300 till 500-talet. 16.6.2013 kl. 12:00
Illustration: Malin Aho

Hur ska vi i dag som moderna människor förstå berättelsen om Adam och Eva och syndafallet i Bibeln? Hur går arvsynden ihop med evolutionsläran? Vi ställde frågorna till Eva-Lotta Grantén som forskar i nutida luthersk teologi och etik. 15.6.2013 kl. 12:00
Sommarjobbarnas uppgifter på kyrkogården är bland annat att kratta gångarna och klippa gräs. FOTO: Johan Myrskog

I Ingå har man medvetet satsat på församlingens egna ungdomar då man anställt sommarjobbare. Den första dagen på jobbet är stekhet och intensiv. 14.6.2013 kl. 15:18
Tor Löjtlin tar också hand om gravgården i Ingå så ofta han kan. FOTO: Johan Myrskog

Tor Löjtlin brinner för Ingå kyrka och att arbeta med praktiska saker. Han jobbar inte längre som vaktmästare men det hindrar honom inte från att hoppa in då och då. Ingen känner till Ingå kyrka lika bra som han. 14.6.2013 kl. 09:47
Jeppe Karlsson och Maria Lundström skulle gärna läsa fler texter av unga finlandssvenska dramatiker. I februari har Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan premiär på Viirus. FOTO: Sofia Torvalds

På scenen får både himlen och helvetet rum. En teaterbiljett är dyrare än en biobiljett, men för priset kan man i bästa fall köpa sig en existentiell upplevelse och en stor dos kollektiv beröring. 13.6.2013 kl. 15:18
Markus Saarinen har trivts i Sideby prästgård, men den har känts stor för en ensam präst. Nu ska Sideby prästgård säljas. FOTO: JOHAN EKLÖF

Både präster och lekmän känner att prästers boendeskyldighet är ett system som hör det förgångna till. I Svenskfinland verkar två prästgårdar till nu förlora sin präst: den i Sideby och den i Saltvik. 13.6.2013 kl. 09:45

Finska Missionssällskapets årsfest avslutades med historisk missionärsvälsignelse. 9.6.2013 kl. 16:16
Marianne Sundroos och Antti Kuokkanen planerar sommarens storsatsning: En kyrkoopera i Kimiti Kyrka. FOTO: KP-arkiv

De som vill uppleva annorlunda musik i kyrkorummet ska i sommar styra stegen mot Kimitoön. Här kommer både opera och folkvisor att eka mellan stenpelarna. 9.6.2013 kl. 12:00
Från vänster Johan Storgårds, Maria Sundblom Lindberg och Ralf Saxén som tog initiativet till en skrivargrupp för män. FOTO: Tomas von Martens

En skrivargrupp för män i församlingens regi gav viktiga insikter berättar två av deltagarna. Initiativet till att starta skrivargruppen kom från en av männen. 8.6.2013 kl. 15:00
Illustration: Malin Aho

Kan människan uppleva Gud? De flesta kristna är överens om att det är möjligt. Det finns otaliga berättelser om en känsla av närvaro eller direkta uppenbarelser av det gudomliga. C.S. Lewis mötte Glädjen, men det gjorde också Karl Ove Knausgård. 8.6.2013 kl. 12:00
Tidningen Sändarens chefredaktör Annika Ahlefelt och Sändarens redaktion besökte Helsingfors i slutet av maj.

Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan i Sverige har äntligen fått ett namn för sitt gemensamma kyrkosamfund. 7.6.2013 kl. 13:46
Jeanette Ljungars har varit Oravaisbo sedan tonåren. Fjärdsändan är ett av landmärkena i den forna kommunen som numera är en del av Vörå.

Om inte kärleken får styra ledarskapet så styr rädslan.  Rädslan för att någon annan ska göra jobbet bättre än jag. Jeanette Ljungars tror på samarbete, inte konkurrens. Även inom företagsvärlden. 7.6.2013 kl. 10:14
Enligt det förslag som kyrkomötet röstat ja till kliver kyrkoherden ner från ordförandeposten i församlingsrådet. ILLUSTRATION: WILFRED HILDONEN

Kyrkomötet röstade ja till en ändring av församlingsrådstrukturen: kyrkoherden ska inte längre automatiskt vara ordförande. En del tror att det leder till problem. Andra tycker det blir perfekt. 6.6.2013 kl. 09:00
Johanneskyrkan i Helsingfors.

Problemen i Johannes församling är allvarliga och måste åtgärdas genast. 5.6.2013 kl. 15:00
Finländska stupade läggs i kistor i Kollaa, Loimola i juli 1941. FOTO: SA-KUVA

Under vinterkriget uppstod ett system som gäller än i dag – de finländare som stupar tas alltid om hand, och de skickas alltid hem. Niko Huttunen har forskat i varför det är så. 2.6.2013 kl. 12:00

Konspirationsteorier. Kyrkoherde Daniel Björk har blivit orolig. Han ser tecken på att vissa kristna lockas mer av auktoritära ledares konspirationstankar än av vanlig, tråkig demokrati. – Men vi måste stå emot. 11.12.2020 kl. 09:42
– Vi försöker förstå dels hur konspirationsteorier används i politiken, dels hur de cirkulerar från plattform till plattform och drar nya grupper av människor till sig, säger Katja Valaskivi.

konspirationsteorier. Konspirationsteorier är ett mycket gammalt fenomen. De har spridits i många olika syften. Men vem som sprider konspirationsteorier och vilka deras motiv är blir en komplicerad fråga att svara på – särskilt när vi rör oss på nätet. 11.12.2020 kl. 09:46
Hanna-Madeleine Andersson (ovan) och Vivian Krokfors älskar julen!

julpyssel. Vivian Krokfors och Hanna-Madeleine Andersson älskar att pyssla och sticka – och de älskar julen! På sitt gemensamma Instagramkonto delar de med sig av julpyssel och julstämning. 10.12.2020 kl. 15:54
Susan och Mats Billmark uppmanar oss att vara öppna och nyfikna på varandra, att prata om det som verkligen har betydelse i livet.

livsförändring. Susan och Mats Billmark drabbades båda av utbrändhet. Det fick dem inse att de aldrig stannat upp och funderat över vems liv de egentligen levde – sitt eget eller någon annans? 9.12.2020 kl. 16:29
Namnet "Kyrkan i Helsingfors" fungerar marknadsföringsmässigt, anser Stefan Forsén, men mindre bra ur ett ekumeniskt perspektiv enligt Jani Edström.

ekumenik. Evangelisk-lutherska församlingars sätt att definiera sig utåt får kritik för att exkludera andra kristna samfund. – Vi ser det från medlemmarnas synvinkel, svarar Stefan Forsén vid Helsingfors kyrkliga samfällighet 8.12.2020 kl. 17:05