Anne Holm-Haavisto har flyttat tillbaka till hembyn Vexala och har nu sin arbetsplats i Munsala kyrkby.
Anne Holm-Haavisto har flyttat tillbaka till hembyn Vexala och har nu sin arbetsplats i Munsala kyrkby.

Hon lyssnade inte på den lilla rösten

BÖNESVAR.

En liten röst viskade i örat att hon inte ska återvända till Stockholm. Men Anne Holm-Haavisto lyssnade inte på rösten. Hennes längtan tillbaka var så stark.

9.6.2022 kl. 11:19

Hon flyttade hem till Österbotten från Stockholm för att vila upp sig.

– Jag hade varit nästan tio år i Stockholm och jobbade bland annat som vikarierande föreståndare på ett daghem med nästan hundra barn och fyra avdelningar. Men arbetsbördan var så stor och bruset i Stockholm gjorde mig trött, och jag kände att jag var på gränsen för att bli utbränd, säger Anne Holm-Haavisto.

Hon kom till Jakobstad 2003 och jobbade på ett café. Men redan efter några månader började hon längta tillbaka.

– Jag hade ju nästan hela mitt vuxna liv där.Det var inte så lätt att anpassa sig som singel dågamla vänner här var gifta eller hade barn.

Dagen hon tänker säga upp sig och meddela chefen i Stockholm att hon kommer tillbaka får hon ett annat samtal. Hon blir erbjuden ett års vikariat på Lagmansgårdens elevhem.

– Medan jag studerade hade jag gjort min praktik där. Jag tyckte Lagmansgården var en jättespännande arbetsplats.

Hon trivdes på Lagmansgården men längtan till Stockholm blev allt starkare.

– När vikariatet närmade sig sitt slut fick jag ett erbjudande från den internationella frikyrka i Stockholm där jag varit medlem. De skulle starta ett kristet daghem och ville ha mig som föreståndare. Mänskligt sett var arbetet som klippt och skuret för mig. Jag tackade ja till jobbet.

Något kändes fel

Men när hon började söka lägenhet i Stockholm upplevde hon att något var fel.

– Jag kunde inte sätta fingret på det. Men känslan att jag inte ska återvända växte bara allt starkare inom mig. Det var inte roligt, för de var ganska beroende av mig för att starta upp det hela. Men jag kände att jag inte kan pressa mig mot allt vad mitt inre säger.

Hon ringde till vd:n för företaget, beklagade situationen och sade att hon måste tacka nej till arbetet.

– Han var förstående och sade att de kanske lyssnat in Gud fel och skyndat på det hela. Samtalet blev inte så jobbigt som jag trodde det skulle bli. Men två dagar senare ringer han på nytt. Då är det ett helt annat ljud i skällan. Tonen var hård och han anklagade mig för att jag försatt dem i en besvärlig situation.

Han ville ha ett möte mellan henne och styrelsen.

– Jag sade att jag inte klarar av att sitta där som på förhör. Men jag gick med på att träffa honom och pastorn.

På väg till mötet upplevde hon en stark, obehaglig känsla som bekräftade för henne att hon skulle återvända till Finland.

– Känslan var så stark att jag ringde min syster och bad om förbön. Än idag vet jag inte var­ifrån känslan kom.

Fast hon gick genom välbekanta kvarter fick hon tvinga sig till mötet.

– När jag kommer in sitter hela styrelsen ändå där. Jag kände mig som om jag var med i en dålig film. Jag kände mig utsatt. Men mötet gick ändå någorlunda bra. Jag upprepade att jag är ledsen över situationen. Jag sade att jag återvänder till Finland och att jag vill lämna församlingen.

– Jag har tänkt på det här mycket senare. Om jag riktigt lyssnat in mitt innersta när jag fick erbjudandet var det som om en liten röst sade åt mig att det här inte är den rätta vägen. Jag tror det var Guds röst som försökte hejda mig. Men jag slog bort den, för jag ville så gärna tillbaka till Stockholm.

När hon återvände till Jakobstad upplevde hon en troskris.

– Jag ifrågasatte inte Gud utan min egen förmåga att kunna lyssna in och känna igen vad som är sunt och osunt. Allt var ett virrvarr och jag undrade vad jag varit med i. Jag hade upplevt att jag fått mycket gott ur församlingen och gemenskapen i Stockholm. Men slutklämmen blev jättekonstig då till och med folk jag kände från församlingen vände mig ryggen.

Hon upplevde att hon behövde något stabilt och fast och sökte upp en präst i Jakobstads svenska församling för samtal.

– Han kunde bara bekräfta att jag tydligt och klart skulle bort därifrån. Det var en tung tid att bearbeta det som skett. Men det ledde också till att jag landade i den lutherska kyrkan. Det kändes som ett tryggt och stabilt sammanhang att vara i.

– Det är stort att Gud kan använda mina felval till något gott när man ser hela perspektiv. Idag är jag helad från det som hände och går nu jättegärna i frikyrkorna. Jag hade ju heller inga problem med frikyrkan här på hemorten.


Tillbaka till Vexala

Anne Holm-Haavisto fick nytt jobb på Lagmansgården, gifte sig 2008, fick barn och familjen köpte hus i Kackur i Larsmo. 2013 delade hennes föräldrar några strandtomter i hembyn Vexala i Nykarleby mellan sina barn.

– Där byggde vi en sommarstuga och min man blev helt fascinerad av stället. Han var där och byggde all ledig tid. Det mesta praktiska arbetet hemma i Kackur föll på mig och det blev ett problem. Han ville vara i Vexala och jag i Kackur. Jag hade kommit bra in i gemenskapen i Kackur och visste att jag inte kommer att må bra av att bo isolerad från andra människor i Vexala, fyra kilometer från närmaste granne.

Ingen ville ge med sig. Läget var låst.

– Det var ett stort böneämne för mig och jag delade det också med min bönegrupp i Larsmo. Vi bad att han skulle ta sitt förnuft till fånga.

Före skolstarten var bönegruppen i Vexala och bad som de brukade. Under några dagar utgöt hon sina känslor till Gud inför skolstarten och om att vara ensam med barnen i Kackur.

– Märkligt nog fick jag helt nya tankar av Gud. Det var ingen tydlig röst men jag förstod att han ville säga att jag inte ska oroa mig utan våga ta steget att flytta ut. Han ska ge mig allt det jag behöver, också de sociala kontakterna. På en gång visste jag att här kom bönesvaret. Det var inte min man som skulle ändra sig, det var jag.

Allt motstånd mot att flytta rann av och hon upplevde att tilltalet var lösningen på den låsta situationen.

– Jag bad min man komma ner från stegen han stod på. Jag sade bara att jag upplever att Gud har sagt åt mig att vi ska flytta hit ut. Han stirrade på mig och sade: ”Ja, från dig kan det inte ha kommit. Jag vet ju hur du låter.” Han blev jättetagen av det hela. Sedan dess har jag inte tvivlat över att det här var Guds väg för oss.

Det ordnade sig också med ett skolbyte i sista minuten från Larsmo till Munsala för dottern som skulle börja i ettan.

– Jag är glad över att tilltalet var så pass tydligt. För det ärinte lätt alla gånger att bo isolerat i höstmörkret då man knappt ser ljus från något hus någonstans.


Hittade sitt kall

Någon månad efter att de flyttat till Vexala annonserade Nykarleby församling efter en diakoniarbetare för Munsalaområdet.

– Då tänkte jag första gången på att jobba som diakon. Jag är uppvuxen i baptistkyrkan i Hirvlax och kände inte så väl till vilka jobb det fanns inom den lutherska kyrkan. I mitt jobb saknade jag den andliga biten att kunna erbjuda samtal och själavård. Jag tror att många som mår dåligt kan få hjälp på djupet av ett personligt möte med sin himmelske far. Jag sökte jobbet i församlingen och kände att jag hittat mitt kall.

Men hon fick inte jobbet.

– Det ledde i alla fall till att jag tog reda på hur jag kan göra mig behörig som diakon och började studera på Novia i Åbo hösten 2018.

Två månader senare sökte församlingen på nytt en diakoniarbetare till Munsala. Den här gången fick hon jobbet. Hon kombinerade jobb och studier tills hon blev färdig 2021.

– Jag upplever diakoniarbetet som mångsidigt, utmanande och mycket givande. I det har jag nytta av allt jag varit med om tidigare i livet; arbetserfarenheter, intressen, min personlighet och min relation och lyhördhet till Herren. Till och med mina misstag.

Både i arbetet och privat försöker hon leva efter Romarbrevet 12:21: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

– Det har gått i kringelikrokar. Jag ser Guds ledning i det jobbiga som hände i Sverige, att jag sökte hjälp hos en luthersk präst och kände att jag ville gå med i den lutherska kyrkan. Min troskris ledde till något gott. Det tycker jag är stort.

Johan Sandberg


Johanna Korhonen tror att det finns hopp för den finländska debattkulturen – om vi lär oss lyssna.

debatt. – Det har blivit värre, säger Johanna Korhonen om den finländska debattkulturen. Hon vill lära oss att lyssna på dem som inte tänker som vi. 3.11.2016 kl. 14:20
Kyrkans framtidskommitté har visionerat om hur kyrkan ser ut om 25-30 år. Vi bad Wilfred Hildonen teckna sin egen framtidsvision.

Framtidskyrka. Kyrkoråden försvinner. Kyrkomötesdelegaterna blir färre. Kyrkostyrelsen omorganiseras och KSCA läggs ner. De här förslagen ska förenkla beslutsfattandet och anpassa kyrkan till ett lägre medlemstal. 3.11.2016 kl. 01:00
En ny period inleds i Margita Lukkarinens liv då hon går i pension om ett år.
– Jag vill vara närvarande för våra barnbarn så som min mamma också varit och är i våra barns liv.

profilen. Hon har ofta fattat drastiska beslut i livet, men tillförsikten har präglat hennes tillvaro.– Jag har litat på att jag landar där jag ska. Och de gånger jag inte landat snyggt har det också haft en betydelse, säger Margita Lukkarinen. 4.11.2016 kl. 00:00
Antalet icke-medlemmar som begravts på församlingarnas kyrkogårdar har på femton år ökat med 37 procent. FOTO: ARKIVBILD

jordfästning. I takt med att finländarna i högre utsträckning inte hör till kyrkan ökar också antalet kyrkliga jordfästningar av icke-medlemmar. 1.11.2016 kl. 15:38
En mor som fick nog. Marguerite Barankitse.

Ekumenikfest. Glöm trista anföranden och reformationsårsjippon. Temperaturen i Malmö Arena är värme, kärlek och intensivt hopp. 31.10.2016 kl. 18:52
Påven Franciskus har varit en inspiration för många, och det syns också när man ser sig omkring här, säger Emma Audas.

Påvebesök. – Det känns som om de som är här vill enhet, säger Emma Audas, som var med när påven besökte Malmö. 31.10.2016 kl. 15:49
Malin Klingenberg har bestämt sig för att inte forcera fram visshet när det gäller tron.

profilen. Kyrkan är generös, man kan få det man behöver fast man inte är så säker på vad man kan ge tillbaka, säger Malin Klingenberg. 27.10.2016 kl. 16:27
Pastor Harout Selimian leder en liten kyrka med ett stort arbete. Han tror på en framtid i Syrien.

syrien. – Vi som är ledare måste visa ledarskap: att det finns en framtid för oss i Syrien, säger Harout Selimian, som leder en kyrka i Aleppo. 27.10.2016 kl. 11:12
Taket läcker och tekniken är föråldrad i S:t Jacobs kyrka, som finns i anslutning till Drumsö kyrka.

Helsingfors. Drumsöborna förlorar S:t Jacobs kyrka, medan Petrusborna kan få sin första egna kyrka. Matteus församling söker hyresgäster. 26.10.2016 kl. 11:31

vanda svenska församling. Nu finns den goda viljan att gå vidare. Det är budskapet efter helgens biskopsvisitation i Vanda svenska församling. 24.10.2016 kl. 16:42
Kristian Lundberg är aktuell med boken "Gud är inte ett främmande namn".

profilen. Att vara kristen är att ropa in dem som försvinner, säger författaren Kristian Lundberg. 19.10.2016 kl. 15:34
Tomas Knuts och Munsala United fortsätter utmana beslutsfattarna i sin strävan att hjälpa lagets anfallsspelare Jabril.

flyktingar. Känslan av maktlöshet gjorde att Munsala United valde att hoppa av seriespelet i augusti. Nu fortsätter laget att utmana beslutsfattarna. 20.10.2016 kl. 01:00

Äktenskap. När den nya äktenskapslagen träder i kraft nästa år kan samkönade par få en juridiskt giltig vigsel i kyrkan. 18.10.2016 kl. 15:47
Under sitt Finlandsbesök förrättade biskop Guy Erwin regnbågsmässa i Johanneskyrkan i Helsingfors.

biskop. Biskop Guy Erwin är osageindian, homosexuell och kristen. – Det är lätt att gå sin väg, det svåra är att stanna och jobba för kyrkans framtid, sa han under sitt Finlandsbesök. 18.10.2016 kl. 12:00
Ylva Perera drivs av socialistiska ideal, solidaritet, feminism och miljöengagemang. – Det här finns ju också i kristendomen, men jag glömmer ofta bort att det är så.

Bok. Att ta sin konst på allvar, att försöka välja sitt liv och ibland inse att det inte går. Ylva Pereras debutroman Dödsdalsdansösen handlar om att leva i en värld som kunde vara magisk men ofta blir tragisk. – Jag tror vi alla längtar efter att misslyckas men ändå märka att det bär. 17.10.2016 kl. 13:09

– Vi gav, men fick jättemycket tillbaka. Vår vänfamilj har gett vårt liv en ny mening, säger Linnea Ekstrand.

VÄNFAMILJER. När flyktingvågen nådde Finland 2015 ställde Linnea Ekstrand och hennes man upp som vänfamilj. 18.3.2022 kl. 08:17
Så här ser örhängena som Edda Klingenberg gjort ut.

UKRAINAINSAMLING. Åttaåriga Edda Klingenberg började tillverka Ukrainaflaggor som örhängen för att samla pengar till Röda korset. – Det känns bra att hjälpa till, säger hon. 17.3.2022 kl. 12:50

sorg. Susanne Ringell har skrivit en bok som handlar om kärlek, vänskap, nåd och tro. – Det finns nåd, och den är enkel. 16.3.2022 kl. 16:50
Daniel och Rebecka Björk tillsammans med sin ukrainska gästfamilj.

KRIGET I UKRAINA. Familjen Björk har välkomnat fyra ukrainska flyktingar i gästlägenheten i sin källare i Helsingfors. Just nu köar de på polisstationen för att få familjen registrerad. – Vi tänkte att vi har ett hus som vi upplever Gud gett oss av en orsak, säger de. 15.3.2022 kl. 13:57
Stig Kankkonen var under åren 2001–2010 chefredaktör för Kyrkpressen.

Ukraina. Stig Kankkonens barnbarn har anslutit sig till den frivilliga hjälpbataljonen i Ukraina. Läs Stigs tankar här. 14.3.2022 kl. 10:40