Anne Holm-Haavisto har flyttat tillbaka till hembyn Vexala och har nu sin arbetsplats i Munsala kyrkby.

Hon lyssnade inte på den lilla rösten

BÖNESVAR.

En liten röst viskade i örat att hon inte ska återvända till Stockholm. Men Anne Holm-Haavisto lyssnade inte på rösten. Hennes längtan tillbaka var så stark.

9.6.2022 kl. 11:19

Hon flyttade hem till Österbotten från Stockholm för att vila upp sig.

– Jag hade varit nästan tio år i Stockholm och jobbade bland annat som vikarierande föreståndare på ett daghem med nästan hundra barn och fyra avdelningar. Men arbetsbördan var så stor och bruset i Stockholm gjorde mig trött, och jag kände att jag var på gränsen för att bli utbränd, säger Anne Holm-Haavisto.

Hon kom till Jakobstad 2003 och jobbade på ett café. Men redan efter några månader började hon längta tillbaka.

– Jag hade ju nästan hela mitt vuxna liv där.Det var inte så lätt att anpassa sig som singel dågamla vänner här var gifta eller hade barn.

Dagen hon tänker säga upp sig och meddela chefen i Stockholm att hon kommer tillbaka får hon ett annat samtal. Hon blir erbjuden ett års vikariat på Lagmansgårdens elevhem.

– Medan jag studerade hade jag gjort min praktik där. Jag tyckte Lagmansgården var en jättespännande arbetsplats.

Hon trivdes på Lagmansgården men längtan till Stockholm blev allt starkare.

– När vikariatet närmade sig sitt slut fick jag ett erbjudande från den internationella frikyrka i Stockholm där jag varit medlem. De skulle starta ett kristet daghem och ville ha mig som föreståndare. Mänskligt sett var arbetet som klippt och skuret för mig. Jag tackade ja till jobbet.

Något kändes fel

Men när hon började söka lägenhet i Stockholm upplevde hon att något var fel.

– Jag kunde inte sätta fingret på det. Men känslan att jag inte ska återvända växte bara allt starkare inom mig. Det var inte roligt, för de var ganska beroende av mig för att starta upp det hela. Men jag kände att jag inte kan pressa mig mot allt vad mitt inre säger.

Hon ringde till vd:n för företaget, beklagade situationen och sade att hon måste tacka nej till arbetet.

– Han var förstående och sade att de kanske lyssnat in Gud fel och skyndat på det hela. Samtalet blev inte så jobbigt som jag trodde det skulle bli. Men två dagar senare ringer han på nytt. Då är det ett helt annat ljud i skällan. Tonen var hård och han anklagade mig för att jag försatt dem i en besvärlig situation.

Han ville ha ett möte mellan henne och styrelsen.

– Jag sade att jag inte klarar av att sitta där som på förhör. Men jag gick med på att träffa honom och pastorn.

På väg till mötet upplevde hon en stark, obehaglig känsla som bekräftade för henne att hon skulle återvända till Finland.

– Känslan var så stark att jag ringde min syster och bad om förbön. Än idag vet jag inte var­ifrån känslan kom.

Fast hon gick genom välbekanta kvarter fick hon tvinga sig till mötet.

– När jag kommer in sitter hela styrelsen ändå där. Jag kände mig som om jag var med i en dålig film. Jag kände mig utsatt. Men mötet gick ändå någorlunda bra. Jag upprepade att jag är ledsen över situationen. Jag sade att jag återvänder till Finland och att jag vill lämna församlingen.

– Jag har tänkt på det här mycket senare. Om jag riktigt lyssnat in mitt innersta när jag fick erbjudandet var det som om en liten röst sade åt mig att det här inte är den rätta vägen. Jag tror det var Guds röst som försökte hejda mig. Men jag slog bort den, för jag ville så gärna tillbaka till Stockholm.

När hon återvände till Jakobstad upplevde hon en troskris.

– Jag ifrågasatte inte Gud utan min egen förmåga att kunna lyssna in och känna igen vad som är sunt och osunt. Allt var ett virrvarr och jag undrade vad jag varit med i. Jag hade upplevt att jag fått mycket gott ur församlingen och gemenskapen i Stockholm. Men slutklämmen blev jättekonstig då till och med folk jag kände från församlingen vände mig ryggen.

Hon upplevde att hon behövde något stabilt och fast och sökte upp en präst i Jakobstads svenska församling för samtal.

– Han kunde bara bekräfta att jag tydligt och klart skulle bort därifrån. Det var en tung tid att bearbeta det som skett. Men det ledde också till att jag landade i den lutherska kyrkan. Det kändes som ett tryggt och stabilt sammanhang att vara i.

– Det är stort att Gud kan använda mina felval till något gott när man ser hela perspektiv. Idag är jag helad från det som hände och går nu jättegärna i frikyrkorna. Jag hade ju heller inga problem med frikyrkan här på hemorten.


Tillbaka till Vexala

Anne Holm-Haavisto fick nytt jobb på Lagmansgården, gifte sig 2008, fick barn och familjen köpte hus i Kackur i Larsmo. 2013 delade hennes föräldrar några strandtomter i hembyn Vexala i Nykarleby mellan sina barn.

– Där byggde vi en sommarstuga och min man blev helt fascinerad av stället. Han var där och byggde all ledig tid. Det mesta praktiska arbetet hemma i Kackur föll på mig och det blev ett problem. Han ville vara i Vexala och jag i Kackur. Jag hade kommit bra in i gemenskapen i Kackur och visste att jag inte kommer att må bra av att bo isolerad från andra människor i Vexala, fyra kilometer från närmaste granne.

Ingen ville ge med sig. Läget var låst.

– Det var ett stort böneämne för mig och jag delade det också med min bönegrupp i Larsmo. Vi bad att han skulle ta sitt förnuft till fånga.

Före skolstarten var bönegruppen i Vexala och bad som de brukade. Under några dagar utgöt hon sina känslor till Gud inför skolstarten och om att vara ensam med barnen i Kackur.

– Märkligt nog fick jag helt nya tankar av Gud. Det var ingen tydlig röst men jag förstod att han ville säga att jag inte ska oroa mig utan våga ta steget att flytta ut. Han ska ge mig allt det jag behöver, också de sociala kontakterna. På en gång visste jag att här kom bönesvaret. Det var inte min man som skulle ändra sig, det var jag.

Allt motstånd mot att flytta rann av och hon upplevde att tilltalet var lösningen på den låsta situationen.

– Jag bad min man komma ner från stegen han stod på. Jag sade bara att jag upplever att Gud har sagt åt mig att vi ska flytta hit ut. Han stirrade på mig och sade: ”Ja, från dig kan det inte ha kommit. Jag vet ju hur du låter.” Han blev jättetagen av det hela. Sedan dess har jag inte tvivlat över att det här var Guds väg för oss.

Det ordnade sig också med ett skolbyte i sista minuten från Larsmo till Munsala för dottern som skulle börja i ettan.

– Jag är glad över att tilltalet var så pass tydligt. För det ärinte lätt alla gånger att bo isolerat i höstmörkret då man knappt ser ljus från något hus någonstans.


Hittade sitt kall

Någon månad efter att de flyttat till Vexala annonserade Nykarleby församling efter en diakoniarbetare för Munsalaområdet.

– Då tänkte jag första gången på att jobba som diakon. Jag är uppvuxen i baptistkyrkan i Hirvlax och kände inte så väl till vilka jobb det fanns inom den lutherska kyrkan. I mitt jobb saknade jag den andliga biten att kunna erbjuda samtal och själavård. Jag tror att många som mår dåligt kan få hjälp på djupet av ett personligt möte med sin himmelske far. Jag sökte jobbet i församlingen och kände att jag hittat mitt kall.

Men hon fick inte jobbet.

– Det ledde i alla fall till att jag tog reda på hur jag kan göra mig behörig som diakon och började studera på Novia i Åbo hösten 2018.

Två månader senare sökte församlingen på nytt en diakoniarbetare till Munsala. Den här gången fick hon jobbet. Hon kombinerade jobb och studier tills hon blev färdig 2021.

– Jag upplever diakoniarbetet som mångsidigt, utmanande och mycket givande. I det har jag nytta av allt jag varit med om tidigare i livet; arbetserfarenheter, intressen, min personlighet och min relation och lyhördhet till Herren. Till och med mina misstag.

Både i arbetet och privat försöker hon leva efter Romarbrevet 12:21: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

– Det har gått i kringelikrokar. Jag ser Guds ledning i det jobbiga som hände i Sverige, att jag sökte hjälp hos en luthersk präst och kände att jag ville gå med i den lutherska kyrkan. Min troskris ledde till något gott. Det tycker jag är stort.

Johan Sandberg


Gemensamt Ansvar. I år fokuserar insamlingen Gemensamt Ansvar på förebyggande av våld bland unga. Det behövs verkligen, konstaterar kriminalkommissarie Leif Malmberg i Borgå. 22.2.2023 kl. 22:27

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPET. Finska Missionssällskapets verksamhetsledare Rolf Steffansson säger upp sig och flyttar till Fuengirola på spanska solkusten. Där blir han pastor i den finska församlingen från den 1 september. 2.3.2023 kl. 16:37

kyrkolagen. Efter närmare 18 års förarbete hann den avgående riksdagen godkänna den nya kyrkolagen på torsdagen. Det var med minsta tänkbara marginal. På fredagen var den sittande riksdagen klar med sin mandatperiod och reste hem för valpaus. 3.3.2023 kl. 14:00

riksdagsvalet. Kyrkan hörde partiledarna i Helsingfors. Sannfinländarnas Sebastian Tynkkynen profilerade sig på sin kant. Kyrkan är ”rödgrön” och ställer ledande frågor i samhällsdebatten, ansåg han. 1.3.2023 kl. 15:31

pro ecclesia. Prosten Virva Nyback från Borgå har beviljats kyrkans Pro ecclesia-medalj. 1.3.2023 kl. 15:07

ENGELSKA KYRKAN. Den engelska kyrkans beslut att införa en välsignelseakt för par av samma kön som gift sig borgerligt har gjort att flera anglikanska ärkebiskopar i Asien, Afrika och Latinamerika inte längre betraktar ärkebiskopen av Canterbury som sin andlige ledare. 1.3.2023 kl. 15:02

kvevlax. – De editerade foton på mig som de lade ut på nätet, de ropade öknamn och kastade grus på mig, berättar Selma Nylunds . Hon försökte vara ”rätt”, men det var en omöjlig uppgift. Årets Gemensamt Ansvar-insamling vill motverka våld bland unga. 22.2.2023 kl. 22:09

PRÄSTLIV. Att gå klädd i prästskjorta kan leda till en del riktigt otippade människomöten. Katarina Gäddnäs berättar här om oväntade frågor mellan butikshyllorna och en riktigt udda taxiresa. 22.2.2023 kl. 21:43

DEMONSTRATION. Ett ryskt par, en rysk-ukrainska och en finlandssvensk har demonstrerat vid ryska ambassaden varje söndag i snart ett år. – Mitt liv har blivit rikare, trots en tragedi och någonting som känns upprivande för oss alla, säger Rabbe Tianen. 22.2.2023 kl. 19:13

NÄRPES. När en ny folkrörelse tar över makten i en församling går det inte helt problemfritt. Det visar erfarenheten i Närpes, där en del anställda upplevt sig ifrågasatta av nya förtroendevalda. 22.2.2023 kl. 08:26

Ukraina. ”Jag har börjar läsa nyheterna. Är jag vuxen nu?” Den tolvåriga flickans fråga illustrerar hur barnen i Ukraina berövas sin barndom. 22.2.2023 kl. 07:41

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan har ersatt fakturatrafiken och löneräkningen i församlingarna med servicecentralen Kipa. Det kostar nio miljoner euro om året. Otympligt, tycker kyrkoherde Hans Boije i Vörå. Han tycker att församlingarna ska få välja bort Kipa – om de vill. 21.2.2023 kl. 19:00

Ukraina. ”Lidandet är outhärdligt och antalet förlorade människoliv är stort. Ukrainarna behöver all hjälp och allt stöd de kan få.” 20.2.2023 kl. 18:59

SOMMARLÄGER. Kyrkans Ungdoms sommarläger ordnas i Nykarleby i år. Orsaken är att byggnaden som använts som festsal och logemente för småbarnsfamiljer i Pieksämäki har rivits. 16.2.2023 kl. 20:14

FÖRÄLDRAR. Cecilia Åminne fick som enda barnet till sina åldrande och sjuka föräldrar strida som en tiger för deras välmående. Men det höll på att kosta henne både hälsan och orken. Hur gör man om föräldrarna inte vill ha hemvård? Och hur kommer man till rätta med ilska, trötthet och samvetskval? 8.2.2023 kl. 14:00

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet