Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.
Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.

"Det tyngsta var att vara fullkomligt ensam"

MISSIONÄRSBARN.

Som barn till Afrikamissionärer bodde både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström på internat i flera år då de växte upp. "Man blir slängd i sjön, och så måste man simma." Det har varit ett livsprojekt för båda att bearbeta vad de varit med om, och försonas med det.

8.6.2022 kl. 16:24

Båda två behöver bara blunda för att på en sekund transporteras tillbaka till Afrika. De minns ljuden av syrsorna, hur grodorna lät om natten, dofterna i Namibia och Tanzania.

Men båda vet att Afrikanostalgin inte leder någonvart. Det finns ingen väg tillbaka, de vill inte tillbaka, och bitar av det de upplevde under sin uppväxt har de bearbetat hela sitt liv.

De har många saker gemensamt. En är att de är så kallade ”third culture kids”, det vill säga personer som under viktiga år under sin uppväxt bott i ett land som inte varit föräldrarnas eller deras egna kulturella eller nationella hemland. Dessutom har de båda bott på internat och långt borta från sina föräldrar under många år i sin barndom.

– För mig gäller också en tredje sak: de ständiga flyttarna under hela min barndom. Vi bodde aldrig längre än tre år någonstans, säger Stefan Vikström.

Dessutom växte de upp i familjer där missionen var ett uppdrag, ett kall.

– Det är också en del av problemet. Jag kan inte vara arg på någon över det i min barndom som inte var bra. Jag kan inte vara arg på mina föräldrar för jag förstår dem. Jag kan inte riktigt vara arg på Gud, för han utförde sitt uppdrag. Så vart ska jag då rikta vreden över att ha blivit skadad? När den inte har någon annanstans att gå går den inåt, säger Åsa A Westerlund.

En del bröts ner

Idag talar man on ”boarding school syndrome”, ungefär ”internatskolesyndrom” – alltså egenskaper och erfarenheter som är gemensamma för personer som gått i internatskola. Det handlar om saker som vrede, ångest, depression, oförmåga att upprätthålla relationer och rädsla för att bli övergiven. Man utvecklar ett yttre, fungerande jag, medan det inre, rädda barnet omgärdas av ett skyddande skal.

Både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har klarat sig bra i livet. Deras äktenskap har hållit. De har båda gjort framgångsrik karriär, Åsa A Westerlund som läkare och Stefan Vikström som pilot. Men än idag kan de fråga sig hur mycket av det de presterar görs av ett ”yttre jag”, en stark fasad, bakom vilken ett nedtystat ”inre jag” gömmer sig.

– De första åren på internatskolan var ganska tuffa. Plötsligt skulle jag som 11-åring bo i ett rum med flera andra pojkar och vara flera veckor borta hemifrån. Jag blev mobbad, och jag hade ingen att vända mig till. Idag förstår jag att det är ett trauma, men i tiden levde jag mig bara igenom det och lärde mig hantera det. Det är först idag jag förstår hur mycket jag påverkats av det och hur många grejer i mig som jag inte tycker om har med det att göra, säger Stefan Vikström.

Samtidigt vill han säga att de sista åren vid internatet var bra. Han trivdes, han hade kompisar, han blev tonåring och kom in i en period då han var mogen att separeras från sina föräldrar. När familjen skulle flytta tillbaka till Finland när han var fjorton ville han inte flytta.

– Men när folk frågar varifrån jag kommer så har jag ingen aning om vad jag ska svara. Jag brukar säga Kronoby. Jag är född där men har aldrig bott där. Men mina mor- och farföräldrar kommer därifrån och jag har varit där under somrarna i barndomen, och jag kan dialekten, säger han.

Det som Stefan Vikström kämpat med är tanken på alla dem som inte klarade internatskolan och separationen, dem som bröts ner.

– Jag är bra på att spela den glada och sociala, det är jag men också en fasad som är en försvarsmekanism, en som jag lärde mig i internatskolan. Och jag vet att det fanns sådana som inte klarade traumat att bo på internat.

Åsa A Westerlund är dessutom präglad av att vara andra generationens missionärsbarn. Hennes pappa Lars Eriksson var i skolåldern med och byggde den internatbyggnad i Namibia där hon själv bodde som sjuåring. Hon tillägger att den ansågs vara en stor förbättring – tidigare skickades Namibiamissionärernas barn hem till Finland när de skulle börja skolan.

– Jag hade precis hunnit börja ettan hemma i Finland när min familj var hemma på en mellanperiod. Så jag var sju år när jag började och elva när vi återvände hem.

Senare smärtsamma separationer minns hon, men inte den första. Hon minns att när hennes föräldrar skulle köra henne till internatet i Swakopmund tog bensinen slut. Hon och hennes pappa fick lift med en namibier till gränsen av den vita stadsdelen, sedan promenerade de resten av vägen.

– På den tiden rådde apartheid i Namibia, och han kunde inte köra oss ända fram. Det minns jag. Men stunden när mamma och pappa åkte därifrån är borta, där har jag en lucka.

Tre nya språk på en dag

Båda två kastades dessutom in i nya språk. Åsa A Westerlund kunde lite finska. Skolan hon gick i var en internatskola för finska Namibiamissionärers barn.

– Man blir slängd i sjön och så måste man simma.

Innan Stefan Vikström började i internatskolan gick han i en lokal, engelskspråkig skola med kadaverdisciplin. Han minns sin första dag: han kördes till skolan av en chaufför som jobbade vid det teologiska seminarium där hans pappa undervisade. Chauffören talade swahili, men Stefan kunde inte swahili. Sedan kom han till skolan: där talade de engelska. Det kunde han inte heller. Sedan leddes han in till sin första lektion: franska. Han kunde inte franska.

– Det var tre nya språk inom loppet av en timme.

Han och hans bror Anders brukar skratta åt hur de gick omkring med sina små ficklexikon och försökte bläddra fram de rätta orden. Ändå minns han inte en tid då han inte kunde engelska. Som sagt: man lär sig simma när man måste.

Ett år senare började han i internatskola, en internationell och välrenommerad skola med diplomatbarn, missionärsbarn och barn från välbeställda familjer.

– Jag bodde i samma rum med mobbarna. Det var bara att stå ut.

Han berättade inget om det som hände på internatet för sina föräldrar. Han kom ofta hem till helgerna och kände sig lite som en främling – alla andra hade ju sina inrutade rutiner.

– Det tyngsta var känslan av att vara fullkomligt ensam. Jag tror att jag byggt ett skal kring de mest traumatiska erfarenheterna. När jag gick armén tänkte jag: det här är ju ingenting! Jag tror det också påverkat mitt förhållande till mina föräldrar. Jag separerades från dem som 11-åring och sedan dess har jag inte upplevt mig som beroende av dem.

Utvecklade sekundär nattvätning

Åsa A Westerlund känner igen en del av Stefan Vikströms berättelse, men inte allting. Hon tror att det beror på att hon var så mycket yngre när hon började i internat, och fick komma hem så sällan – bara fyra gånger om året. Det var en bra skola, den var liten och följde finsk läroplan. Lärarna var bra, liksom internatföreståndaren. Barngruppen var liten.

– Jag har inget att anmärka på skolan – utom att de inte berättade för våra föräldrar hur vi mådde.

Hon hade så stark hemlängtan att den var fysisk. Den var en smärtsam förlust – en förlust av den typen som man upplever vid dödsfall.

– Det barn jag var tålde inte det, det var mer än jag kunde hantera. Och jag kunde inte prata om det med någon. Jag blev också mobbad av lärarens dotter, och det gjorde ingen något åt.

Hon vet inte hur mycket av det här som syntes utåt. Hon tog aktivt kontakt med de andra barnen och kom in i gruppen.

– Men jag utvecklade sekundär nattvätning. Jag hade inte varit nattvätare förut, men fick det som ett ångesttecken.

Det betydde helt konkret att hon om natten var tvungen att ta sig genom den mörka internatbyggnaden för att väcka föreståndaren.

– Och jag visste ju att hon egentligen inte skulle ha orkat med att byta de där lakanen.

På morgonen var hennes och ett annat barns filtar ute på tork. De andra barnen hade täcken, men hon och den andra nattvätaren måste ha filtar som gick att vädra bättre.

– Ingen annan av barnen visste, men den andra nattvätaren visste om mig och jag om hen. Det var en tröst, för det var någon jag såg upp till.

Senare har hon tänkt på att det fanns en stor hög av de filtarna, och att den högen berättade mycket om den sorg och ångest barnen på internatet levt med.

– Många barn har tagit skada av internatskolsystemen i världen. Vi är på intet sätt unika. Jag hoppas att organisationer och föräldrar i framtiden beaktar det man idag vet om barnens utveckling när man fattar beslut om skolform, säger hon.

”Jag är för rationell”

Som vuxen har Åsa A Westerlund blivit utbränd och gått i terapi.

– Först då förstod jag att jag är en person som har väldigt svårt att säga vad jag själv behöver och vill. Jag är för rationell. Mina egna behov prioriterar jag så lågt att det ställer till med problem för mig.

Hon lärde sig som barn att det hon känner inte har någon betydelse.

– En annan sak är att jag förväntar mig att bli lämnad. Det har lett till att jag har svårt att knyta djupa vänskapsband – och till att jag själv är en usel vän.

Stefan Vikström känner igen mycket av det hon säger.

– Du beskrev mig! Också jag är överdrivet rationell, för att jag tidigt lärde mig att trycka undan det jag känner och handla i stället.

Han minns att han i tonåren kunde vara förälskad i någon tjej. Men mycket snabbt efter att de började sällskapa ville han backa och fly, för han vågade inte den öppenhet ett förhållande kräver.

– Jag sårade många för att jag drog mig tillbaka. Jag ville bara bort, för det fanns risk för att någon skulle knacka bort min rationella fasad.

Båda säger att det är en lång process att upptäcka allt det som borde fram i ljuset.

– Det har varit ett 57-årigt livsprojekt, säger Stefan Vikström.

– Och just när vi blir klara med det så dör vi, säger Åsa A Westerlund. Båda skrattar.

Stefan Vikström tror att arbetet som pilot har varit hans räddning. Han skulle aldrig ha klarat ett 8–16-jobb på ett kontor.

– Då skulle jag bli galen. Jag vill hela tiden byta miljö, ha oregelbundna arbetstider, få ett nytt schema varje månad. Jag ser det som en direkt följd av min oroliga, kringflackande barndom.

Åsa A Westerlund gjorde tvärtom. Hon lovade sig att hennes barn aldrig skulle bo på internat. Hon rotade sin familj i Pojo och bestämde att hennes barn skulle få rötter.

– Jag lärde dem alla de rätta sångerna och läste alla de rätta böckerna. De har blivit utsatta för mitt finlandssvenskifieringsprojekt!

Våra föräldrar gjorde så gott de kunde

Ändå har båda idag hittat en acceptans. Så här var deras liv, så här blev det, de skulle inte vilja byta. Det positiva överväger ändå. De är tacksamma över att de båda hittat balanserade, stabila och förstående äkta hälfter.

– Jag har börjat se min familjs Afrikaår som en väsentlig och värdefull del av vår familjs historia, men som en parentes. Jag vill se bortom rotlösheten och i stället se kedjan av generationer som jag upptäckt när jag spårat mina förfäder tillbaka till 1400-talet, säger Åsa A Westerlund.

Båda har erfarenheten att när deras familjer träffas kommer Afrika på tal ganska snabbt. Det finns hur många roliga anekdoter som helst. Men anekdoterna kan också vara ett sätt att skapa en glad bild av en situation som egentligen var lite svår och skrämmande.

– Jag har tänkt så här: vi gör alla så gott vi kan. I teve-serien Friends finns det en replik som jag ofta tänker på när det gäller barnuppfostran. Chandler säger till Monica: ”Oh darling, I so look forward to be able to screw up this child in our own particular way!” (Åh älskling, jag ser så mycket fram emot att förvirra det här barnet på vårt eget speciella sätt!) Vi gör så gott vi kan, och våra föräldrar gjorde så gott de kunde med den information de hade, säger Stefan Vikström.

Sofia Torvalds


– Det är en helt annan sak att möta en 20-åring än en 15-åring, men sedan är steget vidare till 30 inte lika stort, säger Patrik Hagman.

KYRKANS FRAMTID. Kyrkan måste förändras snabbt för att ha en chans hålla kvar de yngre generationerna, anser Kyrkomötets framtidsutskott. Bland annat föreslår de en ny fördjupande verksamhetsform inspirerad av konfirmand­arbetet. 18.8.2021 kl. 10:01
Mia Anderssén-Löf

PEDERSÖRE. Pedersöre församling har valt Mia Anderssén-Löf till ny kyrkoherde. Det stod klart i kväll när valnämnden räknat alla rösterna. 15.8.2021 kl. 22:25
Förhandsröstningen i Pedersöre har varit livlig.

PEDERSÖRE. 40 procent av medlemmarna i Pedersöre församling har redan röstat i kyrkoherdevalet. 14.8.2021 kl. 12:38
Att en kandidat som inte valts i ett indirekt kyrkoherdeval kan inleda en besvärsprocess är inget vägande argument för direkt val, anser Sixten Ekstrand.

val. Att församlingsborna väljer kyrkoherde är föråldrat anser Sixten Ekstrand: – Jag är helt övertygad om att direkt val av kyrkoherde är en sak som kyrkan kommer att lämna så småningom. Samtidigt pågår en livlig förhandsröstning i kyrkoherdevalet i Pedersöre. 13.8.2021 kl. 15:28
Kyrkomötet avslutas under fredagen.

KYRKOMÖTE. Kyrkomötet avslutas under fredagen. Ombuden från Borgå stift lyfter fram några konkreta beslut som tagits när det gäller bland annat ekonomi och böneliv. 6.8.2021 kl. 15:07
Göran Hellberg gjorde en banbrytande insats som Finlands första idrottspräst.

Nekrolog. Medan de olympiska spelen pågick i Tokyo sänktes idrottsprästen Göran Hellbergs urna i graven på Elisabeths kyrkogård i Karleby måndagen den 2 augusti. Han systerson Björn Vikström har skrivit en nekrolog. 6.8.2021 kl. 14:24
Sixten Ekstrand och Mia Anderssén-Löf debatterar för- och nackdelarna med direkt val av kyrkoherde.

debatt. Onödig polarisering eller sund debatt? Sixten Ekstrand och Mia Anderssén-Löf debatterar kyrkoherdevalet i Pedersöre i Österbottens tidning och på Facebook. 6.8.2021 kl. 12:40
Frågan om vigsel av samkönade väckte livlig debatt också under detta kyrkomöte.

KYRKOMÖTET. Ett mycket litet steg framåt, säger några av kyrkomötesombuden från Borgå stift om initiativet om vigsel av samkönade par. 6.8.2021 kl. 10:32

FOLKHÖGSKOLA. Kristliga folkhögskolans nya rektor tillträder sin tjänst den 1 september. 4.8.2021 kl. 14:10
– Jag är själv nykter alkoholist sedan två år tillbaka. Jag fattade aldrig varför jag skulle dricka så himla mycket som jag gjorde. Min bakgrund förklarar ju allting, för jag har säkert fått ”beroendegenen” som går i släkten.

profilen. Det var en vän till Tika Sevón Liljegrens familj som förde henne till barnhemmet. Hon blev adopterad och är tacksam för det. Hon har sett hur svårt hennes bror haft det efter sin uppväxt i den nepalesiska by där hon är född. 4.8.2021 kl. 08:00
I november 2020 samlades kyrkomötesombuden med munskydd – vårens session ordnas i augusti på grund av coronaepidemin.

KYRKOMÖTET. Kyrkomötet samlas den här veckan till session i Åbo. Frågor på agendan är bland annat bönens plats i kyrkan, en jämställdhetsplan för kyrkan – och frågan om samkönade äktenskap. 3.8.2021 kl. 15:43
Katri Kanninen är psykologie doktor, terapeut och författare. Hon vårdar sin Gudsrelation till exempel genom att bikta sig.

BÖN. Den anknytning vi har till våra föräldrar blir en upplevelse som vi upprepar i alla våra relationer – också i relationen till Gud. – Att be för sig själv är svårt men fascinerande, säger psykologen och terapeuten Katri Kanninen. 2.8.2021 kl. 17:42
Leif Kronqvists intresse för att bygga fioler väcktes under en arbiskurs.

SKOTTSKADA. När Leif Kronqvist var åtta år sköt hans vän honom i halsen med ett litet gevär. – Jag är inte bitter på honom – han var ju bara ett barn och han kunde ju inte ha vetat att geväret var laddat. 3.8.2021 kl. 08:00
Johanna Evenson stortrivs hemma i hängmattan i Bovik. Ibland får hon besök av grannens kor.

Kulturer. Johanna Evenson växte upp på olika håll i Svenskfinland, bodde i USA i trettio år – och har nu återvänt till Åland. Varje gång hon stiger in i sitt arbetsrum – en 1400-talskyrka – tänker hon: Wow, tänk att jag får bo här! 22.7.2021 kl. 08:00
Att blir pappa var en större omställning än jag någonsin hade tänkt mig, säger Erik Abbor.

Papparoll. För Erik Abbor tog det flera år att landa i rollen som pappa. 21.7.2021 kl. 08:00

Mikael Lindfelt kom till ÅA för att bli präst. Han blev rektor.

Åbo akademi. Var står den finlandssvenska akademiska teologin idag? Kyrkpressen har träffat ÅA:s rektor, teologen Mikael Lindfelt. På hösten för 36 år sedan började han vid akademin som gulnäbb från Karleby. 3.7.2023 kl. 10:00
Demonerna sliter i den hårt prövade bonden Henrik. Från vänster: Eva Hietanen, Andreas Hägglund, Roland Nylund, Johanna Liljeström Kontor, Maria Forsblom och Elias Kackur.

sommarteater. I juli framför Myrbergsteatern pjäsen ”Guds kvarnar mala”. – Det är en otrolig satsning som de frivilliga skådespelarna gör, säger Eva Hietanen. 7.7.2023 kl. 12:00
Då och då uppstår det djupa samtal, både med egna församlingsmedlemmar och turister, säger församlingsmästare Tove Holmström.

profilen. Tove Holmström är församlingsmästare i Ekenäs kyrka, som är mycket välbesökt om somrarna. – I juli brukar det ofta bli över 300 besök på en dag. 4.7.2023 kl. 12:00
Församlingen ansvarar för konfirmandernas säkerhet under lägren – men har också ett ansvar gentemot sin personal.

KONFIRMANDLÄGER. Nattvakter, tydliga överenskommelser med föräldrar, ett telefonnummer att ringa 24/7 om läget blir ohållbart – bland annat det här måste församlingar ta till för att garantera säkerheten vid konfirmandläger. – Vi måste fråga oss om ungdomarna är i "lägerskick", säger Helena Salenius vid Kyrkostyrelsen. 29.6.2023 kl. 17:47
Finska Missionssällskapet stöder bland annat miljöfostran i Tanzania med medel för utvecklingssamarbete.

FMS. "Det finns betydande nedskärningar i utvecklingssamarbetet i programmet, och vi är oroade över hur dessa kommer att påverka situationen för världens fattigaste." Det skriver FMS i ett pressmeddelande. 28.6.2023 kl. 13:55