Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.
Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.

"Det tyngsta var att vara fullkomligt ensam"

MISSIONÄRSBARN.

Som barn till Afrikamissionärer bodde både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström på internat i flera år då de växte upp. "Man blir slängd i sjön, och så måste man simma." Det har varit ett livsprojekt för båda att bearbeta vad de varit med om, och försonas med det.

8.6.2022 kl. 16:24

Båda två behöver bara blunda för att på en sekund transporteras tillbaka till Afrika. De minns ljuden av syrsorna, hur grodorna lät om natten, dofterna i Namibia och Tanzania.

Men båda vet att Afrikanostalgin inte leder någonvart. Det finns ingen väg tillbaka, de vill inte tillbaka, och bitar av det de upplevde under sin uppväxt har de bearbetat hela sitt liv.

De har många saker gemensamt. En är att de är så kallade ”third culture kids”, det vill säga personer som under viktiga år under sin uppväxt bott i ett land som inte varit föräldrarnas eller deras egna kulturella eller nationella hemland. Dessutom har de båda bott på internat och långt borta från sina föräldrar under många år i sin barndom.

– För mig gäller också en tredje sak: de ständiga flyttarna under hela min barndom. Vi bodde aldrig längre än tre år någonstans, säger Stefan Vikström.

Dessutom växte de upp i familjer där missionen var ett uppdrag, ett kall.

– Det är också en del av problemet. Jag kan inte vara arg på någon över det i min barndom som inte var bra. Jag kan inte vara arg på mina föräldrar för jag förstår dem. Jag kan inte riktigt vara arg på Gud, för han utförde sitt uppdrag. Så vart ska jag då rikta vreden över att ha blivit skadad? När den inte har någon annanstans att gå går den inåt, säger Åsa A Westerlund.

En del bröts ner

Idag talar man on ”boarding school syndrome”, ungefär ”internatskolesyndrom” – alltså egenskaper och erfarenheter som är gemensamma för personer som gått i internatskola. Det handlar om saker som vrede, ångest, depression, oförmåga att upprätthålla relationer och rädsla för att bli övergiven. Man utvecklar ett yttre, fungerande jag, medan det inre, rädda barnet omgärdas av ett skyddande skal.

Både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har klarat sig bra i livet. Deras äktenskap har hållit. De har båda gjort framgångsrik karriär, Åsa A Westerlund som läkare och Stefan Vikström som pilot. Men än idag kan de fråga sig hur mycket av det de presterar görs av ett ”yttre jag”, en stark fasad, bakom vilken ett nedtystat ”inre jag” gömmer sig.

– De första åren på internatskolan var ganska tuffa. Plötsligt skulle jag som 11-åring bo i ett rum med flera andra pojkar och vara flera veckor borta hemifrån. Jag blev mobbad, och jag hade ingen att vända mig till. Idag förstår jag att det är ett trauma, men i tiden levde jag mig bara igenom det och lärde mig hantera det. Det är först idag jag förstår hur mycket jag påverkats av det och hur många grejer i mig som jag inte tycker om har med det att göra, säger Stefan Vikström.

Samtidigt vill han säga att de sista åren vid internatet var bra. Han trivdes, han hade kompisar, han blev tonåring och kom in i en period då han var mogen att separeras från sina föräldrar. När familjen skulle flytta tillbaka till Finland när han var fjorton ville han inte flytta.

– Men när folk frågar varifrån jag kommer så har jag ingen aning om vad jag ska svara. Jag brukar säga Kronoby. Jag är född där men har aldrig bott där. Men mina mor- och farföräldrar kommer därifrån och jag har varit där under somrarna i barndomen, och jag kan dialekten, säger han.

Det som Stefan Vikström kämpat med är tanken på alla dem som inte klarade internatskolan och separationen, dem som bröts ner.

– Jag är bra på att spela den glada och sociala, det är jag men också en fasad som är en försvarsmekanism, en som jag lärde mig i internatskolan. Och jag vet att det fanns sådana som inte klarade traumat att bo på internat.

Åsa A Westerlund är dessutom präglad av att vara andra generationens missionärsbarn. Hennes pappa Lars Eriksson var i skolåldern med och byggde den internatbyggnad i Namibia där hon själv bodde som sjuåring. Hon tillägger att den ansågs vara en stor förbättring – tidigare skickades Namibiamissionärernas barn hem till Finland när de skulle börja skolan.

– Jag hade precis hunnit börja ettan hemma i Finland när min familj var hemma på en mellanperiod. Så jag var sju år när jag började och elva när vi återvände hem.

Senare smärtsamma separationer minns hon, men inte den första. Hon minns att när hennes föräldrar skulle köra henne till internatet i Swakopmund tog bensinen slut. Hon och hennes pappa fick lift med en namibier till gränsen av den vita stadsdelen, sedan promenerade de resten av vägen.

– På den tiden rådde apartheid i Namibia, och han kunde inte köra oss ända fram. Det minns jag. Men stunden när mamma och pappa åkte därifrån är borta, där har jag en lucka.

Tre nya språk på en dag

Båda två kastades dessutom in i nya språk. Åsa A Westerlund kunde lite finska. Skolan hon gick i var en internatskola för finska Namibiamissionärers barn.

– Man blir slängd i sjön och så måste man simma.

Innan Stefan Vikström började i internatskolan gick han i en lokal, engelskspråkig skola med kadaverdisciplin. Han minns sin första dag: han kördes till skolan av en chaufför som jobbade vid det teologiska seminarium där hans pappa undervisade. Chauffören talade swahili, men Stefan kunde inte swahili. Sedan kom han till skolan: där talade de engelska. Det kunde han inte heller. Sedan leddes han in till sin första lektion: franska. Han kunde inte franska.

– Det var tre nya språk inom loppet av en timme.

Han och hans bror Anders brukar skratta åt hur de gick omkring med sina små ficklexikon och försökte bläddra fram de rätta orden. Ändå minns han inte en tid då han inte kunde engelska. Som sagt: man lär sig simma när man måste.

Ett år senare började han i internatskola, en internationell och välrenommerad skola med diplomatbarn, missionärsbarn och barn från välbeställda familjer.

– Jag bodde i samma rum med mobbarna. Det var bara att stå ut.

Han berättade inget om det som hände på internatet för sina föräldrar. Han kom ofta hem till helgerna och kände sig lite som en främling – alla andra hade ju sina inrutade rutiner.

– Det tyngsta var känslan av att vara fullkomligt ensam. Jag tror att jag byggt ett skal kring de mest traumatiska erfarenheterna. När jag gick armén tänkte jag: det här är ju ingenting! Jag tror det också påverkat mitt förhållande till mina föräldrar. Jag separerades från dem som 11-åring och sedan dess har jag inte upplevt mig som beroende av dem.

Utvecklade sekundär nattvätning

Åsa A Westerlund känner igen en del av Stefan Vikströms berättelse, men inte allting. Hon tror att det beror på att hon var så mycket yngre när hon började i internat, och fick komma hem så sällan – bara fyra gånger om året. Det var en bra skola, den var liten och följde finsk läroplan. Lärarna var bra, liksom internatföreståndaren. Barngruppen var liten.

– Jag har inget att anmärka på skolan – utom att de inte berättade för våra föräldrar hur vi mådde.

Hon hade så stark hemlängtan att den var fysisk. Den var en smärtsam förlust – en förlust av den typen som man upplever vid dödsfall.

– Det barn jag var tålde inte det, det var mer än jag kunde hantera. Och jag kunde inte prata om det med någon. Jag blev också mobbad av lärarens dotter, och det gjorde ingen något åt.

Hon vet inte hur mycket av det här som syntes utåt. Hon tog aktivt kontakt med de andra barnen och kom in i gruppen.

– Men jag utvecklade sekundär nattvätning. Jag hade inte varit nattvätare förut, men fick det som ett ångesttecken.

Det betydde helt konkret att hon om natten var tvungen att ta sig genom den mörka internatbyggnaden för att väcka föreståndaren.

– Och jag visste ju att hon egentligen inte skulle ha orkat med att byta de där lakanen.

På morgonen var hennes och ett annat barns filtar ute på tork. De andra barnen hade täcken, men hon och den andra nattvätaren måste ha filtar som gick att vädra bättre.

– Ingen annan av barnen visste, men den andra nattvätaren visste om mig och jag om hen. Det var en tröst, för det var någon jag såg upp till.

Senare har hon tänkt på att det fanns en stor hög av de filtarna, och att den högen berättade mycket om den sorg och ångest barnen på internatet levt med.

– Många barn har tagit skada av internatskolsystemen i världen. Vi är på intet sätt unika. Jag hoppas att organisationer och föräldrar i framtiden beaktar det man idag vet om barnens utveckling när man fattar beslut om skolform, säger hon.

”Jag är för rationell”

Som vuxen har Åsa A Westerlund blivit utbränd och gått i terapi.

– Först då förstod jag att jag är en person som har väldigt svårt att säga vad jag själv behöver och vill. Jag är för rationell. Mina egna behov prioriterar jag så lågt att det ställer till med problem för mig.

Hon lärde sig som barn att det hon känner inte har någon betydelse.

– En annan sak är att jag förväntar mig att bli lämnad. Det har lett till att jag har svårt att knyta djupa vänskapsband – och till att jag själv är en usel vän.

Stefan Vikström känner igen mycket av det hon säger.

– Du beskrev mig! Också jag är överdrivet rationell, för att jag tidigt lärde mig att trycka undan det jag känner och handla i stället.

Han minns att han i tonåren kunde vara förälskad i någon tjej. Men mycket snabbt efter att de började sällskapa ville han backa och fly, för han vågade inte den öppenhet ett förhållande kräver.

– Jag sårade många för att jag drog mig tillbaka. Jag ville bara bort, för det fanns risk för att någon skulle knacka bort min rationella fasad.

Båda säger att det är en lång process att upptäcka allt det som borde fram i ljuset.

– Det har varit ett 57-årigt livsprojekt, säger Stefan Vikström.

– Och just när vi blir klara med det så dör vi, säger Åsa A Westerlund. Båda skrattar.

Stefan Vikström tror att arbetet som pilot har varit hans räddning. Han skulle aldrig ha klarat ett 8–16-jobb på ett kontor.

– Då skulle jag bli galen. Jag vill hela tiden byta miljö, ha oregelbundna arbetstider, få ett nytt schema varje månad. Jag ser det som en direkt följd av min oroliga, kringflackande barndom.

Åsa A Westerlund gjorde tvärtom. Hon lovade sig att hennes barn aldrig skulle bo på internat. Hon rotade sin familj i Pojo och bestämde att hennes barn skulle få rötter.

– Jag lärde dem alla de rätta sångerna och läste alla de rätta böckerna. De har blivit utsatta för mitt finlandssvenskifieringsprojekt!

Våra föräldrar gjorde så gott de kunde

Ändå har båda idag hittat en acceptans. Så här var deras liv, så här blev det, de skulle inte vilja byta. Det positiva överväger ändå. De är tacksamma över att de båda hittat balanserade, stabila och förstående äkta hälfter.

– Jag har börjat se min familjs Afrikaår som en väsentlig och värdefull del av vår familjs historia, men som en parentes. Jag vill se bortom rotlösheten och i stället se kedjan av generationer som jag upptäckt när jag spårat mina förfäder tillbaka till 1400-talet, säger Åsa A Westerlund.

Båda har erfarenheten att när deras familjer träffas kommer Afrika på tal ganska snabbt. Det finns hur många roliga anekdoter som helst. Men anekdoterna kan också vara ett sätt att skapa en glad bild av en situation som egentligen var lite svår och skrämmande.

– Jag har tänkt så här: vi gör alla så gott vi kan. I teve-serien Friends finns det en replik som jag ofta tänker på när det gäller barnuppfostran. Chandler säger till Monica: ”Oh darling, I so look forward to be able to screw up this child in our own particular way!” (Åh älskling, jag ser så mycket fram emot att förvirra det här barnet på vårt eget speciella sätt!) Vi gör så gott vi kan, och våra föräldrar gjorde så gott de kunde med den information de hade, säger Stefan Vikström.

Sofia Torvalds


Edith Kortekangas och Elias Ahlskog stortrivs på jobbet.

Helsingfors. Under hösten har Petrus församling haft två ungdomsdiakoner på projektanställning. Här delar de sina tankar kring hur kyrkan möter ungdomar och vad den kunde göra annorlunda. 9.12.2022 kl. 10:18
 – Som kristen och artist på julen får jag sjunga om något viktigt för mig, säger Elna Romberg.

musik. Soulpop-artisten och låtskrivaren Elna Romberg är aktuell med ny musik. – Den handlar om att bryta ner de murar av rädsla och sår som man kanske byggt upp och går omkring och bär på. 5.12.2022 kl. 19:30
Rune Lindblom är kaplan i Korsholms svenska församling
och gillar att fira jul långt in i januari.

Kolumn. "Jag tror att vi blir lite fattigare på något viktigt när vi tappar bort advent ur kalendern och firar jul i stället." 23.11.2022 kl. 16:21
Johanna Granlund är församlingssekreterare i Bergö och Petalax församlingar.

Kolumn. "Jag hoppas vi blir mindre attraktiva för marknadskrafterna, friare, snällare mot planeten, kanske rent av givmildare mot dem som har mindre än oss?" 23.11.2022 kl. 09:16

FÖRSAMLINGSVALET. Kyrkpressen har sammanställt de invalda i stiftets 45 församlingar. Med finns också några församlingar som har verksamhet på svenska i andra stift. Välj i listan den region du vill se! 25.11.2022 kl. 11:07
Harry S. Backström ställde år 2021 upp i kyrkoherdevalet i Pedersöre.

AVHOPP. Harry S. Backström, tidigare kyrkoherde i Väståbolands församling, har avsagt sig prästrättigheterna i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Han blir i stället präst i Missionsstiftet. 24.11.2022 kl. 15:48
För några veckor sedan besökte Tomas Sjödin Jakobstad för att tala bland annat om tystnad och om hopp.

bibeln. Författaren och pastorn Tomas Sjödin har läst Bibeln hela livet, men när han läste den i The Message-versionen väcktes gamla, slitna bibeltexter till liv igen. Hans nya andaktsbok vill inspirera alla till att göra bibelläsning till en ny vana. 23.11.2022 kl. 19:36
Karolina Karanen och Christoffer Strandberg är goda vänner och kollegor på DuvTeatern.

teater. – Jag älskar teater och jag älskar att stå på scenen. På scenen behöver jag ingen hjälp, säger Karolina Karanen. 23.11.2022 kl. 09:00
– Veteranföreningarna ringer, men annars lite ensamt – Kjell Törner, nybliven överste i avsked.

FÖRSVARET. Överste Kjell Törner var med om att bygga upp Finlands militärsamarbete också när det var hysch-hysch om det. Nu när Finland är nära målet att bli medlem i Nato är han inte längre med i staberna. Kjell Törner har bevarat sitt kristna arv. Varje dag är det tyst aftontapto med knäppta händer. 22.11.2022 kl. 22:46
Guy Kronqvist fick flest röster i Korsnäs

FÖRSAMLINGSVALET. Guy Kronqvist som varit tf kyrkoherde i höst fick med sina 34 röster de flesta i församlingsvalet i Korsnäs. 21.11.2022 kl. 15:06
Ulla-Maj Wideroos fick flest röster i Närpes församling

FÖRSAMLINGSVALET. Ulla-Maj Wideroos är röstmagnet i Närpes också i detta val, precis som för fyra år sedan. Men antalet röster är nu färre, 96 mot 157 för fyra år sedan. 21.11.2022 kl. 13:46
Stefan Vikström och hans dotter Rebecka Stråhlman samlade mest röster i församlingsvalet i Borgå.

FÖRSAMLINGSVAL. Stefan Vikström var röstkung i församlingsvalet i Borgå svenska domkyrkoförsamling med 141 röster – men bara en röst bakom honom kom hans dotter Rebecka Stråhlman med 140. Hon var däremot röstdrottning i kyrkofullmäktigevalet, med hela 202 röster. 21.11.2022 kl. 13:41
Helsingforsförsamlingarna var snabbt ute med sin röstningsprocent – som sjönk.

FÖRSAMLINGSVALET. Den nedåtgående trenden för röstningsprocenten i församlingsvalet fortsätter. Enligt de första siffrorna dagen efter valet använde bara var åttonde församlingsmedlem sin röst. Den preliminära röstningsprocenten är 12,7 procent. 21.11.2022 kl. 00:01
Sonja Djupsjöbacka (till vänster) och Cecilia Åminne är lärare och röstmagneter. De vill jobba för en välkomnande församling och ökad delaktighet för medlemmarna.

FÖRSAMLINGSVAL. En välrepresenterad grupp bland dem som fått mycket röster i församlingsvalet på svenska är lärare. En av dem är Cecilia Åminne i Jakobstad. En pedagogisk blick på kyrkans röstningssystem lämnar en del övrigt att önska; framöver skulle hon gärna se direktval av kyrkomötesombud och biskopar. – Det är jätteskumt att säga att alla är lika värda, men sedan får alla inte rösta. 20.11.2022 kl. 22:39
Stabil röstning i Pedersöre, men långt ifrån kyrkoherdevalet 2021

FÖRSAMLINGSVALET. Församlingen var en av de få i Finland som höjde röstningsprocenten sedan församlingsvalet 2018. 20.11.2022 kl. 22:20

Det som är omöjligt att förlåta kan kanske försonas, säger Patricia Tudor-Sandahl.

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51
Marika Westerling förknippar julen med barndomens julgudstjänst i Nordsjö kyrka 
i Helsingfors.

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00
Majla Ståhls följer noggrant med vad som händer i världen. ”Det är inte första gången vi haft problem med Ryssland", säger hon efter en nyhetssändning.

LIVSBERÄTTELSE. Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma. 7.12.2023 kl. 10:24
– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra, säger Ester Rudnäs.

Personligt. Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra. 5.12.2023 kl. 18:00