Doris Ståhl är 102 år gammal, och fyller 103 i oktober, om hon får leva. Sedan några år tillbaka bor hon på ett vårdhem i Kvisbacka i Esbo, men hon växte upp i Överby i Kyrkslätt.
– När jag gick i skola i Helsingfors fanns det en hållpunkt nära oss i Överby, där lokaltågen stannade. Det var bara att springa över skogsbacken.
När vinterkriget bröt ut i november 1939 hade hon fyllt 20. Hennes bror och svåger inkallades, liksom hennes fästman Bengt.
Själv jobbade hon på Akademiska bokhandelns kontor, som på den tiden fanns på sjunde våningen i Stockmanns varuhus.
– Vi gick alla ner i Stockmanns källargångar när de första bomberna föll över Helsingfors. Vi var rädda, alla tyckte det var hemskt.
Kriget satte punkt för kontorsarbetet. Hennes föräldrar behövde henne hemma i Överby.
– Min man tyckte att vi skulle gifta oss innan han åkte iväg, och vi vigdes av gamla prosten Lindberg. Det kommer jag väl ihåg.
Hennes man skickades först till Vasa, sedan till Hangöfronten och sedan till Karelska näset. Han var ute i krig i fyra år, tio månader och 23 dagar, minns hon.
Hon väntade, födde dottern Berith och hjälpte sina föräldrar på gården – och under mellankrigstiden hann hon jobba på Sjundeå kommunkansli.
Hur kändes det för dig att stanna hemma, vänta, och vara orolig?
– Man måste ju leva dagen som den kom. Mina föräldrar hade ett stort jordbruk, och allt skulle skötas.
När freden sedan kom och hennes man kom hem märktes det ju att han haft en del hemska upplevelser.
– Det var nog det ena och det andra. Om det small någonstans så var det ingen skillnad vilken träckpöl han stod vid: han kastade sig genast ner på marken. Men det gick om så småningom. Det var nerverna som var totalt slut. Men åtminstone var han någorlunda hel när han kom hem.
Naturligtvis märktes det av därhemma att pappan upplevt svåra saker vid fronten.
– Men han var en snäll människa. Han var aldrig aggressiv eller elak, och han hade inga problem med spriten. Det var mycket om och men med det han varit med om, men det gick ju så småningom om.
De byggde sig ett liv. De fick tre barn, bodde i Sockenbacka, i centrala Helsingfors och byggde sedan hus i Petas. Senare bodde de länge i ett radhus i Karabacka i Esbo. Men släktgården i Överby såldes eftersom ingen kunde ta över jordbruket.
Liljekonvaljerna fanns kvar
Efter krigsslutet blev hela Kyrkslätt evakuerat, ända upp till Vols. När Doris Ståhl lämnade föräldrahemmet i Överby hade hon redan två barn, Berith och Göran.
– Ryssarna tog ju gården, och vi fick evakuera allt, djuren också. Det var sent på hösten och det var regnigt och lerigt.
Hennes pappas släktingar hade ett ställe i Sjökulla i norra Kyrkslätt, och där fick föräldrarna slå sig ner i en statarbostad. Det fanns till och med en tom ladugård för djuren.
Hur såg gården ut när ni löste in den efter Porkalaparentesen?
– Tre år tidigare hade pappa byggt en ladugård med stall och allt. Men allt var bortrivet. Ryssarna tog virket, förde det ner till Porkala och byggde kaserner. Bastun fanns kvar, inget annat. Och stenfoten på vårt hus.
Det var ju inte tillåtet att återvända genast när ryssarna lämnat Kyrkslätt, men första dagen det var möjligt tog de sig dit.
– Jag minns att vi plockade liljekonvaljer på vår gamla liljekonvaljplats.
När du ser tillbaka på ditt 102-åriga liv, vilken livsperiod tycker du har varit den roligaste?
– Ja, skulle jag kunna säga det! Jag vet bara att jag jobbat duktigt.
Sin längsta karriär gjorde hon vid biljettkontoret på Lilla Teatern och där stortrivdes hon.
Doris Ståhl har inte heller några särskilda tips på hur man ska leva ett gott liv.
– Var och en har det hon har, och efter det måste man anpassa sig och leva. Man kan vara nöjd, och man kan vara missnöjd också ibland. Jag har inte haft så mycket tid att tänka på sådana saker. Jag har bara jobbat på.
Kan du ge tips på hur man lever ett långt liv?
– Jag har inte supit, och jag har inte rökt. Och jag har ätit hälsosam mat. Röd mjölk och smör! Under krigstiden kärnade jag smöret själv. Och kärnmjölken – aj vad den var god!
En hamburgarrestaurang har hon aldrig besökt.
– Jag bryr mig inte om sådant. Jag lever utan hamburgare. Och så länge jag kunde stå på benen lagade jag maten själv.
Medan hon hade en egen gård älskade hon att pyssla i trädgården och ta hand om sina blommor. Fortfarande har hon en hel del blommor i sitt rum.
– Jag minns att jag hade mycket rabarber i vårt hem i Karabacka. Där växer den väl än!
Minns de ryska stridsplanen
Kriget i Ukraina följer hon med. Hon läser fortfarande Hufvudstadsbladet varje dag.
– Jag tänker på de där arma människorna. Det är så hemskt så jag kan inte tänka på det. Jag måste koppla bort det.
Hon minns hur de ryska planen under våra krig startade från flygbasen i Estland, flög över Porkala och sedan över Kyrkslätt. Vid de stora åkrarna mellan Kyrkslätts station och Käla vände de in mot järnvägsspåret för att följa det till Helsingfors, där bomberna sedan föll.
– Man hörde när det började surra i skogen och visste att aha, nu är de på väg. Vi sprang ut varje gång, för huset var ju ett lätt mål. Ibland var det två plan, ibland tre. Och så följde de järnvägen och bombade Helsingfors.
– Nog var man rädd, men vad kunde man göra? Man måste ju leva i alla fall.
När hon tänker på Rysslands president Vladimir Putin blir hon arg.
– Det är något fasansfullt. Att en människa ska vara så ond! De säger att det finns en Gud, men var är han när det behövs?
Skulle det inte finnas någon sjukdom som kunde ta livet av en sådan diktator? undrar hon.
– När vi blev bombade kunde vi åtminstone gå in i skogen och söka skydd. I Ukraina sitter de i sina städer och bombas från alla håll.
Vad tänker du om döden?
– Det är nog något jag väntar på. Inte är det här något bra liv, att titta ut genom fönstret och se människor gå ut med sina hundar.
Hon vet inte vad hon ska tro om vad som väntar på andra sidan. Hennes Gudstro har fått sig en ordentlig törn av kriget i Ukraina.
Kanske det är en fråga du kan ställa Gud sedan: Hur tänkte du med kriget i Ukraina?
– Ja, vet du, det har jag inte tänkt på. Det beror ju på hur han tar emot en.