År 2013 var Carolina Lindström beväring i Dragsvik. Efter tjänstgöringen stannade hon kvar som militärpastorns vikarie, vilket innebar att tiden i Dragsvik förlängdes till cirka två år. Beväringarna titulerade henne ”fru underlöjtnant”.
– Det är lite mer respektingivande än ”fröken”, säger hon.
Hur bedömer försvarsmakten var folk – till exempel präster – ska placeras i en kris- eller krigssituation?
– Krigsplaceringarna är hemliga. Placeringarna görs enligt tjänstgöring, behov och person.
– I samband med hemförlovningen uppmuntras man att uppdatera sina uppgifter (i suomi.fi-onlinetjänsten). Försvarsmakten behöver veta om man har specialkunskaper. Till exempel läkare, ingenjörer och präster kan jobba vid andra, strategiska punkter och inte direkt med truppuppgifter.
Vad har prästerna för uppdrag om det blir kris eller krig?
– Oberoende av vilken kris det är frågan om måste församlingen sköta sina lagstadgade uppgifter. Prästernas huvudsakliga uppgifter kommer alltså att vara i församlingarna. Folk måste begravas och döpas och vigas. Vissa präster har en uppgift inom försvaret. De stöder trupperna, andligt och psykiskt, och har hand om underhållet, vars uppgift det är att ta hand om de stupade.
Är det än idag prästernas uppgift att meddela anhöriga om att någon stupat?
– Idag är det polisens lagstadgade uppgift att framföra dödsbud, också i undantagstillstånd.
Det finns ändå fortfarande ett band mellan försvaret och kyrkan?
– Ja. Vi har militärpräster i våra brigader, liksom vi har präster i fängelser och på sjukhus. Militärpastorns uppgift är långt densamma i fredstid som i undantagstillstånd. Hen stöder trupperna och vakar bland annat över att religionsfriheten förverkligas i försvaret, och är kontaktperson till andra religiösa samfund.
Har du upplevt en svängning i attityden gentemot försvarsmakten under kriget i Ukraina?
– Ja, attityden är helt annan nu. Plötsligt är veteranernas berättelser verkliga. Vi börjar komma ihåg det de en gång kämpade för och som vi nu tar för givet, så där som i sången Veteraanin iltahuuto: snart är bröderna borta, vem ska sedan minnas varför de stred?
– Man kan kanske säga att både kyrkan och försvaret hör till ett slags tyst underhåll, som vi tar för givet. När något händer blir de intressanta. Plötsligt är vi stolta över att ha det här systemet och den här beredskapen.