I det finländska städerna är det nya normala att man är religionslös.

Varför är tron pinsam i finlandssvenska kulturkretsar?

RELIGIONSLÖSHET.

Finlandssvenska kulturkretsar i Helsingfors utropade på 1900-talet religionen som ett etablerat hyckleri. Men ingen har forskat i hur religionslösheten har nedärvts privat i familjer. Som när skådespelaren Tobias Zilliacus växte upp.

11.5.2022 kl. 19:00

Elisabeth Söderhjelm föds i en adelsfamilj i Helsingfors och döps aldrig som barn. I dag är det ingenting dramatiskt med det. Men det var det försommaren 1906.

I dag, över 100 år senare, visar forskarna, är det nya normala i samma huvudstad att man är religionslös. Mindre än 50 procent av ortsborna hör till folkkyrkan. I Vanda går prognosen mot att bara var fjärde ortsbo inom en generation hör till kyrkan.

Åren strax efter förr­förra sekelskiftet ska familjen Söderhjelm flytta, men då ska dottern Elisabeth inte ens enligt dåtida praxis ha varit folkbokförd mer än på ett lösblad i kyrkboken. I enhetskulturens Finland blev alla helt enkelt bara döpta.

Elisabeths far Torsten Söderhjelm och hans akademiskt bildade syskon Werner och Alma hörde till den den kulturradikala Euterpe-kretsen. I den ifrågasatte man i modernitetens namn allt från förryskningen i Finland till traditionell sexualmoral, kyrka och religion.

– Filosofen Rolf Lagerborg som hörde till samma krets var en naturvetenskapligt motiverad ateist, och gjorde uppror genom att vägra viga sig kyrkligt. Någon borgerlig vigsel fanns inte och då trädde hans fästmö (Elna Selin) fram och vittnade avtalat om att hon och Lagerborg hade haft sexuellt umgänge, varefter en domstol dömde dem till äktenskap.

Författaren och litteraturprofessorn eme­rita Merete Mazzarella kan den här delen av finländsk kulturhistoria. Efter en nyutkommen bok är hon redan är inne på följande. Den ska preliminärt handla om Gud och religion.

– Jag ska försöka skriva mig fram till vad det egentligen är jag tror för egen del, säger hon.

Fenomenet att det i vissa finlandssvenska kulturkretsar har förblivit pinsamt att tala om tro fascinerar henne. Som när goda vänner över en lunch berättar hur deras barnbarn hade insisterat på att få gå i skriftskola med läger.

Det finns finlandssvenska miljöer
där tron är pinsam.

– Och de två morföräldrarna hoppades verkligen att barnet inte skulle låta konfirmera sig till råga på allt – och det gjorde han inte heller, till deras stora lättnad. Men det lät som han hade blivit i färd med att bli kidnappad av någon konstig sekt. Det gjorde mig väldigt förvånad, säger Merete Mazzarella.

Precis som man kan ärva religiösa traditioner i familjer och släkter så har forskarna nu börjat intressera sig för att religionslöshet kan vara en hållning som går i arv.

Någon sociologisk studie av hur det religionskritiska eller agnostiska har nedärvts i finlandssvenska kulturmiljöer har såvitt de forskare KP har talat med vet aldrig gjorts.

Köpte ett Nya testamente i smyg

En dag i Hangö i början av 1980-talet gick nio­årige Tobias i smyg och köpte ett Nya testamente. Farmor Harriet som han hade haft en nära relation till hade dött och Tobias hade börjat grubbla.

– Det var för mig det första dödsfallet i min närkrets och jag blev väldigt rädd för döden. Då hade jag en rationell fas då jag beslöt mig för att tro på Gud, för att inte gå miste om den möjligheten ifall jag skulle dö. Jag började be och läste faktiskt nästan helt igenom Nya testamentet. Jag talade aldrig om det för någon.

Det säger Tobias Zilliacus, 50, skådespelare i dag.

Farmor hade varit den enda i släkten som hade varit öppet troende. Det religionslösa arvet hade i sin tur varit starkt på mormor Elisabeths sida – hon som modernt aldrig skrevs in i kyrkan 1906.

Tobias Zilliacus föräldrar var ut över det också engagerade inom den politiska vänstern, också den kritisk till religion och kyrka.

– Religion var inte något vi någonsin pratade om, annat än om farmor, då vi ibland kunde himla oss över hennes afton­böner och andliga godnattsånger. Men annars var det snarast ett slags icke-attityd.

Som barn gick Tobias inte på ett enda dop; begravningarna hölls i kapell utan präster. I skolan deltog han inte i religionsundervisningen och erbjöds inte heller i 80-talets Hangö några alternativ. Han fick sitta i ett skilt rum och rita.

Tobias och Linda Zilliacus gifte sig civilt men med en kyrklig välsignelse efteråt. Om barnen var överenskommelsen att de – i dag 19, 18 och 13 – inte skulle döpas
utan i sinom tid få välja själva.

– Vi har varit måna om att inte försöka påverka dem. Men skulle de ha haft en dragning till tron skulle de absolut ha fått gå den vägen. Men de har nog vuxit upp till hårdförare ateister än jag själv och tror bara på det som naturvetenskapligt går att bevisa.

Teologen Jenni Spännäri (t.v.), skådespelaren Tobias Zilliacus (mitten) och författaren Merete Mazzarella (t.h.) om modern religionslöshet och om spänningen kring tro i finlandssvenska kulturmiljöer. – Foto: Heidi Strengell, Laura Malmivaara, Sofia Torvalds

Slut på tigandets kultur

Forskningen har först nu börjat fokusera religionslösheten som ett familjearv precis som religiösa traditioner kan vara det.

– Nu bryts kulturen att inte tala om existentiella frågor i den allra yngsta generationen. Tidigare har det i många finländska familjer varit en tigandets kultur kring frågor om åskådning, säger teologen och forskaren Jenni Spännäri vid ett projekt vid Östra Finlands universitet.

De unga talar nu mycket mera om livets mening med sina vänner, om vad som är rätt och fel, säger hon.

Det blir också allt mindre dramatik kring de val man gör. Annan finländsk religionsforskning visar att religionslösheten framför allt i de stora städerna är det nya normala, och man behöver inte längre motivera varför man väljer bort skriftskolan eller religionstimmarna.

Fast någon jackpot för fritänkarföreningar och organiserad ateism är utvecklingen inte. De upplevs ofta som för extrema och har bara några få tusen anhängare i hela landet, säger flera forskare till KP.

– Forskningen gör också lustigt nog ofta gjort misstaget att tro man är religionslös som något slags motreaktion mot en religiös uppväxt eller så, säger Jenni Spännäri.


”Religionen från en annan tid”

Tobias Zilliacus är aktuell med en ny politisk krimthriller på C More. Mitt i livet är han i dag moderat religionslös.

– Jag kan fortfarande gå i kyrkor och tycka om gemenskapen i att sjunga psalmer tillsammans. Men jag knäpper kanske inte händerna.

Han betraktar ändå tro och religion i många avseenden som gammal och förlegad – från en tid då man sökte stöd och tröst inför saker man inte kunde förklara vetenskapligt, säger han.

– Om man uppdaterade lite kunde man kanske få större trovärdighet.

* * *




Religionslös i Helsingfors

»Går vi i kyrkan så knäpper mina föräldrar händerna då när man ska. Och jag har fått höra att när man dör så kommer man till himlen. Men det är liksom ingenting deep. Det finns ingenting vi inte får göra, för att Gud, för att religionen.«

Janika, 33, studerande vid universitet

»Några år nu har jag gått i julkyrkan, liksom bara för att stilla mig, inte för religionens skull. Ensam, och för att jag är nyfiken. Så att jag ska få några egna jultraditioner.«

Aurora, 29, fysioterapeut

»När jag anmäldes till skolan skulle mina föräldrar fylla i något formulär. Då frågade min mamma om jag tror på Gud. Det var enda gången vi någonsin hemma talade om att tro eller att vara troende.«

»Folk tycks uppleva det som lite fel att inte höra till någon religion alls eller att inte kunna säga vilken kategori man tillhör. Folk vill veta vad du tror på och vilken gemenskap du tillhör.«

Vilja, 29, jobbar med teater och musik

»Det jag ofta får förklara för kompisar är varför jag inte tror, men ändå hör till kyrkan. Det är ett slags välgörenhetsidé. Jag tycker om tanken att den där pengen går till diakoni och
annat, för jag uppskattar vad dom gör, fast jag inte tror.«

Matti, 30, jobbar med marknadsföring

»Jag upplever att jag som religions­lös har rätt att till exempel gå på yoga, som kanske lånar från något religions­samfunds verksamhet, men jag tar bara det till mig, och inte själva religionen.«

Kirsi, 33, sjukskötare

Citaten är ur Tiina Parkkinens pro gradu 2019 om religionslösa ur millenialgenerationen i Helsingfors. Citaten kan ha komprimerats för att göras mera lättlästa.

För den här artikeln har KP också talat med forskarna Jussi Sohlberg och Teemu Taira.

Text: Jan-Erik Andelin


kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

gospel. Vem är du? Jepa Lambert är ett av de stora namnen i finländsk popmusik, fast på scenen mest som backvocal i bakgrunden. Nu leder hon också en gospelkör. 16.9.2024 kl. 13:00

pilgrimsvandring. St Olav Ostrobothnia certifierades i maj både som en del av St Olavsleden och som europeisk kulturrutt. Vid alla officiella pilgrimsleder ska det finnas minst ett pilgrimscenter, och St Olav Ostrobothnias första center är i Trefaldighetskyrkan. 11.9.2024 kl. 15:19

BORGÅ STIFT. Domprostjobbet i Borgå blir ledigt från advent 2025 när Mats Lindgård lämnar jobbet. 10.9.2024 kl. 18:47

Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet