Det finns ryska familjer som hört att de får hem sina stupade sedan när "specialoperationen" är klar.
Det finns ryska familjer som hört att de får hem sina stupade sedan när "specialoperationen" är klar.

Om soldaten offrar sitt liv – vad händer om kroppen inte kommer hem?

KRIGET I UKRAINA.

Den rysk-ortodoxa kyrkan har introducerat tanken om ett rättfärdigt, heligt krig i Ukraina. Samtidigt lämnas många av de stupade kvar på slagfältet. Finland lärde sig under sina krig hur viktigt det är för moralen att sända stupade soldater hem. Är det här en princip som det ryska krigsmaskineriet ignorerat?

28.4.2022 kl. 10:41

Tidningen Independent rapporterade i mars om en grupp ortodoxa präster som genomgick fallskärmsträning för att förverkliga den ryska militärens nya initiativ: att skapa fältkyrkor vid fronten för att göra det möjligt för soldaterna att delta i gudstjänster. När prästerna anländer till krigszonen med fallskärm bär de med sig krucifix, ikonkopior och klockor. Kyrkobyggnaderna ska gå snabbt att resa, och är bland annat utrustade med egen generator. Den ortodoxa kyrkan har en lång tradition av fältkyrkor. Det står en bland annat i Lovisa, gjord för att plockas i bitar och forslas till nästa ställe. Kyrkan i Lovisa turnerade på 1800-talet till ett stort antal militära platser i Finland.

Den ryska duman godkände en lag om en ny institution, ”militärpräster”, så sent som år 2009. År 2016 fick de ryska militärprästerna en specialuniform – en sorts hybrid mellan soldaters kamouflageuniform och prästernas långa klädnad.

Relationen mellan kyrkan/kyrkorna och ett land som befinner sig i krig har långa och komplicerade rötter. I en kris verkar kyrkan och staten svetsas närmare, och berätta en liknande berättelse om kriget och dess offer. En positiv attityd till krig och krigsritualer förekommer inte endast i fundamentalistiska rörelser – snarare verkar synen finnas i själva kärnan av så gott som alla religiösa traditioner, skriver forskarna Boris Knorre och Aleksei Zygmunt i en artikel om den ortodoxa kyrkans ”krigsteologi” i det post-sovjetiska Ryssland. Då handlar det både om en dualistisk världssyn, där det onda strider mot det goda, men också om att hitta teologiska argument för att försvara kriget – som vi nu ser hos Moskvapatriarken Kirill.

Att en soldat stupar i krig kan tolkas på två sätt: antingen som ett offer för fosterlandet, en medveten gärning för fosterlandets bästa, eller som galenskap och tvång. Den första synen sprider lite ära också till de stupades anhöriga. Den andra gör soldatens död onödig och tragisk – hen kunde ju ha bidragit till samhället på så många andra sätt.

Teologen Niko Huttunen, som forskat i vården av de stupade under Finlands krig, konstaterar att den senare tolkningen – att kriget är meningslös galenskap – är farlig för det krigförande samhället. Just därför försöker fienden mata motståndarsidan med den bilden. Under andra världskriget spreds en sovjetisk propagandatidning med budskapet: ”Finlands man! Ska du dö för Hitlers slavkommando?”

Idag ställs exakt samma principer mot varandra i kriget i Ukraina. När Ryssland döljer antalet stupade i Ukrainakriget försöker man minimera den psykiska press som ett utdraget krig med många stupade leder till både bland de egna trupperna och på hemmafronten.

Också i krig är den första impulsen att titta bort när man ser någon som dött. Under Finlands krig var det militärprästernas uppgift att ta hand om de stupade. En präst minns att lastbilsförarna ökade på farten då de fick syn på en präst och en stupad soldat, även om det var deras uppgift att ta dem med sig. En grupp reservister som beordrats att ta hand om stupade meddelade att de hellre strider vid fronten.

I jämförelse med andra krigförande länder vid samma tid satsade Finland enormt mycket besvär och krafter på sända hem dem som stupat, vilket väckte respekt hos motståndaren. En rysk krigsveteran minns att han endast såg enstaka finska stupade, aldrig en stupad officer, och aldrig några gravar, eftersom finländarna hade byggt upp ett system där de stupade transporterades till sina hemtrakter och begravdes där – som krigshjältar. Under kriget var det – för moralens skull – viktigt att hålla fast vid principen om offerdöden. Man drog rent av paralleller till Kristus offerdöd, och prästerna hade en viktig uppgift i krigetsmaskineriet: de understödde offertanken och såg till att de stupade fick begravas i hemtraktens jord, i hjältegravar.

Mot slutet av kriget var alla som dog – också de som dog i sjukdom eller olyckor eller begick självmord på grund av krigsstressen – hjältar. Bara de som avrättats som desertörer lämnades utanför.

När Ryssland idag i Ukraina döljer antalet stupade eller lämnar kvar dem på slagfälten – vilket det finns många uppgifter om – förlorar de ett av de vapen som höjer soldaternas och hemmafrontens moral: berättelsen om att de stupade dött för fosterlandet, att deras död var ett offer, att inget skedde förgäves och att de är värdefulla också efter sin död. Det var just med hjälp av den berättelsen hemmafronten i Finland kunde handskas med det stora antalet stupade.

Ändå var det svårt. När kriget drog ut på tiden och Finlands befolkning var krigstrött krävdes allt mer omsorg om de anhöriga för att de skulle kunna leva med budskapet om att deras kära stupat i krig. De anhöriga fick en kondoleansadress av överbefälhavaren, en hälsning från fältbiskop Björklund och dessutom en från prosten Hannes Anttila, som hade ansvar för hemmafronten. Dessutom skulle pastorn från den stupades enhet skriva ett personligt brev till de anhöriga.

Man visste att den psykiska press som mängden stupade utgjorde kunde få folk att ge upp eller väcka en proteströrelse i samhället.

Den ryska krigsveteranen Viktor Stepakov minns vilken fruktansvärd syn det var att se de egna döda ligga kvar där de dött, och kanske bli överkörda av pansarvagnar. ”På den tiden var det helt normalt, och inget som befälet fäste någon uppmärksamhet vid. Men hos dem som var nyanlända vid fronten skapade synen en moraliskt deprimerade känsla – redan innan man hunnit till slagfältet.”

Hur handskas de ryska trupperna med sina döda idag? Praxisen verkar variera. Det finns uppgifter om stupade som blivit sända till sina hemtrakter och blivit begravda där, men också om stupade som lämnats kvar. Många av de ryska stupade har tagits om hand av ukrainare. ”Vi är väl inte bestar?” sa Vitaly Kim, borgmästaren i Mykolajiv, då han i ett videotal i mars uppmanade lokala ukrainare att samla upp de ryska liken och sätta dem i likpåsar innan det skulle bli varmare. Kim ville att de stupade ryska soldaterna skulle samlas i kylrum och sändas till Ryssland för identifiering, rapporterade CNN i slutet av mars. Det är fortfarande mycket svårt att säga hur många av de ryska soldaterna som stupat och vad som hänt med kropparna efter det.

Samtidigt vill många ryska familjer desperat få uppgifter om sina anhöriga. Det har sagts att ryssarna har med dig mobila krematorier för att bränna sina egna.

”Ingen räknar dem, de ryssar som dött i det här kriget. Vet ni varför de har krematorier med sig? De tänker inte visa kropparna för familjerna. De kommer inte att berätta för mammorna att deras barn dog här”, sa den ukrainska presidenten Volodymir Zelenskyj i ett tal i början av mars. Niko Huttunen betvivlar att mobila krematorier skulle ha kapacitet att ta hand om den mängd stupade det handlar om.

En rysk mormor berättar för Radio Free Europe att en representant för militären meddelat familjen att de får hem sin döda anhörigas kropp efter att ”specialoperationen” är klar.

Enligt Connecting Directors rapporteras en rysk bloggare ha skrivit: ”Det finns inget krig. Inga döda. Inga gravar. Människor existerar bara inte längre. Aldrig någonsin.”

En kartläggning som BBC gjort visar att 80 procent av de stupade ryska soldaterna kommer från Rysslands fattigaste delar, och ofta tillhör etniska minoriteter. ”Ryssland utnyttjar folk med icke-slaviskt utseende för att ryssarna inte ska tycka synd om de dödade och skadade soldaterna, och för att minska risken att de stupades anhöriga organiserar antikrigsdemonstrationer”, säger människorättsadvokaten Valentina Tjupik till DN.

Samtidigt målar den ryska krigspropagandan – med patriark Kirill som en av sina talesmän – upp en bild av ett hjältemodigt krig som kan jämföras med andra världskrigets kamp mot nazismen. Liksom kyrkan i Finland gjorde under våra krig har kyrkan i Ryssland lierat sig med staten och dess krigsretorik. I Kirills och Putins berättelse har Ukraina inte rätt att existera som en självständig nation. Det här legitimerar kriget, gör våldet nödvändigt och kanske till och med heligt. Som patriarken sa i en predikan i början av april: ”Den ryska soldaten ger sitt liv för sin vän.” Det här är en militaristisk tolkning av Johannesevangeliet, som gör kriget inte enbart berättigat utan till och med till en kristen dygd. Den rysk-ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet har antagit ett dokument som argumenterar för att det finns en speciell sorts helighet som är reserverad för dem som försvarar ”moderlandet och kyrkan”, skriver Knorre och Zygmunt. Det här är något som inte förekommer i de andra ortodoxa kyrkorna. Rysk-ortodoxa präster välsignar och konsekrerar till och med missiler och kärnvapen.

Offertanken från våra egna krig har utvidgats – nu är kriget till och med heligt. Men ju sämre de döda tas omhand, desto svårare är det att sälja offerargumentet. ”Att ta hand om de döda var för finländarna lika viktigt som att ta hand om de levande”, minns den ryska krigsveteranen. Också för de finska soldaterna själva var det viktigt att veta att deras kroppar skulle sändas hem om de stupade.

Att lämna de stupade kvar på slagfältet är kanske ännu en fråga där Putin och det ryska krigsmaskineriet tänkt snett. Förr eller senare kryper det fram att tusentals soldater aldrig kommer hem igen – och då man märker att de stupade inte är värdefulla efter sin död är döden svårare att acceptera. Även om någon dött i ett heligt krig – och kanske särskilt då! – vill de anhöriga ha en kropp att begrava och sörja.

Källor: Niko Huttunen och artikeln ”Suru ja kansakunnan henkinen johtaminen”, Independent, CNN, DN, Connecting Directors, The Moscow Times, The Guardian, Religion Dispatches, artikeln ”Militant Piety” in 21st-Century Orthodox Christianity: Return to Classical Traditions or Formation of a New Theology of War? av Boris Knorre och Aleksei Zygmont.

Sofia Torvalds


Kristendom, islam, hinduism och buddhism är de fyra största religionerna i världen. De religionslösa är fler till antalet än buddisterna. Foto: SXC

Migrationen i världen leder till att religionerna uppblandas. Det ökar också behovet av religionskunskap. 23.1.2013 kl. 12:54
Den nuvarande Tendelaskolan är byggd av pinnar och lera och kräver ständiga reparationer.

Målet på 70 000 euro för att bygga upp Tendelaskolan i Kongo är nu nått. Allt som allt har 64 svenskspråkiga församlingar och tre skolor engagerat sig i insamlingen med diverse basarer och lopptorg, kollekt och allsångsevenemang som Vi sjunger sommarsånger. 17.1.2013 kl. 13:51
Sprinklersystem i gamla kyrkor innebär att man på vissa ställen tvingas dra vattenledningarna på putsen. I Malax kyrka installerades sprinklers 2010.

Allt flera försäkringsbolag kräver sprinklersystem i kyrkorna. Det medför stora kostnader för församlingar som ännu inte gjort investeringen. 17.1.2013 kl. 12:40
Den jämna ström av folk som lämnar kyrkan ser ut som en dominoeffekt och ger därför huvudvärk åt kyrkans framtidsstrateger. Men varje utträde är ett enskilt beslut som inte är helt omöjligt att påverka. (foto: Malin Aho)

En jämn ström av folk lämnade kyrkan också år 2012. På Kyrkostyrelsen vet man vilka av medlemmarna som går och varför. Ändå är det svårt att täppa till läckan. 11.1.2013 kl. 10:53
Clara Lidström bor på landet utanför Umeå i norra Sverige. Där fotograferar hon gamla saker och sig själv och skriver om sitt liv som mamma och kvinna. (foto: Bonnier/Ulrica Zwenger)

clara lidström. Bloggaren Clara Lidström har ett perfekt jobb. Hon bor på landet och kan jobba hemma. Hon gör en av Sveriges populäraste bloggar med över 200 000 besökare varje månad. Hon skriver om vintage, mat och mode, men ibland ryter hon till om att vara kristen och nykter. 10.1.2013 kl. 10:10
Tvåspråkigheten berikar kyrkan och bör ses som något självklart, säger kanslichef Jukka Keskitalo. (foto: Johan Myrskog)

kyrkans språkstrategi. Kyrkomötet beslöt för en dryg månad sen att kyrkan ska följa regeringens linje i nationalspråkstrategin. Kyrkostyrelsen har ansvaret för projektet som tills vidare ligger i startgroparna. 10.1.2013 kl. 10:20
På VEPA-centret kan hemlösa komma in och få ett gratis mål mat, en kopp kaffe och socialt umgänge. Ingen är för illa däran för att platsa in. (foto: Johan Myrskog)

Hur gör man när man blir utsparkad hemifrån som tonåring och tvingas klara sig själv? Hur överlever man drogerna, våldet och kylan då man bor på gatan? KP har träffat två hemlösa män som berättar sina livshistorier. 3.1.2013 kl. 12:00
Christer Lönnqvist är en bekant syn bland hyllorna på Oravais Livsmedel. (foto: Johan Sandberg)

christer lönnqvist. Han gör långa arbetsdagar från att butiken öppnar tills den stängs. Arbetet har blivit en livsstil för Christer Lönnqvist. Det är intresset som driver mig, säger han. 3.1.2013 kl. 09:34
Kyrkans diakoni motiverar till medlemskap, anser finländarna.

När vi går in i 2013 är 76,3 procent av finländarna lutheraner. 31.12.2012 kl. 15:58
Amanda Audas-Kass började blogga redan 2005. På kyrkpressen.fi ska hon i januari temablogga om kvinnligt och manligt. 
(foto: Linus Mickelsson)

Kvinnlighet och jämlikhet ur kristet perspektiv är temat för Amanda Audas-Kass blogg  på Kyrkpressen.fi i januari. 30.12.2012 kl. 09:00
Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.

Annandag jul är martyrernas dag. Dagens lidande kristna både glöms och glorifieras ansvarslöst, menar Zia Meral, själv en av dem. 26.12.2012 kl. 14:38
Ett hettitiskt hantverk från Antalya avbildar Sankt Nikolaus mot bakgrunden av ett kors.

Julgubben, tomten, Santa Claus. Han har många namn, och en brokig bakgrund. I den ryms en gnutta helgon också. 23.12.2012 kl. 09:00
Catarina Bärlund-Palm utanför sin arbetsplats, Matteus församling i östra Helsingfors. (foto: Tomas von Martens)

catarina bärlund-palm. Församlingen har varit som ett andra hem för henne ända sedan hon var barn. I dag arbetar hon i samma församling. Att måna om den egna andliga näringen är speciellt viktigt för församlingsanställda, tycker hon. 20.12.2012 kl. 09:00

Fontana Medias förra vd Marcus Henricson blir ledarskapskonsult på Ramboll Management Consulting Oy i januari. 19.12.2012 kl. 15:49
Julen är en kristen högtid som hör hemma i den finländska kulturen, heter det i direktiven till undervisningsstyrelsen. (foto: May Wikström/KP-arkivbild)

julfest i skolan. Ett mångkulturellt samhälle har två vägar att gå. Att försöka skapa en ny enhetskultur av det som blir kvar när man skalat bort olikheterna. Eller att gå in för att leva i ett samhälle där folk tolererar uttryck för olika övertygelser, säger teol.dr Jyri Komulainen om debatten kring skolans julfester. 20.12.2012 kl. 09:00

Vi tror att religion handlar om tankar och trossatser, men det är en för snäv bild, säger Laura Hellsten.

dans. Dans är inget kristna i historien hållit på med – eller? Laura Hellsten grävde och hittade både spår av dans i den medeltida kyrkan och forskare som förnekade dess existens. 28.10.2020 kl. 16:01
Anna-Greta Sandell trivs med att jobba trots att hon passerat sjuttio. – Jag halkar vidare, ett år i taget.

Väståboland. Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet. 28.10.2020 kl. 13:51
Lekholmen hör till de lägergårdar som stängs fram till årsskiftet.

lägerverksamhet. Coronasituationen får församlingarna att stänga lägergårdarna åtminstone fram till årsskiftet – men Matteus församling ordnar läger på annat håll. 27.10.2020 kl. 14:38
Vide föddes i förtid, och efter Olivers sjukdom var Sandra Holmgård och hennes man inställda på att det skulle gå dåligt – de hade ju varit med om en hel del. Men Vide växer och mår bra idag.

familjeliv. Väldigt få människor har liv där allt går som man tänkt, säger Sandra Holmgård. 28.10.2020 kl. 10:00
– Höstdagarna tappar inte hoppet, fast det känns lite hopplöst, säger Patricia Högnabba.

Höstdagarna. I år ordnas Höstdagarna virtuellt. Dagarna brukar samla hundratals ungdomar varje höst. – Det var både ett svårt och lätt beslut, säger Patricia Högnabba. 26.10.2020 kl. 16:01