Susanne Ringells färska bok börjar med en berättelse som heter Lilla björn. Den handlar om en kvinna som kissar i gräset i natten, medan fyra systrar – hennes döda vänner – roat betraktar henne från stjärnhimlen.
– Jag förlorade fyra mycket nära väninnor under en kort tid. Så småningom kändes det som om de tillsammans utgjorde ett nytt sammanhang, även om de inte kände varandra. Det är jag som är deras gemensamma universum.
Hon tänker att just den här berättelsen genomströmmas av ett liv bortom döden, av möjlighet till kontakt.
– Den handlar också om mitt eget åldrande och kvinnokroppens förfall, vilka positioner man får lov att inta om man ska kissa i gräset.
En röd tråd i boken Kroppens kalligrafi är kärlek i alla dess former. Det finns en man som går igenom hela boken, i bakgrunden. I andra berättelser träder han fram.
Det handlar om Susanne Ringells man, dramatikern, författaren och skådespelaren Anders Larsson, som dog i september. I en berättelse är han en liten pojke i Småland som längtar efter en lillasyster.
– I själva verket drömde Anders om en lillebror, och jag drömde alltid om en storebror.
I stället fick hon två yngre systrar. I boken berättar mamman i förtroende nyheten om att familjen ska få en bebis för den tioåriga flickan i Helsingfors. ”Så trevligt”, säger hon till mamma. Det är hennes livs första bedrägeri.
– Det är ett fruktansvärt ansvar när man förstår att man måste förställa sig. Kanske hade jag inte behövt göra det, men jag ville inte grumla någons glädje. Och idag älskar jag mina småsystrar, de är min familj.
Problemet med att förställa sig, tänker hon, är att det ökar känslan av ensamhet,
– Jag läste om begreppet ”wounded healer”, och det har klingat i mig sedan dess. Det öppnade en möjlighet att tänka att också vi svaga och skadade människor kan ge någonting. Utsattheten och sorgen kan kanske vara helande och hjälpande för någon annan, även om man inte tror sig vara till någon glädje alls.
Sedan hennes man dog har hon varit i sorgens grepp. I många år har hon tidvis kämpat med ångest.
– Jag drömde oerhört länge om att jag en dag skulle bli en stilla sjö. En lugn yta, i vila. Men jag tror inte att det blir så, förrän eventuellt på den andra sida som jag trots allt hoppas på.
Längtan bär tron
Susanne Ringell har alltid haft ett intensivt känsloliv. Den känsla som leder henne till Gud är längtan.
– Längtan är en väldigt intensiv känsla. Om inte det här hemmet av någon sort fanns, det här ursprunget, skulle längtan inte heller finnas. Längtan är tron.
Hon minns att biskop Martin Lönnebo någonstans skrivit att det i den kalla Atlanten finns en varm ström, Golfströmmen.
– Det är inte fel att behöva vara i närheten av den värmen. Det kalla är inte verkligare än det varma.
Just nu vacklar hennes förtröstan till den varma ström som är Gud. Hon har förlorat fyra av sina bästa vänner, sin pappa, sin man. Också den konkreta Golfströmmen är hotad av klimatförändringen.
– Utan förtröstan orkar man ju inte leva. Jag längtar efter bekymmerslöshet. Jag har skrivit texten till psalmen ”Lätta som lekande fiskar”. I den finns en bekymmerslöshet som jag avundas den människa som skrev den.
Just nu vill hon lyssna inåt. Varje ögonblick då hon vill leva är nåd.
– Men det finns nåd, och den är mycket enkel. Solen skiner och idag lyckades jag faktiskt se den där koltrasten.
Hon tänker att Gud är allt möjligt, men han är också sorg.
– Det är väl så att det Gud ger mig just nu är sorg. Förr upplevde jag att min man var något av en uppfostrare för mig. Nu upplever jag att den som fostrar mig är sorgen. Vart det kommer att leda mig vet jag inte,
Det tröstlösa med sorg är att den ibland känns som att vandra i cirklar och hela tiden komma tillbaka till samma ställe.
– Men det kan hända att man eventuellt kommer till samma ställe från en lite annan vinkel eller med lite annan hastighet eller så att vinden blåser lite annorlunda just då.
Hon försöker tro på också den lilla förändringen.
– En klok präst som jag har talat med sa att den helige Ande arbetar mycket långsamt och med stor repekt för människan. Det har på något vis tröstat mig.