Kim Rantala, kyrkoherde i Tammerfors svenska församling, har i tiden varit präst inom de fredsbevarande styrkorna i Libanon och Bosnien.
– De finska fredsbevararna var med om flera nära ögat-situationer. De såg också hur svårt människorna där hade det. Det var många som började fundera på vad som är rätt och vad som är fel.
Vad säger man som präst i sådana situationer?
– Man är närvarande. När jag jobbade med fredsbevararna kände jag att det var viktigt att det fanns någon som lyssnade. Det viktigaste är att bli hörd, att inte vara ensam.
Han påpekar att när man som soldat jobbar tillsammans med svåra och farliga uppgifter leder det till en stark känsla av kamratskap.
– Också våra egna krigsveteraner har den känslan, ett kamratskap som bär dem livet ut. De delar samma erfarenhet. Det finns ingen annan som förstår. Det är känslan av att ha haft det svårt tillsammans och klarat sig ur det.
Kim Rantala var i tiden gränstraktspräst i Suomussalmi, där slaget om Suomussalmi, ”Raatteen tie”, utkämpades under Vinterkriget.
– Där mötte jag på 80-talet människor som upplevt kriget och jag satt vid många kaffebord och hörde dem berätta om sina erfarenheter.
Hans känsla är att de som någon gång lärt sig en aftonbön ber den när det blir riktigt svårt.
– Många veteraner vid fronten har berättat att bönen var viktig för dem. Det var så svåra situationer att man inte kunde se någon framtid. Då knäpper man sina händer och suckar uppåt även om man inte skulle vara så troende. Och det hjälper.
Han tänker på situationen i Ukraina idag.
– Jag tror att en del kanske känner besvikelse och bitterhet mot Gud, eller blir förlamade. Men andra kan finna tröst i tron. De kan känna att de kommer att klara sig, att de ändå inte är ensamma. Det de kämpar för blir en livsviktig sak. Det ser man när man ser filmsnuttar på ukrainska pappor som lämnar sina fruar och barn vid tåget, vänder om och går för att försvara sitt land.