Tabita Nordberg har fått sitt namn efter en kvinna i Apostlagärningarna, en kvinna ”vars liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga”.
– Mina föräldrar, mamma då hon levde och pappa fortfarande, var aktiva församlingsmedlemmar som verkligen levde sin tro.
Hon är född i Kristinestad men flyttade till Åland som femåring.
– Under hela min barndom var mamma min trygghet. Eftersom mina föräldrar också var aktiva i frikyrkliga sammanhang fanns det många människor runt omkring oss som jag har positiva minnen av.
När hon var sju år skilde sig hennes föräldrar, och efter skilsmässan bodde Tabita och hennes yngre syster främst hos mamma.
När hon var tolv blev mamma sjuk.
– Det blev väldigt dramatiskt. I augusti berättade hon att hon hade fått cancer i magen och att läkarna trodde att hon bara hade två månader kvar att leva. Sedan fick hon leva i fem månader.
"I augusti berättade hon att hon hade fått cancer i magen och att läkarna trodde att hon bara hade två månader kvar att leva."
Fem månader kan kännas som en kort tid då det handlar om att knyta ihop ett helt liv, men för ett barn är det också en väldigt lång tid.
– Det var en förskräcklig period: ska hon dö idag, ska hon dö nu? Ska det hända på morgonen när jag vaknar, ska det hända på natten när jag sover?
Sorgen kom långt senare
Och när Tabita Nordbergs mamma sedan dog var det ändå en total chock.
– När hon dog … du vet den där känslan av ett förvirrat djur. Allting jag kände till, all vardag, alla rutiner, så som livet varit: allt tog bara slut. Den där tiden är mest ett töcken.
Ett halvt år bodde Tabita och hennes syster hos sin moster, sedan flyttade de till pappa.
– Nu efteråt märker jag att min strategi som tolvåring var att låtsas som om allt var som vanligt. Jag ville inte prata om det.
Hon blockerade sina känslor och gav sig inget utrymme att känna. Skolan blev en fantastisk hjälp, det kändes som en fristad att försvinna in i något intellektuellt.
Hon blockerade sina känslor och gav sig inget utrymme att känna.
– Jag ville vara med vänner och i skolan, och jag ville resa. Att resa var fantastiskt för då kunde jag verkligen glömma bort vem jag var och kliva ut ur den tunga vardagen.
Sorgen kom långt senare. Den kom först när hon var 27 år.
"När jag var 27 nådde min flykt sin höjdpunkt."
– När jag var 27 nådde min flykt sin höjdpunkt. Jag hade en hel arsenal av flyktbeteenden som jag testat. Det hade varit så tungt att jag behövde kompensera med sådant som kändes bra. Och det som kändes bra var att resa och att ha en fullpackad agenda och inga pauser då olustiga känslor kunde krypa in. Det var högintensiv träning, mycket arbete, mycket studier och mycket champagne.
Enkelbiljett till Indien
Utan sin arsenal av flykt och kompensation tror hon att hon inte hade orkat leva.
– Jag behövde få den tiden.
När hon var 27 bodde hon i Stockholm och ett långt parförhållande hade tagit slut. Det kändes lite skrämmande att fortsätta som förr.
– Så jag gjorde en radikal omvändning, som en 27-åring stereotypt kan göra. Jag köpte enkelbiljett till Indien.
Hon hade sålt sin lägenhet på Södermalm och insåg att hon hade råd att vara borta i tre år.
– Jag tänkte att jag skulle gå in i ett ashram, den indiska motsvarigheten till kloster. Det blev inte riktigt så, men min intention var ändå att stanna i stället för att fly. Jag ville lära mig möta mig själv.
Under fem månader i Indien var hennes viktigaste verktyg något så simpelt som att sitta ner och stanna kvar.
– Det låter simpelt men det är ju så fruktansvärt svårt. Jag fick sitta där och tänka och känna. Jag fick sitta där och låta ske, och acceptera. Och i den här buddhistiskt-hinduistiska praktiken började plötsligt min Gudstro sippra in. Det var som om vägen bort ledde mig hem.
Precis innan hon åkte till Indien hade hon träffat en man på Åland som hon hade kontakt med, och som sedan kom till Indien för att hälsa på.
– Så jag blev ju kär. Medan jag lärde känna honom, som nu är min man och pappa till mina två barn, blev det också jättemycket yogameditation. Det kunde vara yoga fem timmar per dag.
Efter fem månader i Indien flyttade hon till Åland. Hon flyttade ihop med sin man och det blev en början på deras gemensamma familjeliv.
– När jag blev mamma började sorgen få utlopp också i form av gråt. Att bli mamma triggade igång den här enorma saknaden efter en mor, och en mormor för mina barn.
Hon var glad över att ha sin mormor.
– Mormor blev kvinnan i mitt liv, många gånger satt jag i hennes lägenhet med barnen och ställde frågor som jag annars hade ställt min mamma.
Man kan säga att jag har ett passionerat förhållande till Gud, säger Tabita Nordberg. Foto: Tinca Björke
Nu kan hon hantera mer smärta
Sorgen efter mamma försvinner aldrig. Hon bearbetar den fortfarande.
– Jag har gett sorgen mycket aktiv tid ända sedan jag var 27. Jag har skapat plats i min vardag för långa meditationsstunder. Jag kan bli förvånad över hur mycket det finns att bearbeta, och under så lång tid. Det finns så många lager i sorgen och jag måste bara låta den ta mer och mer plats.
Hon har en känsla av att det aldrig kommer att bli färdigt.
– Jag kommer bara att stretcha min kapacitet att härbärgera mer av det som hänt.
När hon började meditera trodde hon att det skulle hjälpa henne att må bättre. Men först började hon ju bara må sämre. Hon kände sig lurad.
– Men nu märker jag att meditationen gör att jag kan hantera mer smärta. Jag kan hantera mer outhärdliga känslor: hjälplöshet och hopplöshet och ensamhet och övergivenhet.
Och varför vill hon göra det då?
– För att jag märker att när sorgen får mer plats inser jag också mer och mer värdet i ett unikt människoliv, värdet i en enda person. En människa fanns här på jorden i 32 år, och det har skapat sådan smärta att hon försvann.
Gud behöver inte försvaras
Något annat hon förstått: Vågar man älska någon leder det till smärta.
– Jag kan förstå mig själv och andra som inte pallar älska. Jag fattar också vad man säger ja till när man vågar. Någonstans där finns också ett kärlekens offer. Det är verkligen högrisk att våga engagera sig och älska en människa så mycket det går.
På hösten började hon studera teologi i Umeå. Planen är att senare flytta över till Åbo Akademi och kanske någon dag bli präst.
– Det är väldigt viktigt för mig att få brottas med de stora frågorna: vad är livet och vem är jag och varför finns det smärta och vad är kärlek?
I sin sorg har hon brottats mycket med Gud.
"När mamma blev sjuk bad jag i timmar varje kväll att hon skulle få leva. Och när hon inte fick det, då hände något med mitt förhållande till den Guden. Jag blev galen, jag blev arg, jag började hata honom."
– När mamma blev sjuk bad jag i timmar varje kväll att hon skulle få leva. Och när hon inte fick det, då hände något med mitt förhållande till den Guden. Jag blev galen, jag blev arg, jag började hata honom.
Om man kan gå helhjärtat in för en brottningsmatch med någon, så har den brottningsmatchen varit mellan henne och Gud.
– Nu i efterhand märker jag hur fantastiskt det är att ha Gud att rikta både kärlek och hat gentemot. Man kan säga att jag har ett väldigt passionerat förhållande till Gud.
Hon kan tycka det är skönt att Gud för henne är så stor, mäktig och oförstörbar att det är tryggt att härja och brottas med Gud.
– Som liten människa behöver jag inte vara rädd för att skada Gud eller ens känna behov av att förskona eller försvara en Gud som besitter så absolut auktoritet i sig själv. Jag kan vara mitt minsta och fulaste jag med någon så stor och fullkomlig.
Hon har inte kunnat hitta en mening med att hennes mamma dog.
– Men att det skedde och att jag fått brottas med det så länge har ändå gett mig så mycket värdefull insikt, kunskap, förståelse och intensitet i livet. Jag ser att det inte är helt lönlöst. Det finns saker att skörda ur att livet är konstruerat på det här sättet.
Och hon har sett att det finns något fantastiskt i att bara kunna sitta på knä och ropa: ”Varför?” Hennes ”dumma dig!” till Gud har blivit en bön, en bön i vanmakt och ilska.
– För att du ska få en intensiv och nära relation till Gud tror jag att du behöver våga brottas.
"För att du ska få en intensiv och nära relation till Gud tror jag att du behöver våga brottas."
Det finns ett värde i att våga vara också i det nattsvarta och i att stanna kvar där en stund.
– Man behöver inte hela tiden klamra sig fast vid hoppet, man kan också våga släppa taget och bara rasa neråt. Bli den där pölen. Det kan komma något fräscht ur det, och det måste inte ske genast. Det kan komma någon gång. Och det kan vara så befriande.