Smuggelrutten gick över Tallinn, där han kunde övernatta i båten från Helsingfors.
– Jag kunde gå i land i princip hur många gånger som helst under de två dagarna båten låg i Tallinn. Då min packning låg kvar på båten visade tullarna inget intresse för mig, säger han.
När båten anlände och de flesta passagerarna gick i land var tullarna i Tallinn aktiva. När de som övernattade på båten gick i land utan väskor fick de en passersedel av vakterna som gav dem rätten att återvända.
– I min specialsydda underskjorta gömde jag ett femtontal biblar per gång.
Bibelsmugglarna hade en kontaktperson i Tallinn. Håkan Nitovuori tog bussen till hans hem.
Till kontaktpersonen kom sedan kristna från hela Sovjetunionen för att hämta biblarna. Men dem såg smugglarna aldrig skymten av.
– Under åren 1968–70 gjorde jag ett tiotal resor till Tallinn och hade kanske 50 biblar med mig varje gång. Nu kan det kännas futtigt men det är principen som är viktig.
Formellt rådde religionsfrihet i det kommunistiska Sovjet. Ändå var det olagligt att ta in biblar i landet.
Nitovuori gjorde också flera resor till Petroskoj och till Leningrad (Sankt Petersburg). Då passerade han tullen i Vaalimaa.
– Jag hörde till de första som åkte till Petroskoj. Den gången hade vi lite böcker med oss men tullen i Vaalimaa tog allt ifrån oss. I princip fick man ha egna böcker och en egen bibel med sig, men om tullen tyckte de var för många togs de ifrån en.
Större risk försöka smuggla via Vaalimaa
Nitovuori lärde sig fort att det inte var värt risken att försöka smuggla biblar över gränsen vid Vaalimaa.
– Hamnade man på en svart lista fick man inte längre visum till Sovjet.
I januari 1970 reste han första gången till Petroskoj tillsammans med fyra andra killar från Helsingfors
– Då vi kom till Vaalimaa var ingen annan i tullen. Tullarna sken upp då de kände igen en i sällskapet som blivit fast för bibelsmuggling några månader tidigare. Vi hamnade alla i värsta rumban. Allt blev genomsökt och vi blev kroppsvisiterade. Vi andra fick tillåtelse ett fortsätta, men inte han som tidigare fastnat för bibelsmuggling. Tydligen hade konsulatet i Helsingfors missat och gett honom visum trots det.
Behovet av biblar i Sovjet var enormt.
– Under de drygt femtio åren sedan revolutionen 1917 hade ett mycket begränsat antal biblar officiellt fått tryckas i Sovjetunionen. Distributionen var övervakad, vilket ledde till stor efterfrågan på biblar i synnerhet bland unga kristna. Även pastorer kunde sakna biblar och en del skrev av bibeldelar för hand.
Båtförbindelse 1965
Den första båtförbindelsen mellan Helsingfors och Tallinn öppnades 1965. Redan det första året reste en kristen grupp över till Tallinn.
– Jag var inte med på den första resan, men när nästa grupp, en ganska stor grupp från finska Saalemförsamlingen i Helsingfors, åkte över 1966 hoppade jag på.
Gruppen var i Tallinn flera dagar och besökte flera församlingar, både ryska och estniska. De fick öppet ordna program och hålla möten.
– Estland var ett av Sovjets fönster utåt som det gick att hålla kontakt med. Det var svårare att hålla kontakt med andra delarna av landet. För många kristna i Estland var det första kontakten med kristna från utlandet, trots att det bara var 70 kilometer över havet.
En av hans drivkrafter för resorna var dokumentationen han fick om att kristna i Sovjet var förföljda. Han har ett brev i svensk översättning till FN:s generalsekreterare U Thant daterat 15 augusti 1967. I bilagan finns 253 namngivna baptister som dömts till fängelse med uppgifter om datum och längd på domen.
– Hur många lutherska och pingstpastorer som var fängslade hade vi inget grepp om. Till och med ortodoxa pastorer satt fängslade under Stalintiden.
Brevet till FN:s generalsekreterare U Thant från 1967 med 253 namn givna baptister somdömts till fängelse i Sovjet har Håkan Nitovuori fortfarande kvar.
Trots att Håkan Nitovuori varit pingstpastor var det ändå inte pingstförsamlingarna i Sovjet han var i kontakt med. Det var icke-registrerade, det vill säga underjordiska baptistförsamlingar.
– Pingstvännerna i Sovjet var så extrema på den tiden att vi tyvärr inte kunde ha kontakt med dem. Någon kontakt mellan baptister och pingstvännerna i Sovjet fanns heller inte.
Också baptisterna i Sovjet var delade mellan registrerade och ickeregistrerade.
– Min första resa till Tallinn 1966 delade jag hotellrum med pastorn i Saalemförsamlingen i Helsingfors. Han var ute och träffade människor på nätterna. Många kristna ledare, av vilka flera suttit i fängelse, sökte upp honom när de visste att hav var en av ledarna i den finska pingst-
rörelsen.
– Det han viskade åt mig var mitt första möte med att man kan ge två bilder av samma verklighet. Jag var nitton år då jag lärde mig att man kan ljuga med historia och information, det vi idag kallar fake news.
I Sovjet mötte han en helt annan verklighet är de officiella delegationerna. När de besökte landet möttes de av stor vänskap, vackra tal och god mat.
– Man ville ge in bild av frihet utåt och att kristna inte förföljdes. Men jag mötte människor som suttit i fängelse för att de var kristna och som inte hade någonting. De blev trakasserade och miste sina jobb
Idag skärper Ryssland religionslagarna. Ser du tecken på att man håller på att återgå till den här tiden?
– Det börjar mera lika tsartiden då den ortodoxa kyrkan var den enda tillåtna och de evangeliska kyrkorna förföljdes. Tyvärr är det viktigt för vissa ortodoxa ledare att få vara allenarådande. På Putins handlande ser man att han prioriterar den ortodoxa kyrkan. Till den går han ju själv också. Samtidigt har det blivit svårare för de evangeliska att få tillstånd att bygga kyrkor.
– Jag sörjer över att Putin inte gör upp med Sovjetunionens förflutna. En forskare som kartlagde massgravarna i Karelen blev fängslad. Jag har varit till ett område med massgravar med en grupp kristna från Petroskoj. Vi grät och bekände våra synder och tänkte på alla som avlidit. Tänk om den processen fått fortsätta.