– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.

”Jag kan inte välja att glömma”

rasism.

Jasmine Kelekay växte upp med tre kulturer, flyttade till USA för att studera och forskar nu i rasism.

22.10.2021 kl. 11:12

Som 19-åring flyttade Jasmine Kelekay från Helsingfors till USA för att studera. Nio år senare förde forskningen henne tillbaka.

– Jag skulle vara här i ett halvår och det skulle vara min stora hemkomst. Nu sitter jag här nästan två år senare. Det har varit intressant att reflektera över min uppväxt, allt som lett till min forskning.

Hon växte upp i östra Helsingfors, i en stor mångkulturell familj. Hennes mamma är finlandssvensk, hennes pappa från Etiopien och hennes styvpappa från turkiska Kurdistan.

– Jag brukar skämta om att hemma hos oss kan du höra sex olika språk, men ingen talar alla. Alla har något hemligt språk med någon.

Hennes pappa var mån om att hon och systern skulle lära sig amhariska, något hon är tacksam för. Hon har många kompisar som inte fått den kopplingen till sin kultur.

Både hennes pappa och styvpappa kom till Finland som flyktingar.

– Vi var väldigt medvetna om hur världen såg ut, att det finns ojämlikheter men också att det är viktigt att kämpa för rättvisa.

Hon växte upp med tre religiösa traditioner.

– Islam från min styvpappas sida, även om han inte var praktiserande, från pappas håll det etiopiska ortodoxa och från mamma det typiska skandinaviska lagom-kristna lutherska.

Som yngre var det mångkulturella inget Jasmine Kelekay särskilt tänkte på, barndomsvännerna hade liknande bakgrund och hemma på gården såg hon andra barn som såg ut som hon. Men i sin svenska skola stack hon ut och hon har senare tänkt mycket på vad det betytt för hennes egen identitet. Sedan bytte hon till en internationell linje i en finsk skola, där hon istället var den enda som var finlandssvensk.

– Jag tänker ofta på hur stor del min finlandssvenskhet spelat i att jag känt mig så utanför i Finland. Jag kanske inte kan skilja på hur mycket av det som är på grund av att jag är finlandssvensk och att jag är etiopisk. Men för andra spelar det ju ingen roll. Om jag inte kan navigera i samhället till hundra procent, inte kan finskan till hundra procent, så är det genast en markör för min rasifiering och inte för finlandssvenskhet.


Vad tänker du om idén att finlandssvenskar, som själva hör till en minoritet, är mindre rasistiska?

– Delvis ligger det kanske något i det: det är lätt att tänka sig att det finns mindre allmän xenofobi när enspråkighet inte är en självklarhet. Men det betyder ju inte att man inte har samma fördomar som i resten av världen. Vi har alla både privilegier och identiteter som är mindre privilegierade.

Att tillhöra en minoritet kan också göra att det känns ännu viktigare att hålla fast vid de privilegier man har. Ibland tror hon det till och med kan vara värre att vara rasifierad i Svenskfinland. I ett samhälle som uppfattas som homogent känns det inte så relevant att ta det samtalet. Hon har föreläst för lärare som sagt ungefär: ska vi nu behöva prata om rasism om vi bara har en elev det gäller?

– Man har inte förståelse för rasismen som något strukturellt och kulturellt, att den är en del av vår vardag.


Studera var ett sätt att komma bort

Efter gymnasiet sökte Jasmine Kelekay in till universitet i Storbritannien och USA. Hon längtade till ett samhälle som var större, med mer mångfald.

– Jag ville studera, men att studera var också ett sätt att komma bort. Det kändes som att enda sättet att kunna göra någonting mer var att komma till ställen där jag såg sådana som jag göra saker.

Stipendiet avgjorde: det blev USA. Vid den lilla privata institutionen, där ett år kostade 65 000 dollar, blev klassfrågan den stora kulturchocken. Men det var också första gången hon blev uppmuntrad att studera vidare.

– Jag blev genast helt besatt av att läsa allt jag kunde. Tänk att rasism var något man kunde studera och det fanns böcker om det. När jag sedan fick veta att man kunde forska, läsa och skriva som yrke, blev jag helt tänd på det.

Hon är doktorand i sociologi och gör sin avhandlingsforskning i Sverige, om relationen mellan rasism och kriminalisering.

– Jag är intresserad av hur idéer om svarta människor som mer våldsbenägna, som aggressiva, som brottsliga, har blivit en del av kriminalpolitiken.

Rasprofilering och polisbrutalitet uttrycker sig inte på samma sätt som i USA, dödligt våld är inte lika vanligt – men svarta svenskar upplever det som ett väldigt vardagligt fenomen att bli stoppad, utpekad. Hon noterar att likadan logik sprids också till andra institutioner: till skolan, socialstyrelsen.

– Det är intressant hur välfärdsstaten också kan fungera som en kontrollerande och straffande kraft. Något som egentligen ska hjälpa oss leva bättre liv kan av dem som möter rasism upplevas som förtryckande.


Mycket av det vi ser om rasism i nyhetsmedier handlar om USA. Vad är skillnaden mellan rasism i USA och i Finland?

– Vi kan se mycket skarpare och mer explicit hur det ser ut i USA. Men rasismen är lika mycket del av vårt samhälle. Och det som enligt många rasifierade gör att det känns värre är att det osynliggörs av majoritetsbefolkningen. När man växer upp och får höra att man inte ska prata om de här sakerna, eller att de inte är relevanta, så börjar man tro att man själv är problemet.

I USA har kampen förts i århundraden, det finns decennier av forskning som synliggjort hur rasismen fungerar. I Finland är det historiska arvet inte lika tydligt. Men även om våra myter och självbild gärna berättar att vi stått utanför den rasistiska historien, har även de nordiska ländernas rikedom förankring i stulna resurser och exploatering av människor.

– Om det enda vi känner igen som rasism är typ om en nazist har slagit ner en man på gatan – de sensationella händelserna – då ser det ut som det bara händer då och då.

Istället, förklarar hon, borde vi tänka på rasismen som idéer om hur människors egenskaper och potential är kopplade till deras kroppar. Och på hur de här idéerna i sin tur har koppling till livschanser, till fördelning av resurser.

– Då är det ju en del av hela det finländska samhället hela tiden.

Vi kommer också in på kyrkans komplicerade arv. Kristendomen har genom tiderna både använts för att rättfärdiga slaveri och varit central för svarta människors motstånd. Idag har kristna kyrkor varit ledare och förebild i jämlikhetsfrågor, i att stå upp för flyktingar och asylsökande, motarbeta islamofobi.

– Jag tror att kyrkan har mycket potential att, genom att utforska det egna arvet och samtiden, vara en förebild för det övriga samhället.


Att blöda för en publik

”Det är rasistiskt att prata om föreställningar om ras” är en idé som slagit rot till följd av att rasism inte uppfattas som relevant för oss i Norden. Den gör det i sin tur svårt att forska i rasism: kategorier som ”språk” och ”utlandsfödda” kan inte nå ända fram.

– Människor som jag försvinner helt i statistiken, säger Jasmine Kelekay.

Rapporten Being Black in the EU från år 2018 klassade Finland som det mest rasistiska landet i Europa när det gällde vardagsrasism, kränkningar och diskriminering som människor med afrikansk bakgrund upplevt.

– Man kan inte börja bearbeta ett problem om man inte kan medge att man har ett problem. Det är så frustrerande, för vi kommer inte längre in i samtalet.

Black Lives Matter-protesterna väckte mycket engagemang också i Finland. Sensationella händelser lyfter frågan, och för en stund är människor väldigt engagerade: kanske av nyfikenhet, kanske av en slags social press.

– Men sen när alla andra glömmer så kan man också glömma själv.

Människorna som upplever rasism kan inte välja att glömma.

– Det handlar ju om det absolut vardagliga, om att det fortfarande begränsar våra livsmöjligheter, leder till konsekvenser för hälsa, för välmående, till ekonomisk utsatthet. Det har inte minst pandemin påvisat.

Att faktiskt arbeta för antirasism skulle betyda att ge upp privilegier.


Blir du trött på att prata om rasism?

– Absolut, jag blir helt utmattad.

Hon berättar att arrangörerna till en finländsk Black Lives Matter-protest fick frågan ”Finns det rasism i Finland?”.

– Att nivån ska vara så låg. Skulle man gå till någon annan expert och fråga ”existerar det här fenomenet som du är expert på?”.

Särskilt utmattande är det att vara i en expertroll och ändå bara bli frågad om personliga erfarenheter: ”Hurdana kommentarer har du fått höra? Men ge oss någon saftig detalj.”

– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns?

Ett exempel är hur videon på George Floyds död blev viral, och foton på hans kropp har fortsatt cirkulera i nyhetsrapporteringen.

– Delvis är det kanske viktigt för att folk som inte annars skulle tro på att det här händer förstår det. Men för det första är det väldigt traumatiserande för dem som lever i de kroppar som utsätts. För det andra tror jag det gör något konstigt med det kollektiva psyket.

Hon uppmanar oss att tänka på vilka människors smärta och död som visas i medier och vilka människors smärta som inte skulle visas – vad säger det om vilka liv som värderas?

Text och foto: Emelie Wikblad


SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24

FREDSARBETE. Att arbeta för fred är ett komplext jobb anno 2024. Men om man dummar ner det lite kanske man kunde säga att principerna är ungefär desamma som i en parrelation – om man vill nå fred gäller det att lägga egot åt sidan, spela med öppna kort och försöka förstå den andra parten. Minna Kukkonen-Karlander, elev till Martti Ahtisaari, öppnar upp om arbetet för fred i en tid av polarisering. 11.7.2024 kl. 18:11

Personligt. Då mörka moln samlat sig över Stefan Myrskog och han funderade om livet var värt att leva utmanade han Gud: Jag ger dig en termin. 8.7.2024 kl. 17:44

antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

ungdomsarbete. TV-talang blir ny sakkunnig för ungdomsfrågor vid kyrkans svenska central. Han får bland annat ansvar för UK - Ungdomens kyrkodagar 6.6.2024 kl. 12:00

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet