– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.
– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.

”Jag kan inte välja att glömma”

rasism.

Jasmine Kelekay växte upp med tre kulturer, flyttade till USA för att studera och forskar nu i rasism.

22.10.2021 kl. 11:12

Som 19-åring flyttade Jasmine Kelekay från Helsingfors till USA för att studera. Nio år senare förde forskningen henne tillbaka.

– Jag skulle vara här i ett halvår och det skulle vara min stora hemkomst. Nu sitter jag här nästan två år senare. Det har varit intressant att reflektera över min uppväxt, allt som lett till min forskning.

Hon växte upp i östra Helsingfors, i en stor mångkulturell familj. Hennes mamma är finlandssvensk, hennes pappa från Etiopien och hennes styvpappa från turkiska Kurdistan.

– Jag brukar skämta om att hemma hos oss kan du höra sex olika språk, men ingen talar alla. Alla har något hemligt språk med någon.

Hennes pappa var mån om att hon och systern skulle lära sig amhariska, något hon är tacksam för. Hon har många kompisar som inte fått den kopplingen till sin kultur.

Både hennes pappa och styvpappa kom till Finland som flyktingar.

– Vi var väldigt medvetna om hur världen såg ut, att det finns ojämlikheter men också att det är viktigt att kämpa för rättvisa.

Hon växte upp med tre religiösa traditioner.

– Islam från min styvpappas sida, även om han inte var praktiserande, från pappas håll det etiopiska ortodoxa och från mamma det typiska skandinaviska lagom-kristna lutherska.

Som yngre var det mångkulturella inget Jasmine Kelekay särskilt tänkte på, barndomsvännerna hade liknande bakgrund och hemma på gården såg hon andra barn som såg ut som hon. Men i sin svenska skola stack hon ut och hon har senare tänkt mycket på vad det betytt för hennes egen identitet. Sedan bytte hon till en internationell linje i en finsk skola, där hon istället var den enda som var finlandssvensk.

– Jag tänker ofta på hur stor del min finlandssvenskhet spelat i att jag känt mig så utanför i Finland. Jag kanske inte kan skilja på hur mycket av det som är på grund av att jag är finlandssvensk och att jag är etiopisk. Men för andra spelar det ju ingen roll. Om jag inte kan navigera i samhället till hundra procent, inte kan finskan till hundra procent, så är det genast en markör för min rasifiering och inte för finlandssvenskhet.


Vad tänker du om idén att finlandssvenskar, som själva hör till en minoritet, är mindre rasistiska?

– Delvis ligger det kanske något i det: det är lätt att tänka sig att det finns mindre allmän xenofobi när enspråkighet inte är en självklarhet. Men det betyder ju inte att man inte har samma fördomar som i resten av världen. Vi har alla både privilegier och identiteter som är mindre privilegierade.

Att tillhöra en minoritet kan också göra att det känns ännu viktigare att hålla fast vid de privilegier man har. Ibland tror hon det till och med kan vara värre att vara rasifierad i Svenskfinland. I ett samhälle som uppfattas som homogent känns det inte så relevant att ta det samtalet. Hon har föreläst för lärare som sagt ungefär: ska vi nu behöva prata om rasism om vi bara har en elev det gäller?

– Man har inte förståelse för rasismen som något strukturellt och kulturellt, att den är en del av vår vardag.


Studera var ett sätt att komma bort

Efter gymnasiet sökte Jasmine Kelekay in till universitet i Storbritannien och USA. Hon längtade till ett samhälle som var större, med mer mångfald.

– Jag ville studera, men att studera var också ett sätt att komma bort. Det kändes som att enda sättet att kunna göra någonting mer var att komma till ställen där jag såg sådana som jag göra saker.

Stipendiet avgjorde: det blev USA. Vid den lilla privata institutionen, där ett år kostade 65 000 dollar, blev klassfrågan den stora kulturchocken. Men det var också första gången hon blev uppmuntrad att studera vidare.

– Jag blev genast helt besatt av att läsa allt jag kunde. Tänk att rasism var något man kunde studera och det fanns böcker om det. När jag sedan fick veta att man kunde forska, läsa och skriva som yrke, blev jag helt tänd på det.

Hon är doktorand i sociologi och gör sin avhandlingsforskning i Sverige, om relationen mellan rasism och kriminalisering.

– Jag är intresserad av hur idéer om svarta människor som mer våldsbenägna, som aggressiva, som brottsliga, har blivit en del av kriminalpolitiken.

Rasprofilering och polisbrutalitet uttrycker sig inte på samma sätt som i USA, dödligt våld är inte lika vanligt – men svarta svenskar upplever det som ett väldigt vardagligt fenomen att bli stoppad, utpekad. Hon noterar att likadan logik sprids också till andra institutioner: till skolan, socialstyrelsen.

– Det är intressant hur välfärdsstaten också kan fungera som en kontrollerande och straffande kraft. Något som egentligen ska hjälpa oss leva bättre liv kan av dem som möter rasism upplevas som förtryckande.


Mycket av det vi ser om rasism i nyhetsmedier handlar om USA. Vad är skillnaden mellan rasism i USA och i Finland?

– Vi kan se mycket skarpare och mer explicit hur det ser ut i USA. Men rasismen är lika mycket del av vårt samhälle. Och det som enligt många rasifierade gör att det känns värre är att det osynliggörs av majoritetsbefolkningen. När man växer upp och får höra att man inte ska prata om de här sakerna, eller att de inte är relevanta, så börjar man tro att man själv är problemet.

I USA har kampen förts i århundraden, det finns decennier av forskning som synliggjort hur rasismen fungerar. I Finland är det historiska arvet inte lika tydligt. Men även om våra myter och självbild gärna berättar att vi stått utanför den rasistiska historien, har även de nordiska ländernas rikedom förankring i stulna resurser och exploatering av människor.

– Om det enda vi känner igen som rasism är typ om en nazist har slagit ner en man på gatan – de sensationella händelserna – då ser det ut som det bara händer då och då.

Istället, förklarar hon, borde vi tänka på rasismen som idéer om hur människors egenskaper och potential är kopplade till deras kroppar. Och på hur de här idéerna i sin tur har koppling till livschanser, till fördelning av resurser.

– Då är det ju en del av hela det finländska samhället hela tiden.

Vi kommer också in på kyrkans komplicerade arv. Kristendomen har genom tiderna både använts för att rättfärdiga slaveri och varit central för svarta människors motstånd. Idag har kristna kyrkor varit ledare och förebild i jämlikhetsfrågor, i att stå upp för flyktingar och asylsökande, motarbeta islamofobi.

– Jag tror att kyrkan har mycket potential att, genom att utforska det egna arvet och samtiden, vara en förebild för det övriga samhället.


Att blöda för en publik

”Det är rasistiskt att prata om föreställningar om ras” är en idé som slagit rot till följd av att rasism inte uppfattas som relevant för oss i Norden. Den gör det i sin tur svårt att forska i rasism: kategorier som ”språk” och ”utlandsfödda” kan inte nå ända fram.

– Människor som jag försvinner helt i statistiken, säger Jasmine Kelekay.

Rapporten Being Black in the EU från år 2018 klassade Finland som det mest rasistiska landet i Europa när det gällde vardagsrasism, kränkningar och diskriminering som människor med afrikansk bakgrund upplevt.

– Man kan inte börja bearbeta ett problem om man inte kan medge att man har ett problem. Det är så frustrerande, för vi kommer inte längre in i samtalet.

Black Lives Matter-protesterna väckte mycket engagemang också i Finland. Sensationella händelser lyfter frågan, och för en stund är människor väldigt engagerade: kanske av nyfikenhet, kanske av en slags social press.

– Men sen när alla andra glömmer så kan man också glömma själv.

Människorna som upplever rasism kan inte välja att glömma.

– Det handlar ju om det absolut vardagliga, om att det fortfarande begränsar våra livsmöjligheter, leder till konsekvenser för hälsa, för välmående, till ekonomisk utsatthet. Det har inte minst pandemin påvisat.

Att faktiskt arbeta för antirasism skulle betyda att ge upp privilegier.


Blir du trött på att prata om rasism?

– Absolut, jag blir helt utmattad.

Hon berättar att arrangörerna till en finländsk Black Lives Matter-protest fick frågan ”Finns det rasism i Finland?”.

– Att nivån ska vara så låg. Skulle man gå till någon annan expert och fråga ”existerar det här fenomenet som du är expert på?”.

Särskilt utmattande är det att vara i en expertroll och ändå bara bli frågad om personliga erfarenheter: ”Hurdana kommentarer har du fått höra? Men ge oss någon saftig detalj.”

– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns?

Ett exempel är hur videon på George Floyds död blev viral, och foton på hans kropp har fortsatt cirkulera i nyhetsrapporteringen.

– Delvis är det kanske viktigt för att folk som inte annars skulle tro på att det här händer förstår det. Men för det första är det väldigt traumatiserande för dem som lever i de kroppar som utsätts. För det andra tror jag det gör något konstigt med det kollektiva psyket.

Hon uppmanar oss att tänka på vilka människors smärta och död som visas i medier och vilka människors smärta som inte skulle visas – vad säger det om vilka liv som värderas?

Text och foto: Emelie Wikblad


ungdomens kyrkodagar. Ungdomens Kyrkodagar (UK) som skulle ordnas i januari 2022 kommer på grund av rådande coronarestriktioner att flyttas fram och hålls istället 21-24 april på Lärkkulla i Raseborg. 10.1.2022 kl. 13:33
Patrica Strömbäck är tf kyrkoherde i Solf från årskiftet.

Profil. Patrica Strömbäck är ny tf kyrkoherde i Solf. – Solfborna tycker om och värnar om sin församling, tror jag. 5.1.2022 kl. 14:13
När grannens vedlider
gapar tomt rycker församlingen och Leif Galls ut med ved.

diakoni. Runebergs dikt om bonden Paavo och president Kyösti Kallios bön under vinterkriget formulerar den teologi som Leif Galls förespråkar. 4.1.2022 kl. 11:14
Efter att ha varit det yngre barnet blev Lotta Keskinen plötsligt ett endabarn.

FÖRLUST. Mitt under coronapandemin dog Lotta Keskinens syster. – När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? 2.1.2022 kl. 09:14
Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

FÄNGELSEPRÄST. Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra. 31.12.2021 kl. 15:40
Jan-Erik Andelin börjar jobba på Kyrkpressen i februari.

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34
Siv Jern och Barbro Eriksson har båda stor sakkunskap och lång arbetserfarenhet, nämner biskop Bo-Göran Åstrand i motiveringen.

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31
Just nu fylls Jessica Högnabba-Akins dagar av vagnspromenader, men om ett drygt år börjar hon på nya jobbet.

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59
Tina Westerlund klarar det mesta i vardagen själv. Men det tog tid att smälta att hon behöver rullstol.

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32
Lillemor Asplund-Haapasaari har fått må bra i snart två år.
– Det är en sådan lycka att få må bra, känna frid och vara en glad, närvarande och aktiv mamma.

Personligt. För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig". 14.12.2021 kl. 15:00

film. I höst kom den – filmatiseringen av Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Regissören Claes Olsson berättar hur det kom sig att just han fick det ärofyllda uppdraget att göra romanen till film. 9.12.2021 kl. 08:54
John Vikström har härliga minnen från barndomsjularna i Kronoby.

jul. Ärkebiskop emeritus John Vikström minns både barndomens härliga jular och en julandakt i Kakolafängelset, då några fångar planerat att ta ärkebiskopen som gisslan. 9.12.2021 kl. 08:35
Alexander Lycke är tillbaka på Svenska teaterns scen 
– också den här gången tillsammans med Maria Ylipää, som i musikalen Chess.

teater. Musikalen Next to Normal på Svenska teatern klär i ord och musik den sorg och de förluster många känt att pandemin inneburit för dem. Musikalen handlar om bipolär sjukdom och om medberoende. – Mannens sorg är totalförnekelse, han pratar inte om sorgen alls, säger skådespeladen Alexander Lycke. 8.12.2021 kl. 08:07
– En svag sida är att jag ibland är mycket snabbare med att gå framåt än andra människor och glömmer att inte alla har samma otåliga personlighet, säger Erja Yläjärvi.

HBL. Vem är du? Erja Yläjärvi är ny chefredaktör på HBL. Vad tycker hon är det bästa och sämsta med finlandssvenskhet? 8.12.2021 kl. 07:55
Förhandlingarna berör Kyrkostyrelsens personal, med undantag av Kyrkans servicecentrals anställda, det vill säga  ungefär 225 anställda.

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen inleder samarbetsförhandlingar. 8.12.2021 kl. 07:46

Hintikka konstaterade att vi i sommar har brutit tystnaden kring rasismen.

BISKOPSMÖTET. – Saker som vi har tigit om i kyrkan är vanligtvis de samma som vi har tigit om i det finländska samhället. Så är det att vara folkkyrka, sa biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka i sitt tal vid biskopsmötets öppnande i Kyrkslätt idag. 5.9.2023 kl. 14:30

Kolumn. I år firar diakonin i Tyskland 175-årsjubileum. Startpunkten för diakonin var Johann Hinrich Wicherns tal vid Evangeliska kyrkans kongress den 22 september 1848. Han förespråkade ett nätverk av ”kärlek som räddar”. Den moderna diakonin föddes 1.9.2023 kl. 13:56

NY BISKOP. TD Mari Parkkinen vigs och välsignas till ämbetet med Guds ord, bön och handpåläggning i en mässa i S:t Michels domkyrka söndag 3 september klockan 10. Vigningen förrättas av ärkebiskop Tapio Luoma med assistenter. 2.9.2023 kl. 10:00
Pelagia och Dimitris tackade för sin relation och den nystart de 
fått tillsammans.

Äktenskap. Ett nytt land, ett nytt trossamfund och en tuff period ledde Borgåborna Pelagia Mitsitsou och Dimitris Amaxopoulos till ett beslut. 31.8.2023 kl. 14:00
Kyrkans gemenskap för mig är musiken, säger Catharina von Schoultz.

rasism. Vid folkhögskolan med fokus på utlänningar som lär sig svenska är rektor Catharina von Schoultz orolig för den nya vågen av rasism. 30.8.2023 kl. 20:00