– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.
– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.

”Jag kan inte välja att glömma”

rasism.

Jasmine Kelekay växte upp med tre kulturer, flyttade till USA för att studera och forskar nu i rasism.

22.10.2021 kl. 11:12

Som 19-åring flyttade Jasmine Kelekay från Helsingfors till USA för att studera. Nio år senare förde forskningen henne tillbaka.

– Jag skulle vara här i ett halvår och det skulle vara min stora hemkomst. Nu sitter jag här nästan två år senare. Det har varit intressant att reflektera över min uppväxt, allt som lett till min forskning.

Hon växte upp i östra Helsingfors, i en stor mångkulturell familj. Hennes mamma är finlandssvensk, hennes pappa från Etiopien och hennes styvpappa från turkiska Kurdistan.

– Jag brukar skämta om att hemma hos oss kan du höra sex olika språk, men ingen talar alla. Alla har något hemligt språk med någon.

Hennes pappa var mån om att hon och systern skulle lära sig amhariska, något hon är tacksam för. Hon har många kompisar som inte fått den kopplingen till sin kultur.

Både hennes pappa och styvpappa kom till Finland som flyktingar.

– Vi var väldigt medvetna om hur världen såg ut, att det finns ojämlikheter men också att det är viktigt att kämpa för rättvisa.

Hon växte upp med tre religiösa traditioner.

– Islam från min styvpappas sida, även om han inte var praktiserande, från pappas håll det etiopiska ortodoxa och från mamma det typiska skandinaviska lagom-kristna lutherska.

Som yngre var det mångkulturella inget Jasmine Kelekay särskilt tänkte på, barndomsvännerna hade liknande bakgrund och hemma på gården såg hon andra barn som såg ut som hon. Men i sin svenska skola stack hon ut och hon har senare tänkt mycket på vad det betytt för hennes egen identitet. Sedan bytte hon till en internationell linje i en finsk skola, där hon istället var den enda som var finlandssvensk.

– Jag tänker ofta på hur stor del min finlandssvenskhet spelat i att jag känt mig så utanför i Finland. Jag kanske inte kan skilja på hur mycket av det som är på grund av att jag är finlandssvensk och att jag är etiopisk. Men för andra spelar det ju ingen roll. Om jag inte kan navigera i samhället till hundra procent, inte kan finskan till hundra procent, så är det genast en markör för min rasifiering och inte för finlandssvenskhet.


Vad tänker du om idén att finlandssvenskar, som själva hör till en minoritet, är mindre rasistiska?

– Delvis ligger det kanske något i det: det är lätt att tänka sig att det finns mindre allmän xenofobi när enspråkighet inte är en självklarhet. Men det betyder ju inte att man inte har samma fördomar som i resten av världen. Vi har alla både privilegier och identiteter som är mindre privilegierade.

Att tillhöra en minoritet kan också göra att det känns ännu viktigare att hålla fast vid de privilegier man har. Ibland tror hon det till och med kan vara värre att vara rasifierad i Svenskfinland. I ett samhälle som uppfattas som homogent känns det inte så relevant att ta det samtalet. Hon har föreläst för lärare som sagt ungefär: ska vi nu behöva prata om rasism om vi bara har en elev det gäller?

– Man har inte förståelse för rasismen som något strukturellt och kulturellt, att den är en del av vår vardag.


Studera var ett sätt att komma bort

Efter gymnasiet sökte Jasmine Kelekay in till universitet i Storbritannien och USA. Hon längtade till ett samhälle som var större, med mer mångfald.

– Jag ville studera, men att studera var också ett sätt att komma bort. Det kändes som att enda sättet att kunna göra någonting mer var att komma till ställen där jag såg sådana som jag göra saker.

Stipendiet avgjorde: det blev USA. Vid den lilla privata institutionen, där ett år kostade 65 000 dollar, blev klassfrågan den stora kulturchocken. Men det var också första gången hon blev uppmuntrad att studera vidare.

– Jag blev genast helt besatt av att läsa allt jag kunde. Tänk att rasism var något man kunde studera och det fanns böcker om det. När jag sedan fick veta att man kunde forska, läsa och skriva som yrke, blev jag helt tänd på det.

Hon är doktorand i sociologi och gör sin avhandlingsforskning i Sverige, om relationen mellan rasism och kriminalisering.

– Jag är intresserad av hur idéer om svarta människor som mer våldsbenägna, som aggressiva, som brottsliga, har blivit en del av kriminalpolitiken.

Rasprofilering och polisbrutalitet uttrycker sig inte på samma sätt som i USA, dödligt våld är inte lika vanligt – men svarta svenskar upplever det som ett väldigt vardagligt fenomen att bli stoppad, utpekad. Hon noterar att likadan logik sprids också till andra institutioner: till skolan, socialstyrelsen.

– Det är intressant hur välfärdsstaten också kan fungera som en kontrollerande och straffande kraft. Något som egentligen ska hjälpa oss leva bättre liv kan av dem som möter rasism upplevas som förtryckande.


Mycket av det vi ser om rasism i nyhetsmedier handlar om USA. Vad är skillnaden mellan rasism i USA och i Finland?

– Vi kan se mycket skarpare och mer explicit hur det ser ut i USA. Men rasismen är lika mycket del av vårt samhälle. Och det som enligt många rasifierade gör att det känns värre är att det osynliggörs av majoritetsbefolkningen. När man växer upp och får höra att man inte ska prata om de här sakerna, eller att de inte är relevanta, så börjar man tro att man själv är problemet.

I USA har kampen förts i århundraden, det finns decennier av forskning som synliggjort hur rasismen fungerar. I Finland är det historiska arvet inte lika tydligt. Men även om våra myter och självbild gärna berättar att vi stått utanför den rasistiska historien, har även de nordiska ländernas rikedom förankring i stulna resurser och exploatering av människor.

– Om det enda vi känner igen som rasism är typ om en nazist har slagit ner en man på gatan – de sensationella händelserna – då ser det ut som det bara händer då och då.

Istället, förklarar hon, borde vi tänka på rasismen som idéer om hur människors egenskaper och potential är kopplade till deras kroppar. Och på hur de här idéerna i sin tur har koppling till livschanser, till fördelning av resurser.

– Då är det ju en del av hela det finländska samhället hela tiden.

Vi kommer också in på kyrkans komplicerade arv. Kristendomen har genom tiderna både använts för att rättfärdiga slaveri och varit central för svarta människors motstånd. Idag har kristna kyrkor varit ledare och förebild i jämlikhetsfrågor, i att stå upp för flyktingar och asylsökande, motarbeta islamofobi.

– Jag tror att kyrkan har mycket potential att, genom att utforska det egna arvet och samtiden, vara en förebild för det övriga samhället.


Att blöda för en publik

”Det är rasistiskt att prata om föreställningar om ras” är en idé som slagit rot till följd av att rasism inte uppfattas som relevant för oss i Norden. Den gör det i sin tur svårt att forska i rasism: kategorier som ”språk” och ”utlandsfödda” kan inte nå ända fram.

– Människor som jag försvinner helt i statistiken, säger Jasmine Kelekay.

Rapporten Being Black in the EU från år 2018 klassade Finland som det mest rasistiska landet i Europa när det gällde vardagsrasism, kränkningar och diskriminering som människor med afrikansk bakgrund upplevt.

– Man kan inte börja bearbeta ett problem om man inte kan medge att man har ett problem. Det är så frustrerande, för vi kommer inte längre in i samtalet.

Black Lives Matter-protesterna väckte mycket engagemang också i Finland. Sensationella händelser lyfter frågan, och för en stund är människor väldigt engagerade: kanske av nyfikenhet, kanske av en slags social press.

– Men sen när alla andra glömmer så kan man också glömma själv.

Människorna som upplever rasism kan inte välja att glömma.

– Det handlar ju om det absolut vardagliga, om att det fortfarande begränsar våra livsmöjligheter, leder till konsekvenser för hälsa, för välmående, till ekonomisk utsatthet. Det har inte minst pandemin påvisat.

Att faktiskt arbeta för antirasism skulle betyda att ge upp privilegier.


Blir du trött på att prata om rasism?

– Absolut, jag blir helt utmattad.

Hon berättar att arrangörerna till en finländsk Black Lives Matter-protest fick frågan ”Finns det rasism i Finland?”.

– Att nivån ska vara så låg. Skulle man gå till någon annan expert och fråga ”existerar det här fenomenet som du är expert på?”.

Särskilt utmattande är det att vara i en expertroll och ändå bara bli frågad om personliga erfarenheter: ”Hurdana kommentarer har du fått höra? Men ge oss någon saftig detalj.”

– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns?

Ett exempel är hur videon på George Floyds död blev viral, och foton på hans kropp har fortsatt cirkulera i nyhetsrapporteringen.

– Delvis är det kanske viktigt för att folk som inte annars skulle tro på att det här händer förstår det. Men för det första är det väldigt traumatiserande för dem som lever i de kroppar som utsätts. För det andra tror jag det gör något konstigt med det kollektiva psyket.

Hon uppmanar oss att tänka på vilka människors smärta och död som visas i medier och vilka människors smärta som inte skulle visas – vad säger det om vilka liv som värderas?

Text och foto: Emelie Wikblad


Dennis Svenfelt hördes idag av domkapitlet och biskop Bo-Göran Åstrand.

AVSTÄNGNING. Domkapitlet kunde idag inte ta något beslut gällande Dennis Svenfelts eventuella avkragning. Svenfelt hördes i en och en halv timme, men domkapitlet valde att fortsätta behandlingen vid ett extrainsatt möte på onsdag nästa vecka. 16.6.2022 kl. 17:40
– Jag är glad över att man uppmärksammar och värdesätter kyrkans arbete, säger biskop Mari Leppänen.

pris. Enligt prisjuryn är biskop Mari Leppänen en karismatisk och orubblig främjare av en mer tolerant andlig kultur i Finland. 2.6.2022 kl. 18:04
Tanken är också att heldagsdagklubben ska vara förhållandevis förmånlig för familjerna.

NÄRPES. Närpes församling lyssnade in familjernas behov. Resultatet blev en juniorklubb för sommarlovslediga barn och en heldagsdagklubb som startar i höst. 30.5.2022 kl. 11:10
– Min pappa brukar säga att jag redan redan som barn hade en stark känsla för rättvisa, säger Henrika Lemberg, som är ny diakoniarbetare i Borgå.

diakoni. ”Så snett kan det aldrig gå att du inte kan komma och tala med oss”, säger diakoniarbetaren Henrika Lemberg i Borgå. 20.5.2022 kl. 12:52
– Skjut upp avverkning och skapa blandskogar som gör skogen stresståligare, råder kyrkomötesombudet och skogsforskaren Anna Lintunen.

KLIMATET. Upp till 22 miljoner euro kan de evangelisk-lutherska församlingarna lyfta ur sina skogar varje år. När kyrkan ska vara klimatneutral 2030 får många se över sina invanda avverkningar. 26.5.2022 kl. 12:00
Doris Ståhl gillar att pyssla med blommor.

livshistoria. 102-åriga Doris Ståhl har varit med om två krig, evakuerat föräldrahemmet under Porkalaparentesen och suttit i Stockmanns källargångar när Helsingfors bombades. Ukrainakriget följer hon med i tidningen. – De arma människorna! Det är så hemskt så man kan inte tänka på det. 27.5.2022 kl. 16:27
- Vi har precis skyddat 14 hektar skog, säger förvaltningsdirektör Anne Jokela i Karleby

KYRKANS SKOGAR. Med sina 4 356 hektar skogar är Karleby kyrkliga samfällighet den största skogsägaren inom kyrkan i Finland. 26.5.2022 kl. 11:59
– Behovet av bostäder för ukrainare är ofantligt stort, säger diakonichef Katri Valve i Vanda.

KRIGET I UKRAINA. Bland dem som flyr kriget är en del de mer utsatta än andra. Vandaförsamlingarna gjorde tidigt ett beslut om vem de främst skulle ta hand om. 20.5.2022 kl. 12:38
– Jag tror inte det är en slump att vi är här. Det finns något för oss alla, säger Elina Sagne-Ollikainen.

Personligt. Elina Sagne-Ollikainen lärde sig tidigt att en människas tid här på jorden tar slut. – Det är viktigt för mig att jag använder den tid jag fått väl. 25.5.2022 kl. 12:15
 – Jag älskar att skriva, säger Louise Häggström.

ANDETAG. Louise Häggström och hennes man valde att säga upp sig från sina jobb och flytta till Bergen, en stad i ett land de aldrig besökt tidigare. Hon bloggar på Andetag-bloggen på Kyrkpressens sajt. 24.5.2022 kl. 08:26
– Jag brukar säga att genast när man svänger in på lägerområdet känner man det: Nu har jag kommit hem, säger Sabina Wallis.

LÄGER. I slutet av juli ställs Sabina Wallis inför sitt eldprov: att vara lägerledare vid sommarlägret i Pieksämäki. Själv har hon varit där varje sommar sedan hon var ett halvt år. 23.5.2022 kl. 18:00
Mia Anderssén-Löf, Karl af Hällström, Johanna Björkholm-Kallio, Tomas Ray och Monica Heikel-Nyberg har sökt dekanstjänsten.

TJÄNST. Domkapitlet har fått in fem ansökningar till tjänsten som stiftsdekan. För jobbet, i vilket man framför allt lägger upp prästernas fortbildning, presenterar de sökande olika meriter. De "kan Åbo Akademi", "kan regnbågsfolket" eller "kan dialogen med väckelserörelserna". 20.5.2022 kl. 16:20
– Domkapitlet lyssnar mycket på församlingen, men fattar suveränt beslutet. Beslutet kan inte heller överklagas, säger notarie Linus Stråhlman.

domkapitlet. Domkapitlet ändrar på hur församlingspastorerna tillsätts. 19.5.2022 kl. 15:57
Det finns ännu några diskussioner som biskopen och den lagfarne assessorn ska föra. Dit hör bland andra namnfrågan.

FÖRSAMLINGSSAMMANSLAGNING. Den föreslagna nya församlingen, som ska bestå av Malax, Petalax och Bergö församlingar, verkar inte kunna heta något där ortnamnet Malax ingår. 18.5.2022 kl. 15:56
– Min valkampanj var mest att posta på Face­book och Instagram. Men bor man på en ny ort kan man få jobba lite, säger Nicolina Grönroos, som blev invald första gången som 18-åring.

FÖRSAMLINGSVALET. Låt inte studier och andra framtidsplaner hindra dig från att ställa upp i församlingsvalet, säger Nicolina Grönroos. 16.5.2022 kl. 13:11

Den 17 oktober är det De bostadslösas natt. Bilden är arrangerad.

HEMLÖSHET. I oktober ordnas De bostadslösas natt. Det räcker inte enligt diakoniarbetare Henrika Lemberg, diakoniarbetare i Borgå. 12.10.2023 kl. 13:36
Karis kyrka och Pojo kyrka är Karis-Pojo svenska församlings huvudkyrkor.

Herdeval. Karl af Hällström, Yvonne Terlinden och Markus Weckström har sökt kyrkoherdetjänsten i Karis-Pojo svenska församling. Domkapitlet placerar af Hällström i första förslagsrum. Valet hålls den 10 december. 13.10.2023 kl. 15:23
– När man spelar fotboll gör man misstag som känns tunga ibland. Men livet går ju vidare och Jesus har ju fortfarande vunnit seger. Jag försöker ha den inställningen att ”jag kör igen”.

andreaskyrkan. Ifol scoutade fotbollsklubben HJK Nils Svensson på en match i Ettan i Sverige. Ett år senare är han med i ungdomsledarteamet i Andreaskyrkan i Helsingfors. 12.10.2023 kl. 12:00
Ellen Strömberg tycker om gamla saker, gamla hus och gamla människor. Hon har återupptäckt att det är roligt att resa och jobbar som bäst på sin nästa bok och en hållbar vardag.

SOMMARREPRISEN 2024. De allra flesta kvinnor måste någon gång ta ett beslut, annars tar livet det åt en. Ellen Strömberg skrev en roman på det temat och hamnade samtidigt in i en utmattning. 22.7.2024 kl. 10:00
Johanneskyrkan är Johannes församlings huvudkyrka.

LEDIGA TJÄNSTER. Johannes församling i Helsingfors vill anställa en citykaplan, som särskilt ska arbeta med den åldersgrupp som har en svag relation till församlingen. 11.10.2023 kl. 16:09