– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.
– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.

”Jag kan inte välja att glömma”

rasism.

Jasmine Kelekay växte upp med tre kulturer, flyttade till USA för att studera och forskar nu i rasism.

22.10.2021 kl. 11:12

Som 19-åring flyttade Jasmine Kelekay från Helsingfors till USA för att studera. Nio år senare förde forskningen henne tillbaka.

– Jag skulle vara här i ett halvår och det skulle vara min stora hemkomst. Nu sitter jag här nästan två år senare. Det har varit intressant att reflektera över min uppväxt, allt som lett till min forskning.

Hon växte upp i östra Helsingfors, i en stor mångkulturell familj. Hennes mamma är finlandssvensk, hennes pappa från Etiopien och hennes styvpappa från turkiska Kurdistan.

– Jag brukar skämta om att hemma hos oss kan du höra sex olika språk, men ingen talar alla. Alla har något hemligt språk med någon.

Hennes pappa var mån om att hon och systern skulle lära sig amhariska, något hon är tacksam för. Hon har många kompisar som inte fått den kopplingen till sin kultur.

Både hennes pappa och styvpappa kom till Finland som flyktingar.

– Vi var väldigt medvetna om hur världen såg ut, att det finns ojämlikheter men också att det är viktigt att kämpa för rättvisa.

Hon växte upp med tre religiösa traditioner.

– Islam från min styvpappas sida, även om han inte var praktiserande, från pappas håll det etiopiska ortodoxa och från mamma det typiska skandinaviska lagom-kristna lutherska.

Som yngre var det mångkulturella inget Jasmine Kelekay särskilt tänkte på, barndomsvännerna hade liknande bakgrund och hemma på gården såg hon andra barn som såg ut som hon. Men i sin svenska skola stack hon ut och hon har senare tänkt mycket på vad det betytt för hennes egen identitet. Sedan bytte hon till en internationell linje i en finsk skola, där hon istället var den enda som var finlandssvensk.

– Jag tänker ofta på hur stor del min finlandssvenskhet spelat i att jag känt mig så utanför i Finland. Jag kanske inte kan skilja på hur mycket av det som är på grund av att jag är finlandssvensk och att jag är etiopisk. Men för andra spelar det ju ingen roll. Om jag inte kan navigera i samhället till hundra procent, inte kan finskan till hundra procent, så är det genast en markör för min rasifiering och inte för finlandssvenskhet.


Vad tänker du om idén att finlandssvenskar, som själva hör till en minoritet, är mindre rasistiska?

– Delvis ligger det kanske något i det: det är lätt att tänka sig att det finns mindre allmän xenofobi när enspråkighet inte är en självklarhet. Men det betyder ju inte att man inte har samma fördomar som i resten av världen. Vi har alla både privilegier och identiteter som är mindre privilegierade.

Att tillhöra en minoritet kan också göra att det känns ännu viktigare att hålla fast vid de privilegier man har. Ibland tror hon det till och med kan vara värre att vara rasifierad i Svenskfinland. I ett samhälle som uppfattas som homogent känns det inte så relevant att ta det samtalet. Hon har föreläst för lärare som sagt ungefär: ska vi nu behöva prata om rasism om vi bara har en elev det gäller?

– Man har inte förståelse för rasismen som något strukturellt och kulturellt, att den är en del av vår vardag.


Studera var ett sätt att komma bort

Efter gymnasiet sökte Jasmine Kelekay in till universitet i Storbritannien och USA. Hon längtade till ett samhälle som var större, med mer mångfald.

– Jag ville studera, men att studera var också ett sätt att komma bort. Det kändes som att enda sättet att kunna göra någonting mer var att komma till ställen där jag såg sådana som jag göra saker.

Stipendiet avgjorde: det blev USA. Vid den lilla privata institutionen, där ett år kostade 65 000 dollar, blev klassfrågan den stora kulturchocken. Men det var också första gången hon blev uppmuntrad att studera vidare.

– Jag blev genast helt besatt av att läsa allt jag kunde. Tänk att rasism var något man kunde studera och det fanns böcker om det. När jag sedan fick veta att man kunde forska, läsa och skriva som yrke, blev jag helt tänd på det.

Hon är doktorand i sociologi och gör sin avhandlingsforskning i Sverige, om relationen mellan rasism och kriminalisering.

– Jag är intresserad av hur idéer om svarta människor som mer våldsbenägna, som aggressiva, som brottsliga, har blivit en del av kriminalpolitiken.

Rasprofilering och polisbrutalitet uttrycker sig inte på samma sätt som i USA, dödligt våld är inte lika vanligt – men svarta svenskar upplever det som ett väldigt vardagligt fenomen att bli stoppad, utpekad. Hon noterar att likadan logik sprids också till andra institutioner: till skolan, socialstyrelsen.

– Det är intressant hur välfärdsstaten också kan fungera som en kontrollerande och straffande kraft. Något som egentligen ska hjälpa oss leva bättre liv kan av dem som möter rasism upplevas som förtryckande.


Mycket av det vi ser om rasism i nyhetsmedier handlar om USA. Vad är skillnaden mellan rasism i USA och i Finland?

– Vi kan se mycket skarpare och mer explicit hur det ser ut i USA. Men rasismen är lika mycket del av vårt samhälle. Och det som enligt många rasifierade gör att det känns värre är att det osynliggörs av majoritetsbefolkningen. När man växer upp och får höra att man inte ska prata om de här sakerna, eller att de inte är relevanta, så börjar man tro att man själv är problemet.

I USA har kampen förts i århundraden, det finns decennier av forskning som synliggjort hur rasismen fungerar. I Finland är det historiska arvet inte lika tydligt. Men även om våra myter och självbild gärna berättar att vi stått utanför den rasistiska historien, har även de nordiska ländernas rikedom förankring i stulna resurser och exploatering av människor.

– Om det enda vi känner igen som rasism är typ om en nazist har slagit ner en man på gatan – de sensationella händelserna – då ser det ut som det bara händer då och då.

Istället, förklarar hon, borde vi tänka på rasismen som idéer om hur människors egenskaper och potential är kopplade till deras kroppar. Och på hur de här idéerna i sin tur har koppling till livschanser, till fördelning av resurser.

– Då är det ju en del av hela det finländska samhället hela tiden.

Vi kommer också in på kyrkans komplicerade arv. Kristendomen har genom tiderna både använts för att rättfärdiga slaveri och varit central för svarta människors motstånd. Idag har kristna kyrkor varit ledare och förebild i jämlikhetsfrågor, i att stå upp för flyktingar och asylsökande, motarbeta islamofobi.

– Jag tror att kyrkan har mycket potential att, genom att utforska det egna arvet och samtiden, vara en förebild för det övriga samhället.


Att blöda för en publik

”Det är rasistiskt att prata om föreställningar om ras” är en idé som slagit rot till följd av att rasism inte uppfattas som relevant för oss i Norden. Den gör det i sin tur svårt att forska i rasism: kategorier som ”språk” och ”utlandsfödda” kan inte nå ända fram.

– Människor som jag försvinner helt i statistiken, säger Jasmine Kelekay.

Rapporten Being Black in the EU från år 2018 klassade Finland som det mest rasistiska landet i Europa när det gällde vardagsrasism, kränkningar och diskriminering som människor med afrikansk bakgrund upplevt.

– Man kan inte börja bearbeta ett problem om man inte kan medge att man har ett problem. Det är så frustrerande, för vi kommer inte längre in i samtalet.

Black Lives Matter-protesterna väckte mycket engagemang också i Finland. Sensationella händelser lyfter frågan, och för en stund är människor väldigt engagerade: kanske av nyfikenhet, kanske av en slags social press.

– Men sen när alla andra glömmer så kan man också glömma själv.

Människorna som upplever rasism kan inte välja att glömma.

– Det handlar ju om det absolut vardagliga, om att det fortfarande begränsar våra livsmöjligheter, leder till konsekvenser för hälsa, för välmående, till ekonomisk utsatthet. Det har inte minst pandemin påvisat.

Att faktiskt arbeta för antirasism skulle betyda att ge upp privilegier.


Blir du trött på att prata om rasism?

– Absolut, jag blir helt utmattad.

Hon berättar att arrangörerna till en finländsk Black Lives Matter-protest fick frågan ”Finns det rasism i Finland?”.

– Att nivån ska vara så låg. Skulle man gå till någon annan expert och fråga ”existerar det här fenomenet som du är expert på?”.

Särskilt utmattande är det att vara i en expertroll och ändå bara bli frågad om personliga erfarenheter: ”Hurdana kommentarer har du fått höra? Men ge oss någon saftig detalj.”

– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns?

Ett exempel är hur videon på George Floyds död blev viral, och foton på hans kropp har fortsatt cirkulera i nyhetsrapporteringen.

– Delvis är det kanske viktigt för att folk som inte annars skulle tro på att det här händer förstår det. Men för det första är det väldigt traumatiserande för dem som lever i de kroppar som utsätts. För det andra tror jag det gör något konstigt med det kollektiva psyket.

Hon uppmanar oss att tänka på vilka människors smärta och död som visas i medier och vilka människors smärta som inte skulle visas – vad säger det om vilka liv som värderas?

Text och foto: Emelie Wikblad


Önskar alla vi på KP-redaktionen. 22.6.2013 kl. 12:00
Johan Österbacka gillar cowboykulturen, Bluegrass och amerikanska bilar. Några av den elementen återfinns på välgörenhetskonserten i augusti.  FOTO: Johan Sandberg

Det sägs att gräset i Kentucky är blått när solen lyser ur en viss vinkel. Gräset har gett namn åt bluegrassmusiken som Johan Österbacka tar till Klippan i Monäs för en välgörenhetskonsert till förmån för ungdomsarbetet på lägerområdet. 21.6.2013 kl. 15:00
Liselotte J Andersson besökte Nykarleby under KUs sommardagar, där hon var huvudtalare. Hon kommer också att delta i Stiftsdagarna i Borgå i höst. FOTO: Johanna Granlund

För Liselotte J Andersson, pastor i svenska Equmeniakyrkan, är skapelsen och den andliga läsningen den bästa själavården. Som resande evangelist, författare och retreatledare vill hon förmedla Guds närvaro till människor hon möter. 21.6.2013 kl. 09:00
Stiftsdekanen ansvarar för stiftets personalutbildning. Arbetsrummet finns i domkapitelshuset i Borgå. 
FOTO: KP-ARKIV/christa mickelsson

Kaplan Magnus Riska kommer att söka tjänsten som stiftsdekan, kyrkoherde Anders Laxell och domprosten Mats Lindgård överväger. 20.6.2013 kl. 15:00
De bägge missionärerna i mitten på bilden kommer inte att arbeta med församlingsuppgifter i Kambodja utan vara direkt underställda FMS. FOTO: May Wikström

Missionärsparet som lever i registrerat parförhållande får inga uppgifter i kyrkan i Kambodja. De kommer att arbeta med biståndsarbete direkt underställda FMS. 20.6.2013 kl. 09:00
urgamla pelare från romartempel på Forum delar in kyrkorummet i tre skepp. FOTO: COLOURBOX

Kyrkpressens kyrkbongare är i farten igen – den här gången har hon rest till Rom. I vår nya artikelserie presenteras en rad kyrkor från 300 till 500-talet. 16.6.2013 kl. 12:00
Illustration: Malin Aho

Hur ska vi i dag som moderna människor förstå berättelsen om Adam och Eva och syndafallet i Bibeln? Hur går arvsynden ihop med evolutionsläran? Vi ställde frågorna till Eva-Lotta Grantén som forskar i nutida luthersk teologi och etik. 15.6.2013 kl. 12:00
Sommarjobbarnas uppgifter på kyrkogården är bland annat att kratta gångarna och klippa gräs. FOTO: Johan Myrskog

I Ingå har man medvetet satsat på församlingens egna ungdomar då man anställt sommarjobbare. Den första dagen på jobbet är stekhet och intensiv. 14.6.2013 kl. 15:18
Tor Löjtlin tar också hand om gravgården i Ingå så ofta han kan. FOTO: Johan Myrskog

Tor Löjtlin brinner för Ingå kyrka och att arbeta med praktiska saker. Han jobbar inte längre som vaktmästare men det hindrar honom inte från att hoppa in då och då. Ingen känner till Ingå kyrka lika bra som han. 14.6.2013 kl. 09:47
Jeppe Karlsson och Maria Lundström skulle gärna läsa fler texter av unga finlandssvenska dramatiker. I februari har Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan premiär på Viirus. FOTO: Sofia Torvalds

På scenen får både himlen och helvetet rum. En teaterbiljett är dyrare än en biobiljett, men för priset kan man i bästa fall köpa sig en existentiell upplevelse och en stor dos kollektiv beröring. 13.6.2013 kl. 15:18
Markus Saarinen har trivts i Sideby prästgård, men den har känts stor för en ensam präst. Nu ska Sideby prästgård säljas. FOTO: JOHAN EKLÖF

Både präster och lekmän känner att prästers boendeskyldighet är ett system som hör det förgångna till. I Svenskfinland verkar två prästgårdar till nu förlora sin präst: den i Sideby och den i Saltvik. 13.6.2013 kl. 09:45

Finska Missionssällskapets årsfest avslutades med historisk missionärsvälsignelse. 9.6.2013 kl. 16:16
Marianne Sundroos och Antti Kuokkanen planerar sommarens storsatsning: En kyrkoopera i Kimiti Kyrka. FOTO: KP-arkiv

De som vill uppleva annorlunda musik i kyrkorummet ska i sommar styra stegen mot Kimitoön. Här kommer både opera och folkvisor att eka mellan stenpelarna. 9.6.2013 kl. 12:00
Från vänster Johan Storgårds, Maria Sundblom Lindberg och Ralf Saxén som tog initiativet till en skrivargrupp för män. FOTO: Tomas von Martens

En skrivargrupp för män i församlingens regi gav viktiga insikter berättar två av deltagarna. Initiativet till att starta skrivargruppen kom från en av männen. 8.6.2013 kl. 15:00
Illustration: Malin Aho

Kan människan uppleva Gud? De flesta kristna är överens om att det är möjligt. Det finns otaliga berättelser om en känsla av närvaro eller direkta uppenbarelser av det gudomliga. C.S. Lewis mötte Glädjen, men det gjorde också Karl Ove Knausgård. 8.6.2013 kl. 12:00

Monica Björkell-Ruhl kallar sig inte religiös, men församlingen betyder trygghet för henne. – När jag varit sjuk och kraftlös har jag sökt mig till religiösa platser och symboler. Tölö kyrka har blivit en viktig plats för mig.

föräldraskap. Ibland orkar inte mammor. Ibland går de sönder så att de nästan inte orkar leva. Monica Björkell-Ruhls son Mika (uttalas ”Miikka”) föddes med en kromosom­avvikelse. 2.1.2021 kl. 11:58

Borgå. Fredrik Geisor har sett vad det är att vara full av liv och glädje, men också riktigt sårbar. Han har drabbats av både hjärtstillestånd och hjärninfarkt. 30.12.2020 kl. 15:23

Lokalt. Jag satt med en liten grupp ungdomar och funderade på året som gått och året som ligger framför. 31.12.2020 kl. 15:29
– Ingen orkar om man hela tiden måste vara missnöjd med sig själv, säger Anna Korkman Lopes.

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21
Elefteria Apostolidou är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29