Gunnar Weckströms far, Otto Weckström, var i tiderna en mycket omtyckt kyrkoherde i dåvarande Helsinge församling. När han gick till kyrkan hade han alltid en stor nyckel med sig.
– Jag har haft på känn att det var den nyckeln som hängt så vackert på vår vägg, säger Gunnar Weckström, pensionerad gymnasierektor som bor i Helsinge kyrkby.
För en tid sedan bestämde han sig för att ta reda på vart nyckeln gick, och den visade sig passa låset till Helsinge kyrka S:t Lars, ett par hundra meter från huset där Weckström och hans fru bor.
– Nu överlämnar jag den till församlingen igen.
Kyrkoherde Kristian Willis säger att nyckeln ska få en värdig plats, i sakristian eller vapenhuset.
– Jag har hört mycket gott om Otto Weckström. Han var den gamla goda tidens kyrkoherde och mycket omtyckt. Han lär ha fått tanterna att gråta med sina fina predikningar.
Gunnar Weckström tror att Kristian Willis har alla förutsättningar att bli en omtyckt kyrkoherde även han.
– Han ger akt på människor. När vi stått tillsammans och pratat så hälsar han frejdigt på församlingsbor som går förbi. Han kan ta folk.
Kristian Willis har tre månader som kyrkoherde bakom sig.
– Jag trivs väldigt bra och känner att jag blivit väl emottagen.
Båda anser att en kyrkoherde, utöver att vara människokännare, bör kunna predika på ett sätt som berör.
– Predikningarna måste komma till en nivå så att vi vanliga dödliga får ut något av dem. Det ska inte bara vara utläggningar av bibelställen utan innehållet ska kunna kopplas till dagens tillvaro, säger Weckström.
– Varje predikan ska också ha en själavårdande funktion. En bra präst känner sin församling och vet vilka teman som är viktiga för församlingsborna, fyller Willis i.
Häst och kärra
Willis har fått frågan om han ska bli den nya Otto Weckström.
– Då har jag svarat nej. Det var andra tider då, strukturerna har förändrats. Numera är det mer förvaltning och mindre tid för egentligt församlingsarbete.
Otto Weckström körde runt med häst och kärra. Till herdeuppgiften hörde också att förvalta ett litet jordbruk.
– Han hade en ko också. Det har väl inte du? säger Weckström underfundigt.
– Nej, någon ko ingick inte i arbetsförmånen.
Otto Weckström lär ha varit en dansant man, men han slutade dansa när han blev präst. Förutom en gång när han tagit sig en svängom.
– Då blev han inkallad till domkapitlet och åtalsskriften lästes upp. Otto sa: Det där stämmer ju nog. Men en förmildrande omständighet är att det var barn jag dansade ringdanser med. Det fick dem att skratta i domkapitlet, och så var ärendet överstökat.
Nya och mindre strikta tider har tagit över. Kristian Willis ser sitt uppdrag som en blomma.
– Grogrunden är förvaltningen, om den inte fungerar, fungerar ingenting. Stjälken är de anställda som bär det praktiska och blomman är församlingslivet. Jag har tecknat en blomma i ett anteckningshäfte och tittar på den då och då för att påminna mig om det.