– Man är starkare än man tror, säger Anders Björkman när han berättar om uppförsbackarna han mött.
En kritisk vändning i hans liv blev en reservövning i Dragsvik.
– Vi skulle gå i ställning med stora granatkastare, något gav vika och jag fick ett tjockt metallrör från granatkastaren rakt i huvudet. Jag minns ännu det metalliska ljudet när det träffade min hjälm. Sedan blev allt svart.
Slaget orsakade en hjärnblödning som förpassade honom till en lång tid av sjukhusvistelse och rehabilitering.
– Jag gick med rullator, hade huvudvärk, dubbelseende och svårt med koordinationen.
Vid tiden för olyckan jobbade han som lagerarbetare på Sun Ice och trivdes med jobbet.
Han återhämtade sig fysiskt. Det var i stället den psykiska påfrestningen som skulle visa sig bli hans största motståndare.
– Efter olyckan började jag grubbla för mycket, jag tänkte på hur nära ögat allt varit. Jag började drömma mardrömmar om nätterna och vaknade genomsvettig.
Han försökte göra det bästa av tillvaron och åren gick. Familjen utökades med en pojke och tvillingflickor. Men Anders Björkman mådde inte bra, utan befann sig i en långsam spiral neråt i mörker, ångest och depression.
– Men jag sa inte ett ord till någon, jag höll allt inom mig själv.
Nu i efterhand säger han att han insett hur viktigt det är att våga prata om det som känns tungt. Hans tystnad ledde till ett totalt sammanbrott 2002.
– Jag har varit inne på Roparnäs i två repriser. Och jag fick god vård som alltid, ECT, alltså elbehandling, och kognitiv terapi.
Första tiden när han var sjukskriven på grund av depression fick han sänka ribban rejält.
– Jag fick vara nöjd om jag drack en kopp kaffe och hämtade posten.
Dagliga rutiner och terapi är Anders Björkmans främsta metoder för att må bra.
Vad gjorde att du kom igen?
– Det var envishet som gjorde det. Jag tänkte: Nu ska det gå! Det är mitt liv och jag måste fatta beslut om vad jag mår bra av och göra sådant.
Dagliga rutiner har blivit a och o för honom. Långa stavgångspromenader och månatlig terapi är ett måste, liksom att umgås med människor som ger honom positiv energi. Och ett av hans främsta vapen är humor och självdistans. På sina dagliga promenader byter han några ord här och där med byborna.
– Jag brukar säga att jag är depressionens ansikte utåt i Purmo, säger han med glimten i ögat.
Sedan 2008 har han invalidpension. Han konstaterar att det lätt upplevs som extra tabubelagt när en familjefar brakar ihop.
– Men att man lider av psykisk ohälsa betyder inte att man inte kan fatta viktiga beslut eller ta hand om sin familj.
Att ta hand om familjen blev hans hjärtesak under åren han tillbringade hemma. Han skötte barnen, handlade, städade och lagade mat.
Det tyngsta beskedet
Det skulle dröja till 2019 innan nästa stora kris drabbade. I två till tre dagar hade Anders följt med sin dotter Wilma på olika kontroller och blodprov. Hon var 16 år då.
– Jag minns hur de efter en kontroll på hälsocentralen ringde när vi nyss kommit tillbaka hem. Vi har hittat något, sa de.
Anders och Wilma åkte tillbaka till hälsocentralen. Där frågade en läkare sedan försiktigt om de hört om blodsjukdomen leukemi.
– Jag minns hur Wilma såg på mig och frågade: Kommer jag att dö nu? Jag vill inte dö än.
Anders Björkman tystnar ett tag.
– Jag minns också att jag ringde min fru, men jag fick inte ur mig ett enda ljud.
Samtidigt kände han sig stark.
– Jag plockade fram verktyg jag inte trodde fanns. Jag sa till Wilma när vi gick till bilen: Wilma, jag är en hårding och du är en hårding. Du fixar det här!
Det fanns många som trodde att han skulle falla samman mentalt när Wilma blev sjuk. Men han konstaterar att man gör sitt bästa och lite till när läget är riktigt skarpt. Ett andningshål för honom blev igen en gång de dagliga promenaderna, och så hårdrocken förstås. Musikintresset vaknade redan när han var femton och att lyssna till musik och spela i band har många gånger varit en räddning.
– På mina promenader lyssnade jag till Children of Bodom och det svenska bandet Ghost. De skrek ut min frustration och ångest.
Anders Björkman har tidigare varit aktiv i olika församlingssammanhang. Engagemanget har fått ta paus men hans gudstro har klarat ilska, besvikelse och tvivel.
– Och vem knäpper inte sina händer när ens barn blir sjukt i cancer?
Anders Björkman kunde stötta Wilma i många vårdsituationer för att han själv legat mycket på sjukhus.
– Hon vet vad jag varit med om. När hon skulle sövas ner och kände sig orolig kunde jag säga: Det där klarar du! Jag har blivit sövd tjugo gånger och det har gått bra.
Bandet mellan dem blev starkt. Och det ser ljust ut; Wilma mår bra i dag och kan fortsätta med sina studier.
Två stora segrar
Efter att ha varit borta ur arbetslivet i tjugo år jobbar Anders Björkman nu som sommaranställd stationsskötare på deltid vid Ekorosk.
– Jag har återvunnit livet, och nu återvinner jag skräp, säger han finurligt.
Han pratar varmt om humorn och jargongen bland kollegerna, och kundkontakterna betyder mycket för honom.
– När jag tar på mig de orangefärgade arbetskläderna på morgonen känner jag mig så stolt. Tänk att jag klarade det! Tänk att de gav mig en chans!
Anders Björkman är tacksam över jobbet på Ekorosk. Bland kollegerna får han vara sig själv, säger han. Foto: Lili-Ann Tuomi
Han säger att han tappat lite av sitt idrottsintresse och jakten på segrar, trots att han brukade tävlingsskidåka som ung.
– Jag har två stora segrar i mitt liv: Wilma besegrade cancern och jag är tillbaka i arbetslivet.
Han oroar sig inte över att hamna i nya svackor, han har sina rutiner för att må bättre. Och han tar en dag i taget.
– Det är roligt att leva, tycker jag.
Vad tror du Gud skulle säga till dig i dag?
– Jag tror han skulle säga: Björkman, du har gjort det bra, med alla prövningar du har fått. Kör hårt!
ANDERS BJÖRKMAN
- Uppvuxen i Jakobstad, bor i Purmo.
- Är 52 år.
- Jobbar deltid på Ekorosk.
- Älskar musik, gärna hårdrock.
- Egenhändigt formulerat motto: ”Livet är hårt. Livet ska levas. Livet ska segra med humor i blick.”