Efter gymnasiet hade Mårten Wallendahl inte bestämt sig för studieinriktning när han följde med kompisarna till Åbo för inträdesförhör.
– Under inträdesförhören sov vi på ett vardagsrumsgolv. En som skulle söka till teologiska vaknade tidigt för att ta sig till inträdesprovet. När hon gick snubblade hon över mig så jag vaknade. Då tänkte jag att jag ska också gå dit.
Han visste inte var provet ordnades och minns heller inte hur han tog sig dit. Men han blev antagen till teologin.
– Jag kan inte förstå det på annat sätt än att det finns en plan där bakom. Den planen känner jag mig trygg i. Ibland vill jag tolka det som Guds ledning. Jag ser ett mönster där det ena lett till det andra. Att jag hamnade just i den gruppen studerande ledde till möten som ledde mig vidare till nästa sak. Saker har fallit på plats väldigt bra.
Att bli präst var aldrig något alternativ.
– Det var ganska klart för mig redan från början. Men det sade i och för sig många studiekompisar som är präster idag. Men det gick också andra vägen – de som skulle bli präster sadlade om.
Lite har han ändå hunnit nosa på prästjobbet som sommarteolog.
– Det var bra att prova på för att kunna utesluta det.
Bryssel, La Paz, Nairobi
Han flyttade till Bryssel tillsammans med sin blivande fru Åsa som fick jobb för EU kommissionen.
– Jag var ung och hade en begränsad professionell plattform. I EU-bubblan definieras man långt av sin titel och den man representerar. Bryssel kändes i övrigt hemvant för, där bor många Nykarlebybor.
I Bryssel bestämde han sig för att söka vidare till journalistprogrammet i Vasa.
– Ända sedan gymnasiet har jag hållit på med journalistik vid sidan om, de senaste 14 åren som fast anställd på Yle.
Till en början jobbade Mårten Wallendahl med att göra livsåskådnings-, andakts- och gudstjänstprogram för Yle.
– Sedan bytte jag Gud mot Mammon och blev ekonomijournalist. Numera jobbar jag ganska lite med sådant som rör andliga ting: nyheter och livsstil.
2011 flyttade familjen till Bolivia där Åsa jobbade för EU-ambassaden medan Mårten frilansade.
– Det är jättesvårt att flytta till ett land där man inte känner en kotte utöver sin egen familj. Det var tungt, men det sammansvetsade familjen. Efter en par veckor slutade jag fråga folk om de talar engelska, för det gjorde de ändå inte. Det fanns inga andra alternativ än att lära sig spanska.
För fyra år sedan flyttade familjen vidare till Kenya. Där blev han informatör för en svensk biståndsorganisation.
– Jag kom hem för att min arbetsgivare ville ha mig tillbaka. Av praktiska skäl kom jag till Jakobstad, för vi har ett boende här. Samtidigt slog coronan till och bara någon vecka senare blev resten av familjen evakuerade. Barnen avbröt skolåret abrupt utan att ta farväl av sina kompisar.
Livet stannade upp
För fem år sedan, innan de åkte till Kenya, fick han en blodförgiftning som stannade upp livet.
– Det var en helt vanlig streptokockbakterie som de flesta människor bär på. Den är ofarlig så länge den hålls på huden, men jag hade otur och den kom in i blodomloppet.
Han låg på sjukhus i sex veckor och fick intravenös antibiotika.
– Från första dagen sade läkaren att jag kommer att bli bra, men det tar tid.
Under de sex veckorna på sjukhuset hade han tid att tänka.
– Jag tänkte efter: Vad håller jag på med och vad vill jag? Vi hade varit i Helsingfors i tre år och jag skulle fylla fyrtio. Vi sökte båda jobb utomlands. Det var ett sätt att bota rastlösheten, kanske man kan kalla det en livskris.
Hundra års garanti på klaffen
Läkaren varnade för att hans organ kan ha angripits av bakterien.
– När jag skrevs ut var allt i sin ordning, men när det följdes upp senare konstaterades att hjärtklaffen läckte och att en klaffoperation var nödvändig. Jag hade inga symptom och märkte inte av läckaget. Men jag har tilltro till läkarvetenskapen och litar på deras bedömning.
Han blev aldrig skrämd, varken av blodförgiftningen eller hjärtoperationen.
– Det var jobbigare att andra reagerade så kraftigt. Det stödde ju inte mig, snarare tvärtom. Jag skrev på Facebook att ni är välkomna att hälsa på men att vi helst ska tala om sote, eutrofiering eller något annat än blodvärden och feberkurvor.
Nu är han frisk. Han har fått en artificiell hjärtklaff med hundra års garanti.
– Jag skämtade och bad dem sända ett mejl före min 140-årsdag när det blir dags att byta ut den. Det lovade de inte göra för de tror inte de jobbar där längre då.
Operationen kom ändå i fatt honom senare.
– Följande gång jag flög hem från Kenya till julen slog det mig att senast jag flög till Finland var för hjärtoperationen och att det var en ganska stor grej jag var med om.
Nu känner han efter hur han mår på ett annat sätt.
– Jag har aldrig varit rädd för döden, men tanken blev mera konkret när ett livshotande tillstånd hängde över mig. Tidigare tänkte jag ibland att det är okej ifall mitt liv slutar här, för jag har gjort det bästa av det. Men sedan jag blev förälder värdesätter jag min roll mera. Frågan som nu stör mig mest är hur det går för barnen om något händer mig.