Människomötena är Katarina Vestersunds styrka.

I sitt mörker ser hon ljuset

LIVSBERÄTTELSE.

Ända sedan hon som barn satt under bordet och lyssnade på de vuxna som pratade har Katarina Vestersund fascinerats av människomöten. Att möta människor är just det hon får göra idag trots att planerna på att bli diakonissa kom av sig.

21.8.2021 kl. 06:50

Livet blev inte som hon trodde. Det har Katarina Vestersund accepterat.

Men det har blivit jättebra ändå. Jag tänker att jag var helt färdig då jag föddes. Gud hade ju satt i mig allt vad jag är. Ändå är livet så underbart att man aldrig är färdig. Man får utvecklas hela tiden. Det är ju stort och magiskt, säger hon.

Hon är född Forsberg i Malax för 51 år sedan. Redan tidigt hade hon klart för sig att hon skulle jobba med människor som diakonissa.

– Jag är född i en bra normal kristen familj. Jag har haft min barnatro som ligger till grund för den jag är.

Pappa Folke var aktiv kommunal- och regionalpolitiker och farfar var offentligt köpvittne vid fastighetsköp och arvskiften.

– Vi bodde i skilda hus men hade en gemensam gårdsplan. Det strömmade en massa folk genom våra hem och det fanns en stor gästfrihet. Farmor inkvarterade alla möjliga predikanter och det bjöds på mat och på kaffe. Det var mycket prat om hur saker och ting ordnas och hur det skulle behöva vara. Redan som barn lärde jag mig att ta ansvar.

Efter högstadiet gick hon ett år på vårdlinjen vid Kristliga folkhögskolan i Nykarleby.

– Jag var ännu för ung att söka till Diakonissanstalten så jag var på någonting som Stiftsrådet ordnade som hette diakoniala året. Jag gjorde praktik i Kristinestads svenska församling.

Men så kom kärleken i hennes liv och tanken på studier i Helsingfors blev svårare.

– Jag gick en primärskötarutbildning i Kristinestad, men när utbildningen var klar tog också kärleken slut. Jag började jobba.

Det var svårt att få jobb i lågkonjunkturens i Finland 1991. Hon beslöt studera vidare till sjukskötare. Sedan hon blev klar 1997 har hon jobbat mest med åldringsvård, hemsjukvård och läkarmottagningar.

Som 28-åring och färdig sjukskötare flyttade till Stockholm med en väninna för att jobba. Där träffade hon en man från Eritrea.

– Vi blev blixtförälskade, men märkte ganska snabbt att vi inte passade ihop. Jag som kristen och han som muslim hade ganska olika syn på många saker i livet. Vi kom till att vi inte ska vara tillsammans. Men ganska kort därefter upptäckte jag att jag är gravid.

Hon flyttade hem till Malax innan Markus föddes. Han är nu 22 år och studerar till musikalartist i Umeå.

– Jag är väldigt stolt över honom.

Det var överväldigande att bli mamma.

– Min kärlek till honom var så stor, att jag trodde det omöjligt kan rymmas mera kärlek i mitt liv. Men när tiden gick så föddes ändå en längtan efter en man och en större familj. Jag satte faktiskt in en kontaktannons i lokaltidningarna och fick många svar.

Mats-Erik från Vestersundsby i Jakobstad var en av dem. Då var Markus sex år.

– Mats-Erik har adopterat Markus och vi har fått två gemensamma barn efter det. Joel, som är tretton år och Lea fyller tolv strax före jul.

Att få barn i ett senare skede av livet upplevde hon som en stor omställning.

– Jag var trettionio då vi fick Lea och kände mig gammal att ha små barn. Jag ville naturligtvis ha barnen. De var väntade och de är älskade. Men det var en jobbig period medan de var små då ag hade kanske velat satsa lite på mig själv.

Perioder av mörker

Trots den positiva utstrålningen och glädjen som Katarina Vestersund förmedlar upplever hon ändå perioder av mörker.

– Redan i högstadiet hade jag perioder av nedstämdhet då jag kände att livet är mörkt. Men jag var över trettio år när jag förstod att jag är deprimerad. När utmattningsperioderna kom så har kroppen inte lytt mig. Jag har bara gråtit och gråtit fast jag inte vet varför. Även om jag aldrig varit riktigt djupt deprimerad är det periodvis jättejobbigt att komma mig upp på morgonen. Att utföra de dagliga sysslorna har känts som att bestiga enorma berg.

Psykologerna hon talat med säger ändå att de märkt ett sorts ljus, ett lugn, en glädje och ett hopp i henne.

– Jag kan inte förstå något annat än att det är Guds ljus som får lysa i mitt mörker. Jag har aldrig gett upp. Gudstron har gett mig kraften, hoppet och modet. Jag känner och vet att Gud finns för mig och han överger mig inte. Han har gett mig så fina gåvor: En underbar man och tre fina barn. Utan dem hade livet varit mycket mörkare. Det är för barnens skull jag orkat.

Hon upplever att hon är buren i bön, också av människor hon knappt känner.

– Förra sommaren sökte jag en adress och jag frågade en halvbekant som jag visste hade den. Medan vi chattade frågade hon hur jag mådde. Jag berättade att jag under våren hade haft riktigt mycket ångest och vältrat mig i mörka tankar, med det klingade av mot midsommaren. Hon berättade att hon tänkt bett för mig under våren, men strax före midsommar kände hon att hon kunde lämna mig. Jag tycker det är stort att Gud arbetar på så otroliga vägar. Han ger oss böneämnen och människor att be för fast inte vi känner till några detaljer.

Ger tid att lyssna

Sedan hon gick i väggen 2014 har Katarina Vestersund inte blivit riktigt återställd. Efter en lång sjukskrivning har hon jobbat två till tre dagar i veckan med att umgås med äldre. Nu är hon på ett rehabiliterande arbete som går ut på att uppsöka äldre människor som bor hemma, umgås med dem, gå ut på promenad med dem och hjälpa dem med vardagliga sysslor.

– Det är ett väldigt givande arbete. Det är så viktigt att man sätter sig ner och att de känner att någon har tid att lyssna. Det har blivit många samtal om gudstro, livet efter döden och om den korta tiden som är kvar. Jag upplever det starkt att min uppgift är att kunna vara det stödet.

Du har fått ditt diakonala arbete?

– Ja, jag har tänkt så många gånger. Fast jag varken har den utbildningen eller arbetsbeskrivningen.

Johan Sandberg


nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

SÅNG. Huvudgästen vid kantorsdagar i Vasa i februari är den skotske prästen och psalmskaparen John L Bell, känd för de så kallade Iona-sångerna. Inför detta slår jag upp hans bok The Singing Thing – a case for congregational song. Frågan är: Varför sjunger vi? Bokens innehållsförteckning är ett svar i 10 punkter på denna fråga: 28.1.2025 kl. 11:06

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02

INGERMANLANDS KYRKA. Helsingin Sanomat noterar att protestantiska kyrkor i Ryssland verkar blir intressanta för president Vladimir Putins maktsfär – om de har rätt konservativa värderingar. 20.1.2025 kl. 17:28

bibeln. Bibeln som Böckernas bok får en annan dimension sedan Kyrkpressens enkät visar att över hälften av de svarande i dag läser Bibeln digitalt, på webben eller på sin mobil. 20.1.2025 kl. 10:00

METODISTKYRKAN. Tolkning i Metodistkyrkans "högsta domstol" i USA stoppar Åbo metodistförsamlings planer på att lämna samfundet. 17.1.2025 kl. 18:07

kyrkomusik. John L Bell, präst i Church of Scotland, arbetar bland annat för att kyrkomusiken ska förnyas. Han har gett ut många samlingar med sånger och böcker om liturgi och kyrkomusik. Han gästar Helsingfors och Johannes församling den 7–8 februari. 15.1.2025 kl. 12:49

FINLANDSPRIS. Biskop emeritus Gustav Björkstrand har tilldelats Svenska Akademiens Finlandspris för år 2024. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 14.1.2025 kl. 17:17

VÄGLEDNING. På torsdagskvällen hölls den första presentationen av den nya strategin för Borgå stift på Evangeliskt center i Vasa. Men biskop Bo-Göran Åstrand påpekade genast i inledningen att det inte är en strategi i traditionell mening arbetsgruppen tagit fram. 9.1.2025 kl. 22:02

ekonomi. Jonathan och Aron Vik från Åland har startat Sackaiosfonden – ett projekt som förenar ekonomi och tro. De vill bidra till kristen verksamhet och inspirera andra, samtidigt som de utforskar vad det innebär att tjäna Gud i sina framtida karriärer. 8.1.2025 kl. 18:32

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift en ny präst när teologie magister Andrey Heikkilä vigdes till ämbetet i Borgå domkyrka. 7.1.2025 kl. 10:46

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

SÅNG. Huvudgästen vid kantorsdagar i Vasa i februari är den skotske prästen och psalmskaparen John L Bell, känd för de så kallade Iona-sångerna. Inför detta slår jag upp hans bok The Singing Thing – a case for congregational song. Frågan är: Varför sjunger vi? Bokens innehållsförteckning är ett svar i 10 punkter på denna fråga: 28.1.2025 kl. 11:06

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55