Edgar Vickström slår sig ner i solskenet framför sin nya arbetsplats, Mariehamns kyrka. Han är klädd i prästkrage. En detalj han själv knappt hunnit vänja sig med. När vi träffas har han varit präst lite över en vecka och han har börjat inse vad det nya kallet innebär.
– Det är inte ett jobb som andra. Jag är präst just nu när jag sitter här och pratar med dig. Jag kommer vara präst ikväll. Jag är präst hela tiden.
Är det inte skrämmande att ta på sig prästkragen och det här ansvaret?
– Nej, inte egentligen. Man går in i den största tryggheten som finns.
Den tryggheten har kallat honom nu ett tag.
– Den här vägen valde mig. Det har smugit sig närmare och närmare.
Allt började egentligen med att hans fru, Gun, blev inspirerad av en krönika av Karin Erlandsson om att gå i kyrkan en gång i veckan i ett år.
– Jag sa ibland ”ska du gå nu igen?”, säger han med ett skratt.
Från vana till behov
Men så började han följa med sin fru allt oftare och kyrkobesöken gick från vana till behov. Och nu är han den som själv ska hålla gudstjänster. En tvär vändning från hans tidigare liv, kan tyckas.
– Det är en stor förändring. Jag har tjänat mammon ganska länge, säger den tidigare bankdirektören som även hunnit vara stadsdirektör och arbeta i ledningen för en stor koncern.
– Jag sa till biskopen att jag är jätteglad att vara präst, men också jätteglad att jag inte varit det från början. Jag skulle inte vilja ha allt det här andra ogjort.
Från att ha räknat siffror och vinster går han nu till en tjänst som förvaltar det omätbara.
– Hur mäter man att man är lite gladare och tryggare när man kommer hem från kyrkan? Det är ovärdigt att ens försöka mäta det.
Men även om arbetet saknar kvartalsrapporter så är det viktigt för Edgar Vickström att ha målsättningar.
– Kyrkan borde absolut ha en tydlig vilja, men i den omätbara världen måste man fundera på hur man lägger upp mål.
För honom själv är det just hans bakgrund som är del av hans målsättning; att vara en väg in i kyrkans gemenskap för andra som kanske inte tänkt på sig själva som ”kyrkobesökare”.
– Jag tror jag vill vara präst för dem som kanske inte är så kyrkvana – för dem som är nyfikna men kanske ändå inte riktigt vågat komma till en gudstjänst eller mässa.
Mindre fokus på synd
Hans hopp från företagsvärlden till kyrkans domän höjde många ögonbryn på lilla Åland.
– Det finns ett ganska stort mått av förvåning. Men det är inte omöjligt att människor som annars aldrig skulle ens reflektera över kyrkan funderar ”vad gör han där?”. Förhoppningsvis väcker det ett intresse.
När det gäller hans eget prästvärv så vill han se ett mindre fokus på synd, då han tror det är både orealistiskt och avskräckande.
– Jag tror inte du funderat så mycket på om du syndat idag? Folk kämpar på och gör så gott de kan. Om man sen får höra att man syndar så är det inte så roligt.
Samtidigt känner han själv att han syndar varje dag, men fokus i kyrkans förkunnelse behöver inte vara på det, utan snarare på det goda man ska göra.
– Jag gör inte allt varje dag för att gynna mina medmänniskor. Man kan inte vara fullkomlig, man får vara människa.
Jag vill att kyrkan ska växa!
Just det här mysteriet med att vara människa är något som han tillbringat de senaste åren med att fundera på. Det har han märkt att han är långt ifrån ensam om.
– Människor söker jättemycket. Det är yoga och meditation. Själv har jag försökt mig på kristen djupmeditation. Kanske vi i kyrkan varit dåliga på att marknadsföra oss som en plats för detta sökande.
Det är många tankar och funderingar som rör sig i den nyblivna prästens huvud. Det märks att han är mån om församlingens fortlevnad och vill vara med i det fortsatta arbetet med att hålla kyrkan relevant.
– Jag vill att kyrkan ska växa! Kyrkan står för framtidshopp, trygghet och människokärlek. Vem vill inte se mer av det? Men kyrkan måste hålla sig kontinuerligt relevant, det måste också företag och organisationer. Stabilitet fordrar faktiskt kontinuerlig förnyelse.
Den kontinuerliga förnyelsen gäller även den nyblivna 60-åringen. Han säger själv att han nyss insett att det han trodde var mållinjen för teologistudierna – prästvigningen – i själva verket blev startskottet för ett helt annorlunda liv.
– Det här är förmodligen den lättaste dagen i mitt prästliv – att bara sitta här i solskenet och prata om hur det borde vara. I framtiden kommer det säkert utmaningar.
Men det är utmaningar han ser på med tillförsikt. För han har tryggheten, den han sökte, att falla tillbaka på.
– Jag har min tillflyktsort i bönen. Att kontemplera och försöka hitta djupet i stället för att springa hårdare.