När Johanna Evenson får frågan ”var har du vuxit upp?” brukar hon svara ”Svenskfinland”. Hennes pappa Henrik Helander är präst, och när hon växte upp bodde familjen i Snappertuna, Helsingfors och på Åland. På Åland gick hon gymnasiet och där träffade hon också sin amerikanska man Bruce Evenson.
Hans mamma emigrerade i tiderna från Åland till USA, men återvände alltid till barndomshuset om somrarna.
– Han växte upp i New York men han är släkt med halva Åland. Så även om jag själv bott på Åland är det faktiskt tack vare min amerikanska man vi bor på Åland idag.
När de träffades var hon en ung tjej som precis kommit hem efter att ha gått bibelskola i Livets ord i Uppsala i ett år. Han var äldre än hon och präst i den amerikanska lutherska kyrkan. Efter Livets ord-perioden ville hon studera musik, och frågade Bruce om han visste om någon bra musikhögskola i New York. De började brevväxla. I ett år skrev de till varandra, sedan gifte de sig.
– Det var som ett arrangerat, gammaldags giftermål, skrattar hon.
– Det var först efter att vi gift oss som vi började umgås på riktigt.
Olika bibelsyn
Helt lätt var det inte till en början. Hon hade vuxit upp med en personlig tro och goda förebilder. På 80-talet var det stort med Livets ord och hon hade vänner som var engagerade i rörelsen, så hon åkte med dem till Uppsala.
– Det var en jättebra upplevelse för mig. Jag kände att jag hade nära kontakt med Gud och jag kände inte att jag blev hjärntvättad, jag kände inte att jag var med i en sekt och jag kände hela tiden att jag fick välja själv.
Sedan gifte hon sig med sin man, och när det gällde bibelsyn var han på ett helt annat ställe.
– Helt i andra ändan! Det första året vi lärde känna varandra grälade vi mest hela tiden om andliga saker. Våra gräl handlade mycket om hur vi läste Bibeln.
Blev det en syntes? Växte ni samman?
– Vi växte samman och jag måste säga att jag växte mer åt hans håll. Teologiskt är jag mycket mer liberal idag än jag var när jag var ung.
Hon är ändå tacksam över upplevelsen i Livets ord. Den har hon också haft nytta av då hon jobbat som terapeut under sina år i USA.
– Det är ju inte så att jag nu längre tänker i de banor som jag gjorde när jag var ung, men i mitt möte med människor som har en bergfast övertygelse har jag ofta kunnat förstå dem eftersom jag minns hur skönt det var att ha svaret på alla frågor.
Tron skapar gemenskap
Under åren i USA skaffade hon sig en musikutbildning och jobbade som sångerska i kyrkor som hade råd att hålla sig med ett sångproffs. Vid sidan av spelade hon orgel och blev så bra på det att hon också kunde jobba som kantor.
– Sedan hade jag en livskris och gick i terapi. Min terapeut sa: du kan väl göra något annat?
Hon fick en examen i socialt arbete och småningom behörighet att jobba som terapeut i South Carolina, där de bodde.
– Sedan var jag kantor på halvtid och terapeut på halvtid – den kombinationen tyckte jag om!
I USA är människor i gemen ganska kyrkliga, och man får ofta svara på frågan vilken kyrka man hör till.
– I alla kyrkor där jag jobbade kom det 200 personer till en vanlig söndagsgudstjänst. Och det var de människorna som betalade min lön, så det gällde att vara trevlig mot dem.
Hon har jobbat i olika kyrkliga sammanhang och trivts och anpassat sig till dem alla. En period jobbade hon i den unitariska kyrkan, en kyrka där man får tro ”lite som man vill”. Den kyrkan vigde honomsexuella till äktenskap redan på 80-talet.
– Jag har kallat den, på skämt, för ”the church of the leftovers”, alltså en kyrka för dem som blir kvar. Även om man kanske inte har en tro behöver man ändå en gemenskap.
Olja i maskineriet
När hennes man blev pensionär för några år sedan bestämde de sig för att förverkliga en dröm och flytta från South Carolina till Åland. Små kulturkrockar han hon känt av.
– Om man bott länge i USA blir man amerikaniserad. Där gäller komplimanger och öppenhet och att vara utåtriktad. Ibland när jag landat här märker jag att jag har det i mig – jag känner att ojojoj, lugna ner dig och prata inte så fort och avbryt inte folk! I USA ansågs jag snarast vara blyg och tystlåten.
Vi nordbor gillar att anklaga amerikaner för ytlighet, men det finns en god sida med öppenheten.
– Den är som olja i maskineriet, den smörjer konversationen. När man använder vänlighetsfraser blir man vänligt inställd till andra. Det är en jargong som gör det trevligt att vara tillsammans, och jag saknar den lite.
Annars älskar hon livet på Åland. I sitt jobb som kantor i Finström-Geta får hon jobba i medeltida kyrkor.
– Jag går in i kyrkan och tänker: Wow! Det här är mitt arbetsrum!
Hon kör längs småvägarna till kyrkan, hon är mitt i naturen och det är fullkomligt tyst.
– Det är så underbart på Åland. Alla årstider! Jag har fina instrument att spela på och fina arbetskamrater. Jag tycker om att musicera i grupp och jag tycker om att spela på begravningar.
Ibland kommer grannens kor och råmar utanför hennes fönster.
– Ibland ställer jag mig i fönstret och sjunger för dem. Ibland blir de rädda, och ibland lyssnar de.
Johanna Evenson
Kantor i Finström-Geta församling på Åland sedan två år tillbaka. Bor i Bovik, Hammarland.
Familj: Mannen Bruce Evenson, som jobbat först som luthersk och sedan som anglikansk präst i USA, och den vuxna dottern Anja, som bor kvar i South Carolina.
Saknar med Charleston, South Carolina: den nästan överdrivna vänligheten. ”Man är alltid vänlig, man säger alltid när man tycker något är positivt. Oberoende av hur mycket man menar det skapar det en trevlig stämning.”