Jag funderar på frågan om vad som egentligen är kyrkans roll i krisen. Kyrkan kan inte vara expert på att föra fram fakta kring detta. Faktafrågorna är klimatforskarna mycket bättre att svara på och vi gör klokt i att lyssna på dem. Lite motvilligt erkänner jag att kyrkans uppgift inte heller verkar vara att gå i täten för klimatengagemanget. Det är viktigt, men man måste medge att människor utanför kyrkan många gånger gjort ett bättre jobb här. Kyrkans unika bidrag tror jag inte ens handlar om den teologiska tanken om att Gud satt människan att råda över jorden. Det är visserligen sant, men samtidigt är det en idé som missbrukats genom historien och bidragit till dagens kris. Människor verkar inte längre behöva den tanken för att förstå att vi har ett ansvar för planeten.
Mina ögon faller på ytterligare en rubrik: ”80 procent av Sveriges unga har klimatångest.” Och jag tänker att det kanske är här vi hittar kyrkans roll. Kyrkan är bärare av hopp. I tider när allt fler misströstar behöver kristna vara hoppets tecken i världen. Och hopp, enligt kristendomen, handlar inte om optimism. Det handlar inte om att blunda för hoten och invagga sig i falsk trygghet. Nej, hoppet har sin grund i vår förtröstan på Gud. Vi litar på att den Gud som uppväckte Jesus från det döda inte kommer att överge sin skapelse. Vi håller envist fast vid hans löften om att rädda och upprätta den värld som han själv förenat sig med när han blev människa.
Att vara hoppets tecken i världen betyder framför allt att gå i den riktning som hoppet pekar. Hoppet säger att det är möjligt att ändra på vår livsstil. Det är möjligt att vända om från beteenden som skadar miljön. Det är möjligt att blicka framåt. Det är möjligt att skapa, bygga upp och sätta barn till världen. Trots att framtiden är oviss.
Det hoppet behöver vi som kyrka ge människor idag, framför allt de unga som allt mer kämpar med klimatångest. Det kommer att vara mitt mål när jag möter konfirmanderna i sommar.
Jakob Edman är församlingspastor i Jakobstads svenska församling.