Minna Opara har själv fått hjälp när hon mår dåligt, som erfarenhetsexpert vill hon hjälpa andra.

Tidigare trodde jag att jag fixar vad som helst – nu vet jag att det inte är så

tro.

Minna Opara förlorade sin pappa som 15-åring. Med åren kom barndomens oro ut i form av panikångest. – När jag känner paniken komma säger jag till Jesus: Gör någonting. Jag är bara en mamma, men du är allsmäktig.

26.5.2021 kl. 16:18

När Minna Opara var nio skildes hennes föräldrar. När hon var tolv gifte hennes mamma om sig och flyttade till Ekenäs med sin nya man, och Minna följde med. Men hon kände sig utomstående i nyfamiljen, och hon saknade sin storebror som bodde hos pappa i Borgå.

– När jag var femton dog min pappa plötsligt i en massiv hjärtattack. Länge var jag jättearg över min uppväxt: varför fick jag inte ha en vanlig barndom? Varför måste det gå så att min ena förälder flyttade och den andra dog?

Nu, som vuxen, förstår hon att de där sakerna låg där och gnagde i många år, obearbetade. Först när hon hunnit fylla fyrtio och hade man och barn kom de ut i form av en panikstörning.

– Men idag kan jag säga att allt svårt jag varit med om i livet också resulterat i något som varit bra.

När hon gick en utbildning för att bli erfarenhetsexpert ritade alla deltagare upp en livslinje. De gick bakåt och tittade på den – bakåt i flera generationer.

– Då insåg jag att varje motgång jag haft gett mig en större förståelse för andra. Panikångesten är ingen rolig vän att släpa på, men nu är jag bättre på att stöda och hjälpa andra. Tidigare trodde jag att jag klarar vad som helst: Min farmor flydde undan ryssarna i Karelen, klart jag kan fixa fyra jobb under fredstid!

– Idag förstår jag hur viktigt det är att prata om hur man mår och vad man orkar med.

Minna Opara känner att hon alltid burit på en oro, utan att riktigt kunna sätta ord på den.

– Redan för många år sedan hamnade jag på EKG för att jag var säker på att jag hade fel på hjärtat. Jag trodde också att jag hade något i halsen – kanske en tumör – eftersom jag hade svårt att svälja. Då fick jag höra att jag hade panikångest och skickades hem med en lapp om vad det handlade om.

Då var hon lättad över att hon inte led av någon fysisk sjukdom. Så hon skrattade åt sig själv och tvingade sig vidare, till nya utbildningar, nya karriärer – tills hon var småbarnsmamma med fyra olika jobb. Hon var skrivtolk, hon jobbade med minnessjuka åldringar, hon hoppade in som assistent vid ett boende, hon satt i butikskassan … Samtidigt höll hon och hennes man på att renovera huset i Ekenäs, som visade sig vara mögelskadat.

– På nyårsdagen för ett par år sedan satt jag och såg på ett teve-program om naturkatastrofer. Plötsligt skenade hjärtat iväg och jag sa till min man: Jag tror jag har en hjärtattack.

Ambulansen kom och akutvårdarna konstaterade att pulsen visserligen var hög, men att läget var lugnt. Ett tag senare träffade hon en legendarisk Ekenäsläkare som krasst konstaterade: ”En del är astronautti och du är purnautti.”

– Jag sa: Inte kan jag ha burnout nu, jag har precis sagt upp mig från mina fyra jobb och grundat mitt eget företag!

Hon hade blivit egenföretagare som skrivtolk, och lösningen visade sig vara fungerande. Till en början var det jättetungt: hon var orolig precis hela tiden, och över precis allt. När barnen skulle lära sig cykla fick hennes mamma komma åkande från Borgå, packa in pojkarna och cyklarna i bilen och öva med dem på något ställe där Minna inte kunde se om de föll eller kolliderade.

– Det kändes som om jag klarar mitt liv med nöd och näppe, men inte en sak till. Det kändes som om den minsta lilla motgång skulle få allt att välta.

Hennes bästa sätt att hantera sin oro är bön.

– När jag får ångest över något säger jag till Jesus: Nu får du hjälpa mig. Du ser hur det är, du får ta ansvar. Jag kan inte. Jag är bara en mamma och du är allsmäktig, gör någonting.

Det hjälper henne att ge över ansvaret till Gud.

– Jag tänker att skulle något hända har han ändå varit med. Jag kan inte styra över allas liv, jag vet inte när någon ska dö. Och dör någon är Gud ändå där, och jag kommer att få verktygen att hantera den sorgen i så fall.

Hon kommer ofta tillbaka till tanken att hon som 15-åring skulle hantera sin pappas död. Det var tungt, men hon klarade det.

– Då hade jag inga verktyg alls, nu har jag en massa. Så jag tror att om något händer nu kommer Gud att se till att jag klarar det.

Att Minna Opara har ”direktkontakt” med Jesus har egentligen att göra med hennes man Chris. Deras historia är ett litet mirakel i sig.

– När jag var liten och vi bodde i Borgå satt mamma varje kväll i korridoren utanför mitt och min brors rum och läste ur Barnens bibel. Varannan kväll vid min dörröppning, och varannan kväll vid min brors. Jag älskade det. Min tro var en grundtrygghet i mitt liv, men en personlig relation till Jesus fick jag först när jag träffade min man.

Hennes man hade strax innan gått till fots från Nigeria till Spanien – det tog två år. Själv jobbade hon i Spanien i perioder, och när deras historia fick sin början var båda bjudna till samma bröllop. Hon hade lovat närvara som ledsagare till brudens finländska mormor, som behövde någon som hjälpte henne under resan från Finland till Spanien.

– Min man såg mig och tänkte att där är en kvinna som säkert är snäll eftersom hon rest hela vägen med mormor från Finland. Han ville gärna prata lite mer, men jag var inte intresserad. Jag tyckte han var alldeles för lång för min smak.

Tiden gick. Hennes man Chris ville gifta sig och bilda familj. Han hade levt ett glatt ungkarlsliv men ville ha något annat. Han såg sig i spegeln och sa: ”Gud, om du vill att jag träffar den här kvinnan på nytt och om hon är singel, då blir hon min fru.” Sedan bestämde han sig för att leva i celibat fram till den dagen.

År 2009 var det bröllop i Ekenäs, och både Minna och Chris var bjudna.

– Jag kom cyklande på min blåa cykel och med röd klänning på väg till kyrkan, och han såg att det var samma kvinna som han träffat i Spanien. Det enda han ville få reda på var om jag var singel eller inte, för han visste ju att om jag var singel hade Gud ordnat det så att vi skulle gifta oss.

Hela kvällen försökte han prata med henne.

– Men jag sa: nehej. Jag insåg att om han öppnar sin mun förändras mitt liv och det var inte alls det jag ville. Jag skulle ju hitta en bonde åt mig. En svart, lång karl – aldrig i livet! Så hela bröllopet sprang jag undan och när jag märkte att han på riktigt ville prata med mig tog jag taxi hem och gick och lade mig.

Följande morgon ångrade hon sig. Hon måste ju ge honom en chans att säga det han ville! Hon fick reda på var han sov, gick dit och knackade dörr och hittade honom.

– Så började vi prata, och nu har vi pratat i tolv år.

Chris kallade henne direkt för ”my wife”.

– Jag tyckte det lät jättebra och alla andra tyckte att jag inte var klok. Det var många som varnade mig: han ska bara ha din pengar och får ni barn tar han barnen och flyr!

Inga av skräckscenarierna slog in, det vet hon nu, tolv år senare. De har två söner och ett lyckligt äktenskap. Men ändå har det inte varit lätt.

– Han fick aldrig gå i skola och har ingen vidareutbildning, och det är svårt att få jobb här. Jag kan tycka att det är jätteorättvist: varför kan jag få nästan vilket jobb som helst som jag vill ha, men inte han?

Främst har hennes man varit hemmapappa – en jättebra hemmapappa.

– Det han gjort för våra barn vet jag inte vilken man som skulle ha gjort.

När de träffades var det viktigt för hennes man att hon skulle dela hans tro.

– Han ville att jag skulle få uppleva samma sak han hade fått uppleva, och ha samma relation till Jesus. Vi ber tillsammans, och det stärker vårt förhållande. Även om vi skulle gräla om något så kan vi försonas, be om förlåtelse och bli förlåtna. Att vi ber tillsammans underlättar mycket i de svåra situationer vi råkat ut för: arbetslöshet, mögelhus, utbrändhet och panikstörning.

Kontakten med Chris familj i Nigeria har fått Minna Opara att inse vilken trygghet det trots allt är att leva i Finland. Det är en lyx bara att kunna gå ut på den egna gården och veta att man inte behöver vara rädd.

– Jag vet att människor på riktigt, år 2021, lider för att de inte har mat på bordet. Alla barn i Nigeria vill gå i skola, men många har inte råd. De har riktiga rädslor och jag har mina låtsasrädslor. Det är svårt att minnas det när man är mitt i känslan, men mina erfarenheter av min mans släktingars svårigheter i Nigeria har gett mig perspektiv.

När oron kommer ger hon över kontrollen till Gud och försöker landa i någon sorts tillit.

– När mina barn far iväg på sina cyklar säger jag: Gud med er.

Sofia Torvalds


BISKOPSMÖTET. Bikt på webben, välsignelse med olja och tydligare förbön vid konfirmation kan det bli i kyrkohandboken. Det föreslås också bli mer formuleringar om barnfostran, livsmognad tillsammans, kropp och sexualitet när man gifter sig. Temana är många i förarbetet till en ny kyrkohandbok för kyrkan. 19.4.2024 kl. 09:34

KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

LIKABEHANDLINGSFRÅGOR. Sedan 2021 har Borgå stift haft två kontaktpersoner för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Sini Aschan är en av dem. 1.10.2024 kl. 10:00