Med lust och fägring kommer den, blomstertiden. Nu nalkas ljuvlig sommar, och med den också sommarlov.
Detta underbara, rogivande och ångestfyllda sommarlov. Som ger lika möjligheter för barn att ligga i gräset, simma, hoppa i vattenpölar, trä smultron på strån och bli blå runt munnen av blåbär. Sommarlov, som också ger barn väldigt olika möjligheter till upplevelser. Då somliga barn kan turnera landet runt i husbil medan andra stannar hemma, då några får njuta av hängmatta och barndomens ansvarsfrihet medan en i klassen vet att alkoholen kommer att göra att mamma och pappa grälar ännu mer än vanligt.
De olika förutsättningarna gör att förväntningarna på och upplevelsen av sommarlov kan se totalt olika ut. Det gäller förstås inte bara barnen; också vi vuxna får olika upplevelser av semester på grund av våra olika förutsättningar. Men barn har tio veckor sommarlov, och när klasskompisarna i augusti frågar ”vad har du då gjort på sommarlovet” blir det smärtsamt tydligt hur olika vi har det.
För den som inte har möjlighet att fylla sin sommar med program kan fantasin bli en räddare. Att utforska närmiljön, läsa bibbaböcker på en picknickfilt i skogsgläntor, hitta de bästa hallonen, testa i vilken bäck pinnarna flyter snabbast; sådant är inte bundet till socioekonomiska faktorer men kan ge värdefullt innehåll åt den påhittiga.
Inte alla barn är världsbäst på fantasi. Det var inte jag, och därför kunde jag ha tråkigt även om jag hade förutsättningar för att göra alla möjliga olika saker. Så särskilt för de fantasilösa barnens skull, för dem som har det svårt hemma och för dem som sällan har möjlighet att åka på resor är jag glad att det i församlingarna finns möjligheter till meningsfulla aktiviteter. Klubbar, dagläger, barnläger, familjeläger, musikläger, skriba.
Dessutom är den sommargemenskap som församlingen kan skapa ytterst viktig även för de välbeställda. Det är som om orden i sångerna, som ”Gud är allas pappa, och jorden är vårt bo”, blir sanna, och materiella ting blir mindre avgörande.
