Hemma i Borgå har hon en egen liten ateljé. Under coronatiden har hon sålt en hel del verk via webbsajter för konst försäljning.
Hemma i Borgå har hon en egen liten ateljé. Under coronatiden har hon sålt en hel del verk via webbsajter för konst försäljning.

Konstnären Linnea Ekstrand om sitt skapande: "Det är mitt sätt att andas"

SKAPADE.

Länge tyckte Linnea Ekstrand att det hon kunde – att jobba med händerna – inte var viktigt eller värdefullt. Idag är skapandet hennes yrke.

11.5.2021 kl. 09:52

Linnea Ekstrand växte upp i en musikalisk jordbrukarfamilj, som också var kyrkligt aktiv. Hon var ganska ung när hon började sällskapa med sin man Sixten, och hon följde med hans studier i teologi.

– Jag brottades med att det var så intellektuellt. Under Sixtens studietid satt jag med under många teologiska diskussionen, men jag satt mest tyst. Jag tyckte inte att jag hade något att bidra med.

Hon brottades med självkänslan. I hennes familj sysslade man med musik, men det var hon inte heller intresserad av.

– Jag ville bara använda mina händer. Jag pysslade och tyckte om att laga mat. Redan som tonåring gjorde jag raketkarriär på Pör­kenäs: första året var jag köksbiträde, andra året kokerska och tredje året husmor. Nu efteråt när jag tänker på det vänder det sig i magen: tänk att alla fick mat varje dag och att ingen blev sjuk!

Hennes kris bestod i att hon inte såg något värde i det hon var bra på. I förhållande till vad alla andra gjorde kunde hon inte värdesätta sina egna gåvor.

– Det var en konkret upplevelse på Pieksämäki-lägret som lossade mina band.




Knutarna löstes upp

På den tiden var hennes man Sixten verksamhetsledare för Kyrkans ungdom, och hade mycket att stå i under lägret. Hon var med och tog hand om deras barn och kände sig trött.

– Jag kände mig som en betraktare och tyckte inte att det var så enkelt. En kväll gick jag till kyrkan för att få lugn och ro. Gösta Steffansson läste en dikt som handlade om händer. När jag hörde den gick mina tankar till en sång som pappa sjöng när jag var liten: Tag mina händer, o Herre, jag ber dig.

Sången surrade i hennes huvud. ”Låt dem få tjäna dig här, låt mig en arbetsman bli i din vingård, annat jag inte begär.” Följande dag gick hon fram till Gösta och tackade för dikten och berättade vilken sång hon associerat till.

– Han sken upp och sa: Nu vet jag varför jag ska stanna här ikväll!

Han hade varit på väg hem men blivit övertalad att stanna en dag till och sjunga på festkvällen den dagen. Och den sång han skulle sjunga var Tag mina händer.

– Mitt i alltihopa fattade jag att det inte kunde vara en slump, att Gud hade ett ärende till mig. När Gösta sjöng den kvällen kände jag att orden var riktade till just mig.

"Mitt i alltihopa fattade jag att det inte kunde vara en slump, att Gud hade ett ärende till mig. När Gösta sjöng den kvällen kände jag att orden var riktade till just mig."

Knutarna löstes upp när hon hörde honom sjunga.

– Jag förstod att jag inte behöver ha allt det här som andra har. Det är min uppgift att förvalta det jag har. Jag jobbade som husmor på folkhögskolan i Nykarleby då, och det var min uppgift att göra matlistor, att pynta och fixa blombuketter till fester. Jag förstod att om jag inte gör det, är det ingen som gör det. Också jag behövs i helheten, i Kristi kropp.

Bara jag hittar tråden

Under åren fördes hennes liv i riktningar som hon aldrig planerat. Efter tio år som hobbymålare bad hon år 2000 om tjänstledighet från jobbet och började vid Konstskolan i Nykarleby. När tjänstledigheten var slut återgick hon till husmorsjobbet, men efter ett tag beslöt hon sig för att säga upp sig och slutföra konststudierna.

– Jag hade fått i uppdrag att ombryta tidningen Kummin, och det var en väg in i ett liv som egenföretagare. Det kändes som att hoppa från en klippa utan att veta var jag skulle landa, men det har gått jättebra.

Att måla och skapa är hennes sätt att leva, att vara i världen.

– Det är mitt sätt att andas. Jag har hållit på med massor av tokiga saker: bakat surdegsbröd, sytt kläder, sysslat med keramik och blommor.

Visst fylls hon ibland av osäkerhet, särskilt när hon står framför ett vitt papper och vet att hon måste prestera något, att det finns en beställare som väntar på resultatet.

– Då infinner sig ibland ångesten för det vita papperet. Men när jag blir klar med något och är nöjd stiger självförtroendet. Med nästa tavla tas jag ner på jorden igen. Då blir jag så irriterad. Det här har jag ju kunnat! Varför blir det inget nu?

När hon går där med våndan behövs bara någon lite sak för att få det att vända. En färgkombination. En form.

– Jag har en bild av ett nystan: bara jag hittar ändan kan jag nysta upp det och det blir ett resultat.

Hon är tacksam över att hon levt i en tid och under omständigheter som gjort det möjligt att hitta ett nytt yrke på äldre dagar.

– För mina föräldrar var det absolut inte möjligt. Det var min pappas stora sorg att han var musikalisk, men inte kunde skapa sig ett yrke av det. Han fick ta över jordbruket när han var fjorton år och min farfar dog. Det fanns inga möjligheter att göra något annat.

En bonusfamilj från Irak

Många gånger i sitt liv har hon upplevt att hon blivit ledd till något nytt. Hon har burits av andras uppmuntran och tips när hon själv varit för feg för att våga.

Också familjens bonusbarn och -barnbarn kom in i familjens liv av en slump. Under flyktingkrisen år 2015 öppnades en flyktingförläggning 200 meter från deras hus i Borgå. Vid ett infomöte kom de i samspråk med några av flyktingarna som talade engelska.

– Vi sa: vi bor nära, kom på kvällste! Sedan stod de på trappan och på den vägen är det.

Vi sa: vi bor nära, kom på kvällste! Sedan stod de på trappan och på den vägen är det.

Numera har de tät kontakt med en familj – ett irakiskt par – som stannat i Borgå. Familjens tre barn ser de som sina bonusbarnbarn.

– Vi har stött dem med barnuppfostran, vi har varit ett bollplank när de ska fatta beslut och när de behövt lära sig hur det finländska samhället fungerar.

Det har varit intressant att följa med familjens liv: först den oerhörda lyckan över att vara i trygghet, ångesten när Mosul intogs och de satt fastklistrade vid teven för att följa med hur det skulle gå för släkt och vänner, lyckan över de finländska id-korten, frustrationen över byråkrati och svårigheten att komma in i det finländska samhället på samma villkor som alla andra.

– Nu, efter fem år, börjar verkligheten komma ikapp dem. Heter man Muhammed är det inte så lätt att få jobb i Finland. Jag tror att deras barn kommer att ha det lättare.

Det vi tar för givet

Att följa med den irakiska familjens kamp från sidan om har varit nyttigt också för henne själv.

– Vår vän kämpar nu för att bygga på sin irakiska ingenjörsexamen. Han jobbar stenhårt: bandar föreläsningar och lyssnar på nytt och på nytt. Jag har varit ganska besviken på våra myndigheter. Hit kommer högt utbildade ingenjörer och läkare: finns det verkligen ingen mellanväg att gå så att de kommer snabbare in på arbetsmarknaden? Det är en otroligt hård verklighet som möter dem. Det gör att missmodet och depressionen kryper tillbaka.

Men deras irakiska vänner har också öppnat hennes ögon för hur mycket i Finland som fungerar. Att man kan boka tid till läkaren om man har ont. Att det inte finns korruption.

Att det finns sådant som är gratis.

– Andra sommaren de var i Finland tog vi med våra vänner ut på sjön i några dagar. Vi åkte ut till Kylmäpihlaja och grillade och bakade irakiskt tunnbröd. Där fanns bänkar och bord som man kunde sitta vid. Och Muhammed undrade: Får man använda de här bänkarna och borden? Kostar det ingenting? Och sa jag: Förstås. Alla som vill får använda dem. Och han sa: Något sådant skulle aldrig finnas i Irak.

– Det finns mycket sådant som vi tar alldeles för givet.

Linnea Ekstrand :

– Konstnär och egenföretagare som jobbar med layout och undervisar i akvarellmåleri.

– Familj: Mannen Sixten och tre barn, fem egna barnbarn och tre bonusbarnbarn.

– Gör på fritiden: stickar, pysslar i trädgården. Vandrar och lever båtliv på sommaren.

Text och foto: Sofia Torvalds


(foto: KP-arkiv)

Kyrkans kulturpris 2012 ges till finska missionssällskapets evenemang de vackraste julsångerna. 12.12.2012 kl. 10:39
Imorgon sänder påven Benedictus XVI sitt första twitter.

Påven Bendictus XVI har gått med i mikrobloggen Twitter. 11.12.2012 kl. 13:45

Varje kväll avslutar försvarsminister Carl Haglund med att be aftonbön. De kvällar han stoppar om sin treåriga son för natten ber han också tillsammans med honom. För mig har det blivit ett sätt att tänka igenom dagen, säger han. 7.12.2012 kl. 10:50

Johan Myrskog som är journalistpraktikant på KP har vunnit årets UK-temasångstävling. Hans komposition Andrum handlar om att det kan vara svårt att hitta tid för Gud. 5.12.2012 kl. 15:44
(foto: Sofia Torvalds)

Onsdagen den 5.12 blev det klart att Dickursby kyrka rivs. 5.12.2012 kl. 16:07

Ulla-Lena Lundbergs roman Is har vunnit Finlandiapriset. Boken är en kärleksberättelse om en präst och hans församling. 4.12.2012 kl. 13:27

Det första julkortet i KP:s adventsserie handlar om den bästa gåvan. 30.11.2012 kl. 22:02
Glädjen som försvann då islam tog över i Iran har nu återvänt. Då Daniel Shayesteh mötte Jesus förändrades hans liv radikalt. Han besökte Österbotten senaste vecka. (foto: Johan Sandberg)

Hans mål var att utplåna Israel. Nu försvarar den tidigare Hizbollah-terroristen judarnas rätt till landet, med Koranen som grund. 29.11.2012 kl. 10:28
Stefan Sigfrids är pastor i Sion i Vasa. Han påminner om att alla församlingar är en produkt av den tid de verkar i. (foto: Patrik Hellström)

frikyrkor. Hur länge ska gamla misstag få stämpla ett samfund? Många har gjort upp med gammal teologi och gammal frikyrkokultur. Döm inte dagens samfund för gårdagens fel, säger tre frikyrkopastorer till KP. 29.11.2012 kl. 10:14
Gunvor Österlund är en av eldsjälarna i den karismatiska friförsamlingen Betel i Karis. (foto: Christa Mickelsson)

Under hela livet har Gunvor Österlund gått på de vägar Gud har stakat ut för henne och på många områden blivit en riktig frikyrkans pionjär. Med åldern blir ansvarsområdena färre, men kallelsen står kvar. 29.11.2012 kl. 10:04

Stiftets förtroendevalda samlades i Tammerfors på onsdagen. 28.11.2012 kl. 09:16
Heli Hämäläinen utanför sin hemkyrka på Brändö i Helsingfors. (foto: Tomas von Martens)

Heli Hämäläinen är en transperson. Hon föddes i en manskropp men har alltid känt sig som en kvinna. Därför anser hon att hon aldrig har bytt kön. Hon är kristen och förtroendevald i kyrkan och politiskt aktiv sannfinländare. 22.11.2012 kl. 09:47
Till vardags jobbar Mats Björklund i en miljö som omges av manliga attribut. Han är lantbrukare i Pedersöre. (foto: Johan Sandberg)

Männen drivs av behovet att göra hjältedåd. Det behovet kunde kyrkan bättre ta vara på. Kyrkan borde söka sig till platser där det hettar till, anser Mats Björklund. 22.11.2012 kl. 09:59
Vänskapsveckans paneldebatt. (foto: Tomas von Martens)

Den internationella vänskapsveckan mellan muslimer och kristna uppmärksammandes i Vanda med en paneldebatt om familjens betydelse inom islam och kristendom. 22.11.2012 kl. 10:09

Gör inget. Vänta. Två svenska församlingar. En svensk församling. 16.11.2012 kl. 07:48

forskning. Kyrkans färska fyraårsberättelse: Mindre troende – mera sökande i de yngre generationerna. 5.11.2020 kl. 14:33

kampanj. Kampanjbudskapet ”Här bor kärleken” kombineras med Touko Hujanens dokumentärfotografier av Esbo och Esbobornas vardag. 3.11.2020 kl. 14:22
Åsa Dalkarl-Gustavsson tycker det är viktigt att plocka fram olika sidor hos dem vi saknar. – Annars blir vi ju så endimensionella.

Saknad. – Jag fick en märklig känsla i kroppen, det var som om Ole ville mig något, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson. De var äkta makar och kolleger, och de hade många planer för framtiden. 30.10.2020 kl. 13:20
Mika Salminen talar svenska för att hans mamma är finlandssvensk och hans pappa gått i svensk skola.

Coronapandemin. THL:s Mika Salminen tror inte på coronaskuld: vem som helst kan smittas, och ingen ska ha dåligt samvete över det. Vad munskydden gäller tror han på grupptryck i stället för tvång. 29.10.2020 kl. 17:16
Gymnasieeleven Fanny Nylund från centrum och yrkesinstitutstuderande Andreas Fors från Jeppo är två av medlemmarna i den nystartade styrgruppen för ungdomsverksamheten.

nykarleby. Vad behöver unga idag, och hur ska församlingen nå dem? I Nykarleby församlings styrgrupp för ungdomsarbetet får unga själva vara med och påverka. 29.10.2020 kl. 16:59