Jag lyssnar nästan konstant på något. Mest för att hålla tankarna på avstånd, de där negativa som gömmer sig i bakhuvudet. Håller jag igång mår jag bättre, tankarna kommer inte ifatt mig.
Ibland försöker jag ta mig tid och bara lyssna på världen omkring mig då jag är ute på promenad, men ärligt talat är poddar och musik en viktig motivationsfaktor för mig.
Närmast tystnaden kommer jag då vi besöker stugan. För mig som växt upp i en stad har det alltid varit speciellt att åka ut till en liten ö i Ålands skärgård. Som liten var det friheten att få springa omkring, att få leka med alla kusiner och småkusiner och simma, simma, simma. Som vuxen har jag njutit av tystnaden. Jag är inte en som håller aktiva andakter – men de där stunderna på stugan, där man sällan hör bilar (bara släktingar som ska till butiken) eller annan trafik, bara vi och vår skog, vår äng, vår vik. Då kommer lugnet, som under en andakt, en meditation, de där sista stunderna i yoga då man bara ligger ner.
Jag försöker ta vara på de stunderna. Jag försöker bara vara, utan att konstant lyssna eller titta på något, och på stugan är det nog lättare än hemma. Det finns inte det konstanta ”borde göra något”. På stugan är man ledig. Man får hugga ved, man får jobba i skogen, men det finns inget tvång.
Förra sommaren var exceptionell av två orsaker. Den första, världsläget, behöver jag inte påminna om. Den andra var att mitt barn, som föddes i april 2020, för första gången besökte stugan. Ute i skärgården sov han för första gången genom hela natten. Jag fick också uppleva hur mycket lättare det är att ta hand om också sig själv då man har hjälp.
Ju mer vi närmar oss sommaren, desto mer ser jag fram emot de dagar jag kan spendera vid vårt soliga torp. Jag hoppas att mitt barn, precis som jag, får uppleva både glädjen i att möta och leka med släktingar och tystnaden och stillheten i sommarnaturen.
Tova Vikström är församlingssekreterare och informatör.