Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.

Lilian Ruotsala: ”Jag behöver ha något som är säkert”

teater.

Hon tror inte på slumpen. Lilian Ruotsala har fått svar på att hon valde rätt när hon valde teatern, och gått från att leva på andras tro till att växa in sin egen.

28.4.2021 kl. 15:05

Skådespelare var inte hennes drömyrke.

– Jag var inte alls intresserad av teater, berättar Lilian Ruotsala.

En föreställning förändrade det. Hon gick andra året i gymnasiet och följde med två kompisar till Vasa – mest för att en av dem just tagit körkort och det var en kul grej – där teatergruppen Nya Rampen spelade Hamlet.

– Efter att jag sett den visste jag: okej, jag ska bli skådis.

Publiken bjöds att sitta ner vid ett långbord och äta med Hamlet, skådespelarna agerade omkring dem. ”Är det här teater?” tänkte hon. Det var annorlunda än något hon varit med om. När hon ser bakåt inser hon hur osannolik den här berättelsen skulle vara – ifall hon trott på slumpen.

– Det var tänkt så här.

Efter gymnasiet började hon studera vid scenkonstutbildningen i Vasa. Siktet var inställt på Teaterhögskolan i Helsingfors, och följande gång det svenska programmet tog in nya studerande var de ett gäng studiekompisar som åkte iväg på urvalsprov.

– Jag tänkte att jag testar, jag tänkte inte att jag skulle komma in.

När hon blev antagen insåg också hennes föräldrar, som först varit något skeptiska till det plötsliga intresset, att teatersatsningen var på allvar.

– Jag minns att folk som jag inte kände kom fram på gatan och gratulerade till studieplatsen. Det var märkligt men roligt.


Lilian ”Liili” Ruotsala

  • Från Esse, bor i Helsingfors.
  • Frilansande regissör, skådespelare och dramaturg.
  • Familj: mannen Arto och dottern Elvi.


Lilian Ruotsala kommer från Esse i Pedersöre.

– Jag säger ännu att jag är en Essebo, erkänner hon, trots att hon nu bott tio år i Helsingfors.

Hennes familj hör till baptistförsamlingen och hon växte upp med en tro som var helt självklar. Också i tonåren, när hon umgicks mer med vänner som inte delade den, fanns hennes tro där i grunden.

För den kristna tjejen från landet tog det ett tag att hitta sin plats i Helsingfors, även om hon har lätt för att hitta vänner. Hon drogs till andra österbottningar. I den nya studiemiljön kunde hon känna att kristen tro var något man såg ner lite på, medan andra slag av tro var något spännande att ta influenser av.

– Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro.

Hennes medstuderande visste att hon var kristen, men tron hade inte en så synlig roll i hennes vardag.

– Om jag haft den tro jag har idag när jag gick där: tänk hur väldigt annorlunda diskussioner vi skulle ha haft!

"Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro."


”Okej, där kom bönesvaret”

För fem år sedan fick Lilian Ruotsala sin examen och kunde konstatera: nu är jag skådis.

Hon hade ägnat dagarna åt att läsa teaterhistoria och filosofi, träna upp sin röst, tränat kroppen att vara stark, smidig, uthållig och mottaglig, arbetat med karaktärer och scenframställningar. På kvällarna hörde det till att titta på – och ganska ofta somna på – olika teatrar.

Det var utmanande att hela tiden bli uppmanad att arbeta på sina svagheter – ”var stor, ta plats” – och sällan få visa sina styrkor.

– Man skulle kanske inte tro det, men jag är väldigt humoristisk på scenen. Samtidigt som man jobbar så mycket med sig själv, vilket är frustrerande, ska man vara tillgänglig för de andra också.


Frågan om hon
var på rätt väg fanns ofta i hennes böner.

Bönesvaret fick hon när hon gjorde praktik på Teater Tribunalen i Stockholm. De gestaltade verkliga personers historier på scenen och en gång satt de här människorna själva i publiken. Efter föreställningen skrev en lärare feedback till skådespelarna på sin blogg. Responsen till Lilian avslutade han med orden: ”Gud har visat vägen, amen.”

– Okej, där kom svaret.

Vardagen som frilansande skådespelare har till exempel inneburit att med två dagars varsel hoppa in i en föreställning för någon som brutit benet – samtidigt som hon regisserade en teaterpjäs i sitt gamla gymnasium.

– Det var intressant att testa och konstatera för mig själv: det där gör jag inte igen.

Hon medger att hon är tacksam att vara mammaledig just nu när hela kulturbranschen är i ett svårt läge.

– Man ska inte börja med det här om man vill bli rik, säger Lilian Ruotsala.

Dagens skådespelare gör mer än att stå på scenen.

– Om du tycker om regi, testa det, om du tycker om att skriva, börja skriva. Att vara skådespelare idag är att vara innehållsskapare. Du ska samtidigt vara din egen producent.


Under det senaste året
har hon också producerat annan kultur än teater: tillsammans med barndomsvännen Lina Forsblom skapat barnboksmanus inspirerade av uppväxten på landet.

– Det var ett projekt som vi inte visste att vi saknade.

Att inte ha en stor dröm

Efter Teaterhögskolan kände Lilian att det var dags för ett stort beslut: att låta sig döpas.

– Då blev det min tro och inte mammas och pappas eller någon annans. Idag betyder det allt. Jag skulle inte klara av min bransch om jag inte hade min tro. Jag behöver ha något som är säkert.

För henne är det viktiga att ha sin identitet i Gud, inte i jobbet eller något annat. Det låter henne ta alla de nej som en skådespelare får, bli ledsen ett tag, och veta att hon är lika älskad för det.

Något av det mest värdefulla under studietiden var att få en egen ”fadder,” en mentor som var ute i yrkeslivet. Hennes mentor blev Jakob Höglund, han som spelade Hamlet i föreställningen som startade allt, och som hon sedan dess blivit bekant med.

– Han var en supermentor. Om det inte varit för Jakob och att han tog med mig när han regisserade sina föreställningar tror jag inte att jag skulle ha vågat börja regissera.

Regissörskapet är givande på ett annat sätt än att vara skådespelare. Hon jobbar mycket med unga och amatörteater och säger att det är en av hennes styrkor att lära dem det hantverk som hon nött in i ryggmärgen under åren.

– När jag fått visa att jag är på deras sida – ”jag ser er och stöttar er” – och jag grundat en relation släpper så småningom spänningen och de börjar bara leka på scenen. Då är det bara för mig att luta mig tillbaka och njuta.

Hon tänker att många ungdomar skulle må bra av att göra teater.

– Det är så mycket här och nu, man är fokuserad på den andra och det är kul. Den konstnärliga processen är nästan sekundär, fokus är på att individerna ska få växa.


I sommar kommer hon, om allt går enligt planen, att bege sig in i Sherwoodskogen för det största projekt hon gjort, sett till antalet involverade personer. Robin Hood skulle ha stått på Närpes Teaters scen redan förra sommaren men föreställningen blev framflyttad.

– Vi är kring 60 på scenen, det blir häftigt. Tack och lov har jag en regiassistent.

Har du något drömprojekt?

– Vi pratade faktiskt om det där hemma för en tid sen. Arto frågade: ”Liili, vad är din dröm just nu?”

Och hon insåg: jag vet inte.

– Jag blev nästan lite ledsen. Jag har mycket jag tycker skulle vara roligt att göra, men inte någon stor dröm. Men jag tror att drömmen kommer när tiden är inne. Jag försöker alltid pejla in läget: vad är det tänkt att jag ska göra?

Just nu får familjen och livets hittills häftigaste roll komma först. För dottern Elvi spelar det ingen roll ifall hon presterar på auditions, det viktigaste hon kan ge henne är närvaron.

– Som jag har tränat i fem år på Teaterhögskolan, ler Lilian.

Emelie Wikblad


profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsens tjänstemän fick rapp: Uppmanades snabba på omställningen för att banta ner gruppen av dyra centrala ämbetsverk inom kyrkan. Esbobiskopen Kaisamari Hintikka övervakar arbetet. 18.9.2024 kl. 16:20

mat. När Thomas Lundin är utmattad lagar han mat. – När jag är helt slut gör jag ett långkok på två timmar. Då kan jag inte störas med jobbsamtal. Jag är i stunden, jag lyssnar på musik. Jag hör ju hur provocerande det här låter! 18.9.2024 kl. 11:58

orgel. Elis Helenius tog sig an Ekenäs kyrkas orgel för ett och ett halvt år sedan. Trots sin unga ålder har han spelat i tolv olika kyrkor – och uppträtt på konsertsalorgeln i Musikhuset i Helsingfors. 17.9.2024 kl. 18:24

kyrkostyrelsen. Konsulten Eero Laesterä föreslår att Kyrkostyrelsen om fem år har ett enklare uppdrag. Upp till 40 jobb kan bli överflödiga. Borgå stift och kyrka på svenska är inte undantagna. 17.9.2024 kl. 13:39

LATINAMERIKA. I Sydamerika är de lutherska kyrkorna försvinnande små. Men de har sin plats i samhällen som genom årtiondena har förblivit turbulenta. Kyrkpressen talade med ”presidenterna” för kyrkorna i Venezuela och Bolivia. 17.9.2024 kl. 10:00