Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.
Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.

Lilian Ruotsala: ”Jag behöver ha något som är säkert”

teater.

Hon tror inte på slumpen. Lilian Ruotsala har fått svar på att hon valde rätt när hon valde teatern, och gått från att leva på andras tro till att växa in sin egen.

28.4.2021 kl. 15:05

Skådespelare var inte hennes drömyrke.

– Jag var inte alls intresserad av teater, berättar Lilian Ruotsala.

En föreställning förändrade det. Hon gick andra året i gymnasiet och följde med två kompisar till Vasa – mest för att en av dem just tagit körkort och det var en kul grej – där teatergruppen Nya Rampen spelade Hamlet.

– Efter att jag sett den visste jag: okej, jag ska bli skådis.

Publiken bjöds att sitta ner vid ett långbord och äta med Hamlet, skådespelarna agerade omkring dem. ”Är det här teater?” tänkte hon. Det var annorlunda än något hon varit med om. När hon ser bakåt inser hon hur osannolik den här berättelsen skulle vara – ifall hon trott på slumpen.

– Det var tänkt så här.

Efter gymnasiet började hon studera vid scenkonstutbildningen i Vasa. Siktet var inställt på Teaterhögskolan i Helsingfors, och följande gång det svenska programmet tog in nya studerande var de ett gäng studiekompisar som åkte iväg på urvalsprov.

– Jag tänkte att jag testar, jag tänkte inte att jag skulle komma in.

När hon blev antagen insåg också hennes föräldrar, som först varit något skeptiska till det plötsliga intresset, att teatersatsningen var på allvar.

– Jag minns att folk som jag inte kände kom fram på gatan och gratulerade till studieplatsen. Det var märkligt men roligt.


Lilian ”Liili” Ruotsala

  • Från Esse, bor i Helsingfors.
  • Frilansande regissör, skådespelare och dramaturg.
  • Familj: mannen Arto och dottern Elvi.


Lilian Ruotsala kommer från Esse i Pedersöre.

– Jag säger ännu att jag är en Essebo, erkänner hon, trots att hon nu bott tio år i Helsingfors.

Hennes familj hör till baptistförsamlingen och hon växte upp med en tro som var helt självklar. Också i tonåren, när hon umgicks mer med vänner som inte delade den, fanns hennes tro där i grunden.

För den kristna tjejen från landet tog det ett tag att hitta sin plats i Helsingfors, även om hon har lätt för att hitta vänner. Hon drogs till andra österbottningar. I den nya studiemiljön kunde hon känna att kristen tro var något man såg ner lite på, medan andra slag av tro var något spännande att ta influenser av.

– Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro.

Hennes medstuderande visste att hon var kristen, men tron hade inte en så synlig roll i hennes vardag.

– Om jag haft den tro jag har idag när jag gick där: tänk hur väldigt annorlunda diskussioner vi skulle ha haft!

"Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro."


”Okej, där kom bönesvaret”

För fem år sedan fick Lilian Ruotsala sin examen och kunde konstatera: nu är jag skådis.

Hon hade ägnat dagarna åt att läsa teaterhistoria och filosofi, träna upp sin röst, tränat kroppen att vara stark, smidig, uthållig och mottaglig, arbetat med karaktärer och scenframställningar. På kvällarna hörde det till att titta på – och ganska ofta somna på – olika teatrar.

Det var utmanande att hela tiden bli uppmanad att arbeta på sina svagheter – ”var stor, ta plats” – och sällan få visa sina styrkor.

– Man skulle kanske inte tro det, men jag är väldigt humoristisk på scenen. Samtidigt som man jobbar så mycket med sig själv, vilket är frustrerande, ska man vara tillgänglig för de andra också.


Frågan om hon
var på rätt väg fanns ofta i hennes böner.

Bönesvaret fick hon när hon gjorde praktik på Teater Tribunalen i Stockholm. De gestaltade verkliga personers historier på scenen och en gång satt de här människorna själva i publiken. Efter föreställningen skrev en lärare feedback till skådespelarna på sin blogg. Responsen till Lilian avslutade han med orden: ”Gud har visat vägen, amen.”

– Okej, där kom svaret.

Vardagen som frilansande skådespelare har till exempel inneburit att med två dagars varsel hoppa in i en föreställning för någon som brutit benet – samtidigt som hon regisserade en teaterpjäs i sitt gamla gymnasium.

– Det var intressant att testa och konstatera för mig själv: det där gör jag inte igen.

Hon medger att hon är tacksam att vara mammaledig just nu när hela kulturbranschen är i ett svårt läge.

– Man ska inte börja med det här om man vill bli rik, säger Lilian Ruotsala.

Dagens skådespelare gör mer än att stå på scenen.

– Om du tycker om regi, testa det, om du tycker om att skriva, börja skriva. Att vara skådespelare idag är att vara innehållsskapare. Du ska samtidigt vara din egen producent.


Under det senaste året
har hon också producerat annan kultur än teater: tillsammans med barndomsvännen Lina Forsblom skapat barnboksmanus inspirerade av uppväxten på landet.

– Det var ett projekt som vi inte visste att vi saknade.

Att inte ha en stor dröm

Efter Teaterhögskolan kände Lilian att det var dags för ett stort beslut: att låta sig döpas.

– Då blev det min tro och inte mammas och pappas eller någon annans. Idag betyder det allt. Jag skulle inte klara av min bransch om jag inte hade min tro. Jag behöver ha något som är säkert.

För henne är det viktiga att ha sin identitet i Gud, inte i jobbet eller något annat. Det låter henne ta alla de nej som en skådespelare får, bli ledsen ett tag, och veta att hon är lika älskad för det.

Något av det mest värdefulla under studietiden var att få en egen ”fadder,” en mentor som var ute i yrkeslivet. Hennes mentor blev Jakob Höglund, han som spelade Hamlet i föreställningen som startade allt, och som hon sedan dess blivit bekant med.

– Han var en supermentor. Om det inte varit för Jakob och att han tog med mig när han regisserade sina föreställningar tror jag inte att jag skulle ha vågat börja regissera.

Regissörskapet är givande på ett annat sätt än att vara skådespelare. Hon jobbar mycket med unga och amatörteater och säger att det är en av hennes styrkor att lära dem det hantverk som hon nött in i ryggmärgen under åren.

– När jag fått visa att jag är på deras sida – ”jag ser er och stöttar er” – och jag grundat en relation släpper så småningom spänningen och de börjar bara leka på scenen. Då är det bara för mig att luta mig tillbaka och njuta.

Hon tänker att många ungdomar skulle må bra av att göra teater.

– Det är så mycket här och nu, man är fokuserad på den andra och det är kul. Den konstnärliga processen är nästan sekundär, fokus är på att individerna ska få växa.


I sommar kommer hon, om allt går enligt planen, att bege sig in i Sherwoodskogen för det största projekt hon gjort, sett till antalet involverade personer. Robin Hood skulle ha stått på Närpes Teaters scen redan förra sommaren men föreställningen blev framflyttad.

– Vi är kring 60 på scenen, det blir häftigt. Tack och lov har jag en regiassistent.

Har du något drömprojekt?

– Vi pratade faktiskt om det där hemma för en tid sen. Arto frågade: ”Liili, vad är din dröm just nu?”

Och hon insåg: jag vet inte.

– Jag blev nästan lite ledsen. Jag har mycket jag tycker skulle vara roligt att göra, men inte någon stor dröm. Men jag tror att drömmen kommer när tiden är inne. Jag försöker alltid pejla in läget: vad är det tänkt att jag ska göra?

Just nu får familjen och livets hittills häftigaste roll komma först. För dottern Elvi spelar det ingen roll ifall hon presterar på auditions, det viktigaste hon kan ge henne är närvaron.

– Som jag har tränat i fem år på Teaterhögskolan, ler Lilian.

Emelie Wikblad


profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13
När han mådde så dåligt att färgerna försvann ur hans liv började Matti Aspvik fotografera.

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25
Han kallar sig en rastös rebell som hittat hem. Magnus Persson, tidigare pastor i partykyrkan United är nu lutherska präst.

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05

Esse. En donation på ett sexsiffrigt belopp av två privatpersoner har gett församlingshemmet i Esse en orgel. 13.12.2019 kl. 11:12

film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28
Måste julklappen vara något man kan paketera?

julklappar. Julklapparna måste inte vara ett hot mot miljön eller plånboken, säger den gröna bloggaren Julia Degerth. Men hon vet att det inte är en enkel fråga. 12.12.2019 kl. 15:11
Jonas Jansson gillar jobbet på Intek i Jakobstad. Men ibland längtar han efter omväxling.

profilen. Jonas Jansson tycker om att prata med Gud och med sina grannar. Han skulle vilja att alla fick känna sig duktiga och fina. – Det viktigaste är att visa omtanke och bära varandras bördor. 13.12.2019 kl. 12:56
Stina Lindgård har tilldelats Pro ecclesia-medalj.

förtjänstmedalj. Kyrkostyrelsen har beviljat Pro ecclesia-utmärkelse till fyra personer. En av dem är Stina Lindgård som är kyrkoherde i Agricola svenska församling. 10.12.2019 kl. 17:28

lediga tjänster. Två tjänster har varit lediganslagna i stiftet och en sökande vardera. 10.12.2019 kl. 16:45
Välkommen till Matteus för att fira jul med bland andra diakoniarbetare Mari Johnson och frivilligarbetarna Marina Alén och Annica Söderström, eller till Petrus där julaftonen firas hemma hos Rebecka och Daniel Björk med familj.

julafton. I Matteus och Petrus församlingar sträcker sig julaftonens gemenskap ännu längre än julbönen. I Matteus firar man tillsammans i kyrkan och i Petrus hemma hos kyrkoherden. 12.12.2019 kl. 00:01
I butiken Lundagård i Jakobstad. Aja Lunds samlande är både jobb och hobby.

samlare. Man ska inte samla skatter på jorden, men tänk om sakerna är terapi, lek, möten och känslobehållare? 7.12.2019 kl. 11:13
I somras fick Svenska församlingshemmet en vattenläcka, och sedan dess har huset inte haft varmvatten.

Borgå. Borgå kyrkliga samfällighets omstridda fastighetsstrategi har återremitterats till gemensamma kyrkorådet. – Nu får församlingsråden i lugn och ro säga vad de tycker om fastighetsläget, säger domprosten Mats Lindgård. 5.12.2019 kl. 15:42
Café Torpet har beskrivits som ett vardagsrum där människor kan komma samman.

engagemang. Det nedläggningshotade Café Torpet i Södra Haga i Helsingfors får en fortsättning tack vare en förening som grundats av lokala invånare som vill ha kvar caféet. 4.12.2019 kl. 14:27

delaktighet. – Kyrkans delegation för tillgänglighet och funktionsvariationer konstaterade för några veckor sedan att vi gör historia eftersom det inte finns något motsvarande ännu i de nordiska kyrkorna, säger Katri Suhonen och hänvisar till Aktivt delaktig – Kyrkans handlingsprogram 2019–2024. 3.12.2019 kl. 16:32

kyrkoherdeinstallation. Mycket människor, mycket värme och adventsstämning. Det var söndagen i Sibbo i ett nötskal då församlingen fick en ny kyrkoherde i Camilla Ekholm. Samtidig gjorde också nya kaplanen Helena Rönnberg också sin första arbetsdag. 1.12.2019 kl. 20:09

Just nu verkar Johannes församling huvudsakligen i Johanneskyrkan, som i framtiden blir väldigt dyr.

SPARMÅL. Johannes församling måste spara. Igår kväll hamnade de lokaler församlingen ska använda i framtiden på det nya församlingsrådets bord. – Nu är allt helt öppet, säger kyrkoherden. 17.1.2023 kl. 16:30
Att rå om sig själv innebär bland annat att Wolfgang Falk ibland kan jobba på distans från sommarstugan i Monäs.

KARRIÄRBYTE. Han har jobbat i kyrkliga sammanhang i stort sett hela arbetslivet. Först som pastor och sedan som ekonom. Wolfgang Falk ser det som ett liv i kyrkans hägn, men i olika roller. 13.1.2023 kl. 09:33

Helsingfors. Hon vill att församlingen ska bli en öppen famn för nyfinländare. 25.1.2023 kl. 00:00

ANDETAG. Catherine Granlund är bloggen Andetags nya skribent på Kyrkpressens webbsida. – Jag kombinerar diakonijobb med skrivande och läsande, bloggandet är en andningskanal för mig. 11.1.2023 kl. 19:00

profilen. Markus Finnholm ser annorlunda på ett nytt år än han gjort tidigare i sitt liv. Efter en del motgångar har han fått sitt första riktiga jobb. 9.1.2023 kl. 08:29