Anne Söderlund tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.
Anne Söderlund tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.

Anne Söderlund vill inte bli definierad av det faktum att hon är adopterad: "Jag vill i stället bli definierad av det jag fått i livet"

adoption.

Anne Söderlund var ett oönskat barn och blev adopterad när hon var sju månader. – Men jag vill inte bli definierad av vad jag inte fick, utan av vad jag fick.

14.4.2021 kl. 09:09

Anne Söderlunds berättelse börjar med en resebyråtjänsteman som åkte iväg till Kanarieöarna sommaren 1961. I början av juni 1962 återvände hon till Finland. Den 30 juni födde hon en dotter.

– Där börjar min historia. Det var aldrig tal om att den kvinna som födde mig skulle bli min mamma. Senare den sommaren åkte hon tillbaka till Kanarieöarna och jag stannade på Tölö barnhem i Helsingfors.

En annan del av berättelsen börjar så här: Det var ett par som varit gifta i femton år och inte kunde få barn. Kvinnan i det paret hörde till dem som tvingats sterilisera sig innan hon gifte sig, eftersom hon hade epilepsi.

– På den tiden trodde man att epileptiker kunde få missanpassade och underutvecklade barn.

Det här paret ville väldigt gärna ha barn, och de var bekanta med den kvinna som var föreståndare för Tölö barnhem. De fick adoptera en pojke. Och några år senare fick de adoptera en flicka på sju månader – en flicka som de gav namnet Anne.

– Det är det här paret som är mina föräldrar. Det är de som gett mig allt som jag tycker är värt att leva för.

"Det är det här paret som är mina föräldrar. Det är de som gett mig allt som jag tycker är värt att leva för."

”Hon är som vilken främling som helst”

Hon har alltid vetat om att hon är adopterad och han inget minne av att hon fått berättat det för sig. Däremot minns hon när föräldrarna skulle berätta för hennes lillebror att han var adopterad, och att han svarade: ”Det vet jag redan, Anne har berättat.”

– Min pappa har alltid sagt till mig och mina bröder att han hjälper oss att ta reda på allt vi vill veta om våra biologiska föräldrar.

Hennes yngre bror dog tidigt i en bilolycka, och varken hon eller hennes äldre bror har haft något behov av att gräva i sin biologiska bakgrund.

– Min biologiska mor dog för sju år sedan, och i samband med den processen träffade jag en av mina kusiner. Det visade sig att ingen i den släkten vetat om att jag fanns. Det var en lättnad för dem att höra att det gått bra för mig.

Hon träffade aldrig sin biologiska mor.

"Jag skulle inte haft behov av att göra det även om hon bott granne med mig. För mig är hon som vilken annan främling som helst. Hon har gett mig biologiska gener, men allt viktigt i mitt liv fick jag av mina föräldrar."

– Jag skulle inte haft behov av att göra det även om hon bott granne med mig. För mig är hon som vilken annan främling som helst. Hon har gett mig biologiska gener, men allt viktigt i mitt liv fick jag av mina föräldrar.

Anne Söderlund växte upp i Kilo i Esbo på ett egnahemshusområde där de flesta på den tiden talade svenska.

– Det var en familj med mycket glädje, men också med sorger och fnurror att reda ut – som i vilken annan familj som helst.

När familjen fick barn hade hennes mamma jobbat i nästan tjugo år. Hon ville verkligen stanna hemma med och ta hand om sina tre barn.

– Jag minns att hon var så glad över att vara hemma med oss att hon gick omkring och gnolade och trallade hela tiden.


Anne, sju månader. FOTO: PRIVAT



Har fått vara den hon är

Hennes pappa växte upp i en fattig tiobarns­familj i Helsingfors, med en alkoholiserad pappa. Tidigt bestämde han sig för att han ville ha ett annorlunda liv, och gick målmedvetet i skola och jobbade för att få det bättre. Hennes mamma växte upp i en småborgerlig familj i Helsingfors, bäddad i bomull på grund av sin epilepsi.

– Men hon hade inget besvär av sin epilepsi förrän hon blev mycket gammal. Hon berättade en gång att hon fick sitt sista epileptiska anfall då hon hörde att hon och pappa skulle få adoptera min storebror.

Det här barnlösa paret blev otroligt kärleksfulla föräldrar.

– Jag har verkligen aldrig saknat närhet och kärlek.

När Anne Söderlunds biologiska mor dog och hennes föräldrar fortfarande levde sa hennes pappa skämtsamt till mamman: ”Vi vann.”

– Det skulle vara en lögn att påstå att jag aldrig funderat på min bakgrund. Jag gjorde det särskilt under tonåren, som ju är en period där man söker sitt ursprung helt oberoende av vilken bakgrund man har.

Men det handlade ändå aldrig om att hon skulle ha längtat efter att träffa sin biologiska mor.

– Det handlade mer om att jag undrade vem jag själv var och varför jag var som jag var. De livsfrågorna går vi alla igenom.

Genetiska sjukdomar har hon aldrig bekymrat sig för.

– När jag talar om det här låter det lätt som om jag försökte baka in allt i ett rosenrött skimmer, men det handlar inte om det. Jag har sett det som en otrolig befrielse att ingen kunnat säga till mig ”du är som den eller den släktingen”. Jag har fått vara den jag är.

Hon har inte heller känt ett behov av att frigöra sig från sina föräldrar.

– Det beror kanske på att jag har ett ganska lugnt temperament.

Anne tillsammans med föräldrarna Elise och Allan och storebror Pär. FOTO: Privat




När du åker till Kanarieöarna sneglar du aldrig på äldre herrar och undrar om någon av dem kunde vara din pappa?

– Absolut inte!


Botten som bar mitt i det tunga

Hennes föräldrar var varmt troende, och den tron gav de vidare till henne.

– Den är jag väldigt tacksam för, för den ger mig en stor trygghetskänsla.

Hennes föräldrars tro var mindre ord och mer handling.

– De var det de sa att de var. De var 43 när de fick mig, så deras uppfostringsmetoder kunde kännas lite gamla. Men jag kunde se hur de levde ut sin tro utan att ha något behov av att pracka den på någon annan. Jag såg att när de gick igenom tunga perioder fanns det något som bar dem. Det fanns en botten i det tunga. I något skede insåg jag själv att det är värt det att hålla fast vid tron.


Tacksam att hon fick livet

Liksom de flesta av oss har hon läst lite om psykologi och anknytningsteorier och vet att det inte är bra för att barn att bo på barnhem under sina första sju månader.

– Jag har läst och hört om anknytningsproblem och förstått att jag borde vara både otrygg och ängslig. Det låter kanske löjligt, men jag har aldrig känt mig otrygg över huvudtaget.

Hon citerar Ben Furman: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. I hennes fall kompenserade en kärleksfull och närvarande mamma för det som saknades tidigt i livet.

– Jag minns inte heller att jag någonsin skulle ha blivit retad för att jag var adopterad, men det var inte heller en sak man talade så mycket om.

För hennes mamma var det en större fråga än för henne själv.

"För hennes mamma var det en större fråga än för henne själv."

– Min mamma var ljus och blåögd, och det hände att någon kom fram till henne i butiken och undrade över att jag var så mörk. Det tyckte hon inte om.

När Anne Söderlunds föräldrar blev äldre byggde Söderlund och hennes man sitt hus på föräldrarnas tomt i Kilo.

– Det var underbart för våra barn. Jag tror att vår yngsta son bott lika mycket hos mina föräldrar som hos oss. Mina föräldrar var alltid hemma och de hade alltid tid.

Hennes son och hennes pappa var bästisar.

– På lördagen stod mofi utanför dörren och frågade: Kommer Ricke ut? Så gick de iväg och hade något projekt de tog itu med.


Vad är det viktigaste du fått av dina föräldrar och fört vidare till dina barn?

– Kanske att jag försöker vara den jag säger mig vara. Jag vill inte låtsas.

Hon tänker ofta på hur tacksam hon är över att hon fick livet.

– Jag var ju helt klart ett oönskat barn och jag vet att det inte skulle ha varit så säkert att jag fanns om jag kommit till på 90-talet eller 2000-talet.

Hon brukar tänka att det kanske inte är så viktigt att just hon finns, men hennes barn däremot – de är fantastiska.

– Att de finns är en rikedom för världen, så på det sättet har min historia slutat lyckligt.

Hennes mamma sa ofta: man ska fira allt man kan i livet, för sorgedagarna är så många att det väger upp.

– Så tycker också jag. Jag försöker samla mina barn och barnbarn och njuta av dem så mycket jag kan.


Andra ska bära ansvaret

Hon tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.

– Jag bad inte om det här. Det är andra som ska bära ansvar för det, inte jag.

Hon tror att det är viktigt att ett adopterat barn genast får veta om sin härkomst.

– Men efter det: är man förälder så är man förälder. Man behöver inte spegla allt som barnet gör mot adoptionen. Det får inte bli en gråzon som hänvisar till något ingen ändå kan påverka.

Hon vill inte bli definierad av det faktum att hon är adopterad.

– Jag vill i stället bli definierad av det jag fått i livet.

Text och foto: Sofia Torvalds


Brenda Serralde Luna är född i Xochimilco som är en del av Mexico City. Namnet betyder platsen där det blommar.

Förändring. Brenda Serralde Luna föddes i Mexico City men bor i Borgå. Hon har upplevt en jordbävning, plötslig fattigdom och stor kärlek. Det svåraste var när hon förlorade sin mamma. 15.10.2020 kl. 15:33
Bakom försäljningen döljer sig många år av kämpande för att bevara det svenska församlingshemmet.

Försäljning. Efter många års kämpande för att bevara församlingshemmet, men utan gehör, ger man nu upp den tanken. – Vi måste kunna gå vidare och utreda andra alternativ, säger Mats Lindgård. 15.10.2020 kl. 15:04
Josefin Silén hade tänkt bo kvar i Sverige ett tag – men möjligheten att stå på scen som Mary Poppins kunde hon inte tacka nej till.

teater. När Josefin Silén står på musikalscenen i Mary Poppins gestalt är hon sval, lätt bitsk och värdig. Men i verkliga livet har hon insett att det är fruktansvärt tråkigt att alltid vara cool och stark. 14.10.2020 kl. 18:20

val. Inom utsatt tid har den ledigförklarade kaplanstjänsten i Pedersöre församling sökts av två personer. 14.10.2020 kl. 17:18
Kyrkoherdarna Daniel Norrback, Camilla Svevar och Mikael Forslund har fått göra om församlingens program på kort varsel.

restriktioner. Offentliga tillställningar och allmänna sammankomster med fler än tio personer är förbjudna i Vasa sjukvårdsdistrikt till slutet av oktober. Församlingarna följer samma direktiv. Tre kyrkoherdar vittnar om en viss coronavana – men också om coronatrötthet. 14.10.2020 kl. 13:58
Kyrkpressens layoutare Malin Aho och John Bark jobbar med Kyrkpressens formatbyte.

Kyrkpressen. Veckans nummer av Kyrkpressen innehåller två mindre förändringar. Den ena är estetiskt och den andra är kopplad till formatet. 13.10.2020 kl. 16:20
Tinca Björke är informatör i Mariehamns församling.

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Höst. "När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet." 14.10.2020 kl. 00:01
Även om sommarens läger innebar många nya åtgärder fanns en bra grund för att klara av de åtgärder som krävdes för att kunna genomföra säkra läger, säger Rebecka Stråhlman.

konfirmandarbete. Under sommaren har unga haft roligt och känt sig trygga i skriftskolan. Det här framgår av en enkät som 16 000 ungdomar svarat på. De unga gav skriftskolan det nationella skolvitsordet 9-. 8.10.2020 kl. 16:24
Samfällighetens ledningsgrupp har även gett anvisningar om att deltagare i församlingarnas gudstjänster och övriga evenemang ska använda ansiktsmask.

covid-19. Begränsningarna baserar sig på beslut fattade av Vasa stads social- och hälsovårdsnämnd den 5 oktober och är i kraft till och med den 25 oktober. Samfällighetens ledningsgrupp har också gett anvisningar om att deltagare i församlingarnas gudstjänster och övriga evenemang ska använda ansiktsmask. 5.10.2020 kl. 22:26
Ida-Maria Pekkarinen längtar inte tillbaka till frisörsalongen.

profilen. Hon kom till Helsingfors som svar på någon annans bön. Frisören blev ledare för lärjungskolan. Nu vill Ida-Maria Pekkarinen skaffa mandat att fortsätta i en uppgift som känns som hennes. 1.10.2020 kl. 17:04
Tua och Frank Mäenpää säger att deras relation idag bygger på att de aktivt arbetade med att förlåta och bygga 
ny tillit.

parrelation. Tua Mäenpääs man Frank hade i flera år varit otrogen mot henne. Idag präglas Frank och Tua Mäenpääs relation av lugn och trygghet, men vägen till ett nytt liv tillsammans har varit lång. 1.10.2020 kl. 10:08
Malena Björkgren är flyktingkoordinator i Åbo svenska församling. Hon vet hur ensam en människa kan vara, och vad kontakt betyder.

Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37
Patricia Högnabba har en förmåga att lyfta fram unga och inspirera dem, heter det i motiveringarna till utmärkelsen.

Utmärkelse. Församlingspastorn Patricia Högnabba i Matteus församling i Helsingfors har beviljats Kyrkans förtjänsttecken för barn och ungdomsverksamhet. Priset delades ut idag vid Forum för kyrkans fostran. 30.9.2020 kl. 15:29
– Det är egentligen konstigt att vi inte har en jättestark kristen miljörörelse, för i princip är det ju vårt uppdrag som människor att förvalta det som Gud har skapat, säger ekobonden Mats Björklund.

jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15
Påskens ord har en intressant historia där folklig och religiös tradition går hand i hand.

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00
– Det är lättare att sjunga med unga än med vuxna, säger Ragnhild Hiis Ånestad.

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00