Att småprata och verkligen se patienten kan för en stund lindra det som smärtar. Det vet Andreas Ahlfors som möter sjuka och oroliga människor under varje arbetspass.

"Jag har insett hur normal döden är, döden är egentligen det mest normala i livet"

Akutvård.

Andreas Ahlfors är akutvårdare och kör ambulans till vardags. För att klara jobbet måste man vara lugn och observant. Men minst lika viktigt är det med empati – att verkligen se den man vårdar.

13.4.2021 kl. 08:31

När Andreas Ahlfors berättar om sitt jobb som akutvårdare låter det inte särskilt dramatiskt, även om det kan handla om liv och död. Efter femton år i yrket har han sett det mesta. Men han är ändå inte cynisk.

– När man kommer till en olycksplats får man inte vara för van, det är då som de mjuka egenskaperna försvinner. Samtidigt kan man förstås inte bli chockad själv varje gång, utan måste kunna göra det man ska snabbt och effektivt.

Att vara akutvårdare är ett jobb man lär sig genom att arbeta. Att som nybörjare komma till en olycksplats är inte enkelt.

– I början märkte jag att jag till exempel andades snabbare och pratade snabbt. Men då hjälper det att man aldrig är ensam i det här jobbet, om ens kollega är lugn så påverkas man positivt.

Han har själv två barn, och vissa utryckningar tär på mer än andra.

– Det är skrämmande när det handlar om sjuka barn, eller om något drabbat äldre människor som är i samma situation som mina egna föräldrar. Det får en att tänka på hur viktigt det är att sköta om sina nära och kära.

Om han varit med om tunga saker i jobbet finns det numera möjlighet till defusing, ett slags avlastande samtal vid krishantering.

– Vi har en grupp som fått utbildning i defusing, och om man själv eller ens förman upplever att det behövs så kontaktar vi gruppen. Den här möjligheten fanns inte förr. Den mentala biten har förändrats betydligt under 10 år.




Den naturliga döden

Andreas Ahlfors har en personlig tro sedan barnsben. Han har varit med i församlingens ungdomsverksamhet, och numera är han kyrkligt förtroendevald. Hans pappa är präst.

– De skämtar lite på jobbet ibland om ”papin poika”, säger han och skrattar.

– Men det är ingen som tittar snett och jag har inte stött på några fördomar. Kanske för att det inom sjukvården finns en hel del mjuka värden, och ofta har de som jobbar inom vården någon typ av livsåskådning, även om det inte är den kristna tron.

Tron är en tillgång för honom i jobbet.

– Tron ger lugn och trygghet. En naturlig del av tron är att tänka: Vad kan jag göra för en annan människa? Och om jag stöter på döden i jobbet, då är det något jag inte kan sätta fingret på som ger mig kraft och styrka.

Det tunga han möter i jobbet har inte utmanat hans tro.

– Men visst uppstår frågan ”varför” då och då.

Insikterna han fått i jobbet är många.

– Jag har insett hur värdefullt ett liv är, och hur mycket det gläder anhöriga när vi lyckas hjälpa någon i jobbet.

– Jag har också insett hur normal döden är. Döden är egentligen det mest normala i livet. När jag var yngre såg jag det inte så.

Att bekräfta och småprata

Andreas Ahlfors gör ett arbetspass på 24 timmar och är sedan ledig i tre dygn. Utryckningarna i Borgå rör sig om femton stycken per arbetspass, fördelade på två ambulanser. Ahlfors rycker med andra ord ut kring sju gånger per arbetspass. Varje arbetspass innehåller också någon coronarelaterad utryckning.

– Man märker att folk ringer lite snabbare nu på grund av coronan.

– Det krävs också mycket mer numera när all utrustning ska rengöras noggrant efter misstänkta coronafall.

Men de vanligaste utryckningarna gäller äldre personer.

– De har kanske fallit eller klarar inte av sin situation hemma.

När det blir tal om trevliga minnen så är det speciellt en äldre dam han minns.

– Hon hade fallit och hade ont. När vi kom in noterade jag att det fanns en massa foton av barn och barnbarn i bokhyllan. Jag småpratade med henne om dem, och när vi var framme vid sjukhuset hade hon inte lika ont längre. Sådant blir jag glad av, när jag märker att jag med små medel fått bort tankarna från det som är tungt.

Att vara akutvårdare innebär ofta att komma nära in på andra människor.

– Det är en väldigt speciell situation att komma klivande in i andras hem.

– Vi vidrör genast patienterna, kollar hud och puls. Att vidröra är viktigt.

Ofta handlar empati om till synes små saker.

– Det handlar om att se människan och se sjukdomen, att lugna personen och ge den en känsla av att den är i goda händer. Det kan vara att se de där fotografierna på barnbarnen och prata om dem, att se till att katten har mat och vatten innan vi åker i väg.

Uppgivenhet och meningsfullhet

Inte ens som akutvårdare är varje dag en överraskning.

– Det är ofta samma personer som återkommer, som på grund av alkohol råkar ut för olyckor och sjukdomar. Då tänker man ibland: Jaha, vi är här igen. Ska det vara så här? Men den uppgivenheten och irritationen kan man inte visa. När någon ringer är det en otrygghet som ligger bakom, då måste man se till personen som är otrygg i just den situationen.

Någon mental coachning får akutvårdarna inte enligt Ahlfors. Betoningen ligger mer på det tekniska eller på kommunikation inom teamet. Men de facto hamnar akutvårdarna ibland i skarpt läge där det gäller att få en psykologisk kontakt, inte minst när någon vill ta sitt liv.

– Då gäller det att prata och vara flexibel. Det kan hända att vi måste lägga undan yrkesrollen för att få en bra kontakt med personen. Ibland är det kanske jag själv eller så är det min kollega som får den bästa kontakten.

– De här personerna går ofta på högvarv och det gäller att kunna lugna dem, att sätta sig ner på ett litet avstånd och fråga: Varför är det så här just nu? Vad har gått så illa?

Ofta räcker det med att prata, och viktigast av allt: att lyssna.

– Du måste höra vad som är viktigt för dem och sedan prata om det. Och försöka förmedla tanken att just nu ser du ingen utväg, men den finns ändå.

De flesta fallen är trots allt ett rop på hjälp, konstaterar Ahlfors.

– När hjälpen kommer så är redan det i sig lugnande, att någon bryr sig.

Text och foto: Ulrika Hansson


KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

LIKABEHANDLINGSFRÅGOR. Sedan 2021 har Borgå stift haft två kontaktpersoner för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Sini Aschan är en av dem. 1.10.2024 kl. 10:00

kyrkostyrelsen. Upp till 40 av 190 anställda i kyrkans centralförvaltning kan få sluta inom de närmaste åren. Ge över jobbet med material- och idéstöd till stiften först av allt, föreslår en kritisk rapport. 30.9.2024 kl. 10:00

SANKT OLAV OSTROBOTHNIA. Arbetet med att utveckla pilgrimsleden Sankt Olav Ostrobothnia har inte tagit slut, även om biskop Bo-Göran Åstrand nu invigt både leden och pilgrimscentret i Trefaldighetskyrkan i Vasa. 28.9.2024 kl. 18:38

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Borgå stift kommer att få två nya präster i slutet av oktober. Bland annat det meddelar domkapitlet i Borgå stift. 27.9.2024 kl. 17:51

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Jan Nygård blir ny tillförordnad kyrkoherde i Larsmo. Domkapitlet har förordnat Nygård att efterträda Max-Olav Lassila som går i pension. 27.9.2024 kl. 17:26

KYRKHELG NORD. Kyrkhelg Nord är kaffe, glass och vänner. Men också Ray Baker som både ursäktar och uppmuntrar konservativa kristna. Det övergripande temat under årets kyrkhelg kan sammanfattas som ”anpassa er inte”. 26.9.2024 kl. 11:05

julkalender. En del har på sociala medier uttryckt bestörtning över texterna bakom luckorna i årets julkalender, som sänds till församlingsmedlemmar i bland annat Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. 3.12.2024 kl. 13:15

adventskalender. I den här veckans Kyrkpressen får du en adventskalender: varsågod! Texterna bakom årets luckor är skrivna av essäisten, författaren Antti Nylén. – Jag tar mina läsare på allvar och kräver mycket av dem, säger han. 26.11.2024 kl. 12:47

Kultur. 26-åriga Kristian Vuoristo komponerade ett körverk till en gammal psaltarpsalm – med klassiska teman som känslan av att vara omringad och pressad. – När allt blir för överväldigande, då rinner man bort. Man ger vika eller ger upp – och accepterar, säger han. 29.11.2024 kl. 13:08

ortodoxa kyrkan. Ortodoxa kyrkomötet samlat på Valamo kloster har valt Uleåborgsmetropoliten Elia till ny ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland 27.11.2024 kl. 13:26

Personligt. Då Stefan Löv var 28 år blev han pastor i en församling som var nedläggningshotad. Drygt 25 år senare blomstrar församlingen, men själv har han mött sjukdom, sorg, sitt eget bekräftelsebehov och utmattning. – Det som lär en absolut mest om tro är lidande, säger han. 27.11.2024 kl. 15:19