Eva Roos hade en riktig Bullerby-uppväxt i Ekenäs på 80-talet.
– Jag har fått växa upp med min farmor och farfar på samma gård. Mamma och pappa var närvarande och så många andra, trygga vuxna. Jag tror min ljusa, härliga, bästa möjliga barndom har burit mig genom allt jobbigt.
Visst har Eva Roos haft sin beskärda del av svårigheter. Allt förändrades på en kväll när hon var tio år.
– Det var nyårsafton och vi skulle få gäster den kvällen. Min mamma var tävlingsorienterare, hon sprang varje dag, så också den här dagen. Hon sa hej då och ”jag kommer snart”.
På den resan blev hon. Hon fick en massiv hjärnblödning och avled två dagar senare på sjukhus.
– Allting bara föll undan, allt blev rörigt. Pappa och farmor höll uppe allting för mig och min bror.
Tränade alltid dubbelt mer
Mammans plötsliga död satte djupa spår i henne.
– I efterhand kan jag säga att mammas plötsliga död var en av rötterna till ätstörningen.
Eva växte jättemycket på en kort tid och var längst i klassen.
– Jag hade en känsla av att vara större än alla andra. Jag kom i puberteten och jag hade ingen mamma som kunde vägleda mig. Det var ganska ensamt och obehagligt.
Hon blev bättre på både friidrott och handboll. Sedan gick det snabbt.
– Träningen tog över. Jag tränade alltid i smyg dubbelt mer än alla andra och åt dubbelt mindre. Då började det rasa.
Den julen, när hon gick på nian, var hennes situation alarmerande.
Eva Roos på konfirmationslägret på Ramsdal år 1995. – Det var där jag började sväva mellan allvar och glädje.
– Jag gick med mina tankar alltför länge utan att berätta för en enda människa om vad som fanns i mitt inre. Min pappa, mina tränare och vänner slog larm. Jag kommer ihåg dagen då jag ställde mig på vågen hos skolhälsovårdaren. Hon ringde genast till pappa. Han kom efter mig och han förde mig till sjukhus och jag blev intagen på direkten.
Eva Roos åkte in och ut på sjukhusets barnavdelning den våren.
– Men jag fick ändå slutbetyg från högstadiet. Under gymnasietiden fick hjärnan jobba på högvarv – den fick inte tillräckligt med fett. Jag använde oehört mycket tid till att läsa – det är det enda jag minns från de tre åren. Allt cirklade kring kalorier, mat och att orka läsa till nästa prov.
Efter studenten åkte hon till Åbo för att studera.
Hon hade många kompisar, levde ett vanligt, aktivt studieliv, åkte till Frankrike som au-pair och sommarjobbade. Men innerst inne mådde hon dåligt under hela studietiden.
Vändpunkterna
En stor vändpunkt var när hon flyttade till Bryssel. År 2004 blev hon värvad via ett projekt och på den vägen hamnade hon på Europaparlamentet som praktikant för Henrik Lax.
När hon var hemma i Ekenäs under sommaren 2005 hände något förfärligt.
– Min pappa cyklade omkull och blev förlama från midjan och neråt år. Det var igen ett stort slag för mig och min bror.
Eva Roos skulle flytta tillbaka till Belgien och börja studera.
– Jag sa åt min pappa att ”jag hjälper dig här i Finland” men han visste att det var en så stor dröm att få åka så han övertalade mig.
En annan vändpunkt på hennes resa mot tillfrisknande var en läkare som sa rakt ut att med hennes undervikt blir det svårt att få barn.
– Det fick mig att stanna upp.
Mötte kärleken
År 2009 mötte Eva sin blivande man, Mika, när hon hade flyttat tillbaka till Finland. De träffades på ett bröllop i Italien.
Eva Roos är erfarenhetsexpert på föreningen Etelän-SYLI (Ätstörningsfamiljer i Södra Finland). – Jag skriver texter, håller anföranden, leder grupper, svarar på mejl och är tillgänglig för unga som har en ätstörning eller närstående till unga med en ätstörning.
– Han var så lugn. Han bodde i Nummela med sina hundar. Han klarade av att ruska om mig när jag inte tog hand om mig själv ordentligt.
Eva och Mika flyttade ihop 2010 och redan följande år blev hon blev gravid och de gifte sig.
– Jag har aldrig känt mig så frisk och stark som då. Jag älskade magen! Och att kroppen bara fick bli som den blev, utan att jag kunde kontrollera det.
Nu är hon frisk från sin ätstörning.
– Men en viss slags osäkerhet och växtvärk är en del av mig. Men jag kopplar dem inte längre till min anorexi.
Hopp vid sidan om mörkret
Eva Roos har vuxit upp med en trygg vardagstro.
– Min pappa bad alltid aftonbön med mig och min bror. Det har jag fortsatt med med mina barn. Min tro grundar sig på att alla är lika värda. Vi ska bemöta andra med värme och vara vänliga mot varandra.
Men har hon utmanats i sin tro.
– Mina frikyrkliga vänner och bekanta har ofta fått mig att känna mig osäker på min tro.
I något skede bestämde hon sig för att vara snäll mot mig själv.
– På grund av min sjukdomsbakgrund behöver jag det. Min inre röst säger att min tro räcker till.
Hon säger att det är befriande att inte veta allt.
– När barnen frågar mig något om tron kan jag säga som det är: jag vet inte. Många vuxna vill ge ett sken av att de vet allt.
Eva Roos tycker att det är viktigt att vara ärlig och sann med det mörker man gått igenom.
– Men jag tror också människor behöver mera ljus och hopp vid sidan om mörkret. Jag har levt, känt och berörts av så otroliga människor genom hela mitt liv – det är jag så tacksam för.