Samtal mellan Tua Forsström och Sofia Torvalds: "Just nu tänker jag att Gud inte bryr sig jättemycket om mig"

tro.

Ibland är patienten mycket svag, sedan piggnar den till. Tua Forsström och Sofia Torvalds möttes i ett samtal om hur deras tro klarat av sorg och uteblivna bönesvar.

2.4.2021 kl. 07:24

Sofia: När jag föreställer mig min tro kommer jag till att den är som en seg tuberkulospatient. Den är tunn och genomskinlig, men plötsligt full med energi. Emellanåt går det bra, och sedan blir patienten dålig igen. Om din tro var en tuberkulospatient, i vilket skede av sjukdomen skulle den vara?


Tua:
Inte kritiskt illa, men stabilt lågt. Jag var en ordentlig kristen i decennier. För fem år sedan dog mitt barnbarn Vanessa. Det var en nollställning. Det var så hårt i alla avseenden att det påverkade mitt förhållande till Gud, till tron, till kyrkan. Jag reagerade med väldiga överslag på nästan allt. Jag hade bett så förfärligt mycket. Jag hade bett och bett och bett. Redan innan Vanessa blev sjuk, efter att hon föddes, sa jag till Gud: ”Jag är införstådd med att det kommer sorger, men låt Vanessa vara. Ta allt, men inte Vanessa.” Och sedan upplevde jag ju att Gud tog Vanessa. Men jag går inte med på att det skulle ha ingått i någon Guds plan att Vanessa måste dö. Då mådde jag så dåligt att jag fick alldeles medeltida föreställningar: att Gud straffade mig för allt dåligt jag gjort under hela mitt liv. Och det var inte lite. Tron har inte stagat upp sig efter det. Men det betyder inte att jag inte skulle ha en tro.




Sofia:
Det du berättar om, det är ju så mycket större än mitt. Men min och Guds relation blir ibland dysfunktionell, tycker jag. Jag blir inte arg på Gud och säger: ”Det här är fel, varför ska jag få det här också, den här prövningen.” Jag har ju vänner som blir arga på Gud på det sättet. Men jag bli aldrig arg, utan får i stället en känsla av att jag ser på Gud som den där slöa tjänaren i liknelsen om talenterna: ”Jag visste ju att du är en hård man.” Jag tänker att jag bara borde underkasta mig alla prövningar på ett snällt och trevligt sätt. Men då känner jag mig egentligen ganska rebellisk. Det leder i sin tur till att jag slutar prata med Gud. Jag blir tyst och undvikande i stället. Hur kommer vreden in i det där, för dig?


Tua:
Det handlar nog också om vrede. Och att jag inte kunnat be. Jag kan be för andra människor, men inte så där som förr. Det är lite som att jag vill hämnas. ”Int då. Om du en gång har visat att du inte överhuvudtaget bryr dig om mig, varför ska jag hålla på och tjata här.” Att hämnas på Gud! Så var det nog ett tag. Nu är det inte mera så. Jag tänker inte: ajöss med Gud. Men det är passivt. Närvarokänslan har jag, men jag skulle aldrig kalla den trygghet. Vad tänker du om trygghet?

Sofia: För mig är det också lite svajigt. Det har säkert att göra med mitt temperament, jag är ju en ångestbenägen människa, men också en som varit med om en del motgångar i livet. Jag har absolut noll förväntan på att allt kommer att gå bra för mig. Tvärtom förväntar jag mig motgångar. Men jag har tilltro till att vad som än händer så kommer Gud att finnas kvar. Jag vet också med mig själv att när det är riktigt jobbigt tenderar jag att gå närmare Gud. Men inte så att jag tror att inte ett hårstrå kommer att brytas …


Tua
:
Nej, en sådan trygghet har jag aldrig känt. Men det har jag heller aldrig känt existentiellt. Tvärtom har jag haft en stark katastrofberedskap, lite som du. Mycket ångest och katastrofberedskap. Men om vi tänker på tuberkulospatienten: Om den har sämre perioder, håller du dina rutiner? Ber du, går du i kyrkan?




Sofia:
Nej. Det som händer då är att jag tappar rutinerna. Kanske är det ett sätt för mig att vara rebellisk. ”Varför ska jag jobba för det här så här hårt när det inte alls känns bra?” Om det var en parrelation skulle det handla om att jag inte orkar vårda den. Det enda jag hållit fast vid har varit att lyssna till lovsångsmusik. Fast jag inte orkat be. Hur ser dina rutiner ut?


Tua:
Jag tänker att jag måste återgå till att be. Jag tror att det där är lite en disciplinsak. Man bara gör det. Man börjar på nytt. Och så går det kanske inte något vidare, men om du inte prövar är det helt säkert så att det inte blir till någonting. Mitt kyrkgående är ett riktigt elände. Där är det något som har hänt. När det var som bäst var det så att jag bara behövde komma in i kyrkan så andades jag på ett bra sätt. Jag har haft en riktig hemkänsla i kyrkan, i synnerhet under den tid Vanessa levde. När jag prövade på att gå i kyrkan igen efter hennes död råkade söndagens texter handla om Guds oändliga omsorg. Jag klarade inte av det. Men vi får väl se. Går du i kyrkan fast du inte har lust?


Sofia:
Ibland. Jag har haft stor nytta av en bönegrupp som jag varit med i sedan 20 år tillbaka. Ibland har vi gått i gudstjänst tillsammans, och ibland går jag i kyrkan bara för att de andra går. Samma med bönen. I perioder har jag inte kunnat be för mig själv, men känt att jag kan be för de andra. Genast om man skulle fråga mig ”Hur mycket tro har du?” skulle jag känna att jag har nästan ingen alls. Om tron ska vara så stark att den ska förflytta något så tror jag inte på den alls. Jag tror inte på min egen tro.


Tua:
Jag har ju alltid tyckt att jag har förstått att det inte är så att man ska vänta sig att bönen funkar. Att man får det man ber om. ”Ta inte bort Vanessa.” Merparten av gångerna får vi inte det vi ber om, vi ska också klara av att det går tvärtom. Så tron kan ju inte bygga på det att så fort något går dig emot tänker du ”ajöss då!”


Sofia:
Men det är ju en emotionell reaktion. Jag har tänkt att om man nu ska ha någon sorts relation med Gud, som man upprätthåller med hjälp av bönen, måste man vara väldigt ärlig. Annars är ju relationen meningslös. Det skulle vara bättre för bönen och gudsrelationen och min tro om jag sa: ”Gud, jag tycker att det här är orättvist. Jättefräckt! Nu får du lov att göra något åt det här!”


Tua:
Det är ju som Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre. Hennes böneliv går ut på att hon grälar på Gud. Det är något friskt i det. Men man är rädd att bli en människa vars sinne för proportioner helt och hållet har rubbats. ”Har du glömt mig för en sekund? Du har ju lovat att ta hand om mig: varför gör du det inte då?” Samma Bergman har en roman som heter Herr von Hancken, om en misslynt typ som klagar över allt möjligt. Herr von Hancken säger: ”Gud förstår mig inte.” Och då tänker man: bara man inte blir herr von Hancken.

Sofia: Men tänker du att Gud förstår dig?


Tua:
Just nu tänker jag att han inte bryr sig jättemycket om mig. Jag tror nog att jag ingår i den här skapelsen, att Gud har noterat mig. Jag tror inte att Gud har beslutat sig för att jag är ett hopplöst fall. Jag tänker bara att … kanske jag inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Nå, det där skulle nu vara en rolighet! Men ändå.


Sofia:
Men vad intressant! För jag föreställer mig att Gud hela tiden är där och bara väntar på att jag ska ta kontakt. Min självbild är ju tydligen sådan att jag tror att Gud hela tiden tänker på mig.


Tua:
Men det där låter ju avundsvärt! Så där skulle jag också vilja tänka.


Sofia:
Jag har undrat om det är möjligt för mig att inte tro. Skulle det vara möjligt att tuberkulospatienten dog? Jag kan inte ens föreställa mig det. Hur skulle det se ut? Skulle den personen ens vara jag? Tron har börjat så tidigt i mitt liv. Om den inte fanns skulle livet kännas så tomt och platt.


Tua:
Så torftigt. Det är precis det jag också brukar tänka när folk säger: Hur orkar du med det där. Man kunde kanske fråga helt snällt: Hur orkar du själv då. Trots att ens tro behöver stagas upp nästan hela tiden.

Samtalet redigerat av Sofia Torvalds


Kyrkans diakoni motiverar till medlemskap, anser finländarna.

När vi går in i 2013 är 76,3 procent av finländarna lutheraner. 31.12.2012 kl. 15:58
Amanda Audas-Kass började blogga redan 2005. På kyrkpressen.fi ska hon i januari temablogga om kvinnligt och manligt. 
(foto: Linus Mickelsson)

Kvinnlighet och jämlikhet ur kristet perspektiv är temat för Amanda Audas-Kass blogg  på Kyrkpressen.fi i januari. 30.12.2012 kl. 09:00
Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.

Annandag jul är martyrernas dag. Dagens lidande kristna både glöms och glorifieras ansvarslöst, menar Zia Meral, själv en av dem. 26.12.2012 kl. 14:38
Ett hettitiskt hantverk från Antalya avbildar Sankt Nikolaus mot bakgrunden av ett kors.

Julgubben, tomten, Santa Claus. Han har många namn, och en brokig bakgrund. I den ryms en gnutta helgon också. 23.12.2012 kl. 09:00
Catarina Bärlund-Palm utanför sin arbetsplats, Matteus församling i östra Helsingfors. (foto: Tomas von Martens)

catarina bärlund-palm. Församlingen har varit som ett andra hem för henne ända sedan hon var barn. I dag arbetar hon i samma församling. Att måna om den egna andliga näringen är speciellt viktigt för församlingsanställda, tycker hon. 20.12.2012 kl. 09:00

Fontana Medias förra vd Marcus Henricson blir ledarskapskonsult på Ramboll Management Consulting Oy i januari. 19.12.2012 kl. 15:49
Julen är en kristen högtid som hör hemma i den finländska kulturen, heter det i direktiven till undervisningsstyrelsen. (foto: May Wikström/KP-arkivbild)

julfest i skolan. Ett mångkulturellt samhälle har två vägar att gå. Att försöka skapa en ny enhetskultur av det som blir kvar när man skalat bort olikheterna. Eller att gå in för att leva i ett samhälle där folk tolererar uttryck för olika övertygelser, säger teol.dr Jyri Komulainen om debatten kring skolans julfester. 20.12.2012 kl. 09:00
Kerstin Seliverstov skriver fortfarande gärna julkort.

KP:s serie med julkort har gett fascinerande berättelser. Kerstin Seiverstovs berättar om sin hälsning till pappan under kriget.  19.12.2012 kl. 10:28
Benita Forsman är glad över att den hundraåriga kortsamlingen har överlevt både krigen och evakueringen av Hangö.

För hundra år sedan skulle det vara både jul- och nyårskort. Benita Forsman har många i sin samling. 29.12.2012 kl. 10:00

Den norska serien Tornagenterna har premiär på julafton hos oss. 19.12.2012 kl. 10:08
Med facit i hand har Martin Glader levt ”ett slumpmässigt liv med få egna beslut”. (foto: Rolf af Hällström)

Han växte upp på en levande prästgård. Sin karriär har han gjort som företagsledare. Nu är Martin Glader kyrklig förtroendeman och talar för fler frivilliginsatser i församlingen och för att staten tar sitt kulturhistoriska ansvar för kyrkor och begravningsplatser. 13.12.2012 kl. 11:33
Lucia Julia Hanhikoski provar mössor. Allt lucia bär ska vara vitt – utom bältet förstås. (foto: Sofia Torvalds)

julia hanhikoski. Lucia Julia Hanhikoski tror att möten med medmänniskor ger henne kraft att orka med luciauppträdandena – som kan bli så många som nittio. 13.12.2012 kl. 11:25
(foto: KP-arkiv)

12.12.12 är ett vigseldatum som inte går att glömma. 12.12.2012 kl. 13:29
(foto: KP-arkiv)

Kyrkans kulturpris 2012 ges till finska missionssällskapets evenemang de vackraste julsångerna. 12.12.2012 kl. 10:39
Imorgon sänder påven Benedictus XVI sitt första twitter.

Påven Bendictus XVI har gått med i mikrobloggen Twitter. 11.12.2012 kl. 13:45

Det blir inte lätt, men det känns rätt, säger Markus Österlund om sitt nya jobb som församlingsledare.

församlingsföreståndare. Efter tio år i en synlig roll som Folktingssekreterare blev Markus Österlund församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Beslutet var ett resultat av många års längtan. 29.10.2020 kl. 09:13

Lärkkulla. – Jag har varit Lärkkulla trogen i princip under hela mitt arbetsliv och kan med fog säga att jag känner Lärkkulla och dess verksamhet väl, säger Juhani Jäntti. 29.10.2020 kl. 08:44
Vi tror att religion handlar om tankar och trossatser, men det är en för snäv bild, säger Laura Hellsten.

dans. Dans är inget kristna i historien hållit på med – eller? Laura Hellsten grävde och hittade både spår av dans i den medeltida kyrkan och forskare som förnekade dess existens. 28.10.2020 kl. 16:01
Anna-Greta Sandell trivs med att jobba trots att hon passerat sjuttio. – Jag halkar vidare, ett år i taget.

Väståboland. Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet. 28.10.2020 kl. 13:51
Lekholmen hör till de lägergårdar som stängs fram till årsskiftet.

lägerverksamhet. Coronasituationen får församlingarna att stänga lägergårdarna åtminstone fram till årsskiftet – men Matteus församling ordnar läger på annat håll. 27.10.2020 kl. 14:38