Samtal mellan Tua Forsström och Sofia Torvalds: "Just nu tänker jag att Gud inte bryr sig jättemycket om mig"

tro.

Ibland är patienten mycket svag, sedan piggnar den till. Tua Forsström och Sofia Torvalds möttes i ett samtal om hur deras tro klarat av sorg och uteblivna bönesvar.

2.4.2021 kl. 07:24

Sofia: När jag föreställer mig min tro kommer jag till att den är som en seg tuberkulospatient. Den är tunn och genomskinlig, men plötsligt full med energi. Emellanåt går det bra, och sedan blir patienten dålig igen. Om din tro var en tuberkulospatient, i vilket skede av sjukdomen skulle den vara?


Tua:
Inte kritiskt illa, men stabilt lågt. Jag var en ordentlig kristen i decennier. För fem år sedan dog mitt barnbarn Vanessa. Det var en nollställning. Det var så hårt i alla avseenden att det påverkade mitt förhållande till Gud, till tron, till kyrkan. Jag reagerade med väldiga överslag på nästan allt. Jag hade bett så förfärligt mycket. Jag hade bett och bett och bett. Redan innan Vanessa blev sjuk, efter att hon föddes, sa jag till Gud: ”Jag är införstådd med att det kommer sorger, men låt Vanessa vara. Ta allt, men inte Vanessa.” Och sedan upplevde jag ju att Gud tog Vanessa. Men jag går inte med på att det skulle ha ingått i någon Guds plan att Vanessa måste dö. Då mådde jag så dåligt att jag fick alldeles medeltida föreställningar: att Gud straffade mig för allt dåligt jag gjort under hela mitt liv. Och det var inte lite. Tron har inte stagat upp sig efter det. Men det betyder inte att jag inte skulle ha en tro.




Sofia:
Det du berättar om, det är ju så mycket större än mitt. Men min och Guds relation blir ibland dysfunktionell, tycker jag. Jag blir inte arg på Gud och säger: ”Det här är fel, varför ska jag få det här också, den här prövningen.” Jag har ju vänner som blir arga på Gud på det sättet. Men jag bli aldrig arg, utan får i stället en känsla av att jag ser på Gud som den där slöa tjänaren i liknelsen om talenterna: ”Jag visste ju att du är en hård man.” Jag tänker att jag bara borde underkasta mig alla prövningar på ett snällt och trevligt sätt. Men då känner jag mig egentligen ganska rebellisk. Det leder i sin tur till att jag slutar prata med Gud. Jag blir tyst och undvikande i stället. Hur kommer vreden in i det där, för dig?


Tua:
Det handlar nog också om vrede. Och att jag inte kunnat be. Jag kan be för andra människor, men inte så där som förr. Det är lite som att jag vill hämnas. ”Int då. Om du en gång har visat att du inte överhuvudtaget bryr dig om mig, varför ska jag hålla på och tjata här.” Att hämnas på Gud! Så var det nog ett tag. Nu är det inte mera så. Jag tänker inte: ajöss med Gud. Men det är passivt. Närvarokänslan har jag, men jag skulle aldrig kalla den trygghet. Vad tänker du om trygghet?

Sofia: För mig är det också lite svajigt. Det har säkert att göra med mitt temperament, jag är ju en ångestbenägen människa, men också en som varit med om en del motgångar i livet. Jag har absolut noll förväntan på att allt kommer att gå bra för mig. Tvärtom förväntar jag mig motgångar. Men jag har tilltro till att vad som än händer så kommer Gud att finnas kvar. Jag vet också med mig själv att när det är riktigt jobbigt tenderar jag att gå närmare Gud. Men inte så att jag tror att inte ett hårstrå kommer att brytas …


Tua
:
Nej, en sådan trygghet har jag aldrig känt. Men det har jag heller aldrig känt existentiellt. Tvärtom har jag haft en stark katastrofberedskap, lite som du. Mycket ångest och katastrofberedskap. Men om vi tänker på tuberkulospatienten: Om den har sämre perioder, håller du dina rutiner? Ber du, går du i kyrkan?




Sofia:
Nej. Det som händer då är att jag tappar rutinerna. Kanske är det ett sätt för mig att vara rebellisk. ”Varför ska jag jobba för det här så här hårt när det inte alls känns bra?” Om det var en parrelation skulle det handla om att jag inte orkar vårda den. Det enda jag hållit fast vid har varit att lyssna till lovsångsmusik. Fast jag inte orkat be. Hur ser dina rutiner ut?


Tua:
Jag tänker att jag måste återgå till att be. Jag tror att det där är lite en disciplinsak. Man bara gör det. Man börjar på nytt. Och så går det kanske inte något vidare, men om du inte prövar är det helt säkert så att det inte blir till någonting. Mitt kyrkgående är ett riktigt elände. Där är det något som har hänt. När det var som bäst var det så att jag bara behövde komma in i kyrkan så andades jag på ett bra sätt. Jag har haft en riktig hemkänsla i kyrkan, i synnerhet under den tid Vanessa levde. När jag prövade på att gå i kyrkan igen efter hennes död råkade söndagens texter handla om Guds oändliga omsorg. Jag klarade inte av det. Men vi får väl se. Går du i kyrkan fast du inte har lust?


Sofia:
Ibland. Jag har haft stor nytta av en bönegrupp som jag varit med i sedan 20 år tillbaka. Ibland har vi gått i gudstjänst tillsammans, och ibland går jag i kyrkan bara för att de andra går. Samma med bönen. I perioder har jag inte kunnat be för mig själv, men känt att jag kan be för de andra. Genast om man skulle fråga mig ”Hur mycket tro har du?” skulle jag känna att jag har nästan ingen alls. Om tron ska vara så stark att den ska förflytta något så tror jag inte på den alls. Jag tror inte på min egen tro.


Tua:
Jag har ju alltid tyckt att jag har förstått att det inte är så att man ska vänta sig att bönen funkar. Att man får det man ber om. ”Ta inte bort Vanessa.” Merparten av gångerna får vi inte det vi ber om, vi ska också klara av att det går tvärtom. Så tron kan ju inte bygga på det att så fort något går dig emot tänker du ”ajöss då!”


Sofia:
Men det är ju en emotionell reaktion. Jag har tänkt att om man nu ska ha någon sorts relation med Gud, som man upprätthåller med hjälp av bönen, måste man vara väldigt ärlig. Annars är ju relationen meningslös. Det skulle vara bättre för bönen och gudsrelationen och min tro om jag sa: ”Gud, jag tycker att det här är orättvist. Jättefräckt! Nu får du lov att göra något åt det här!”


Tua:
Det är ju som Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre. Hennes böneliv går ut på att hon grälar på Gud. Det är något friskt i det. Men man är rädd att bli en människa vars sinne för proportioner helt och hållet har rubbats. ”Har du glömt mig för en sekund? Du har ju lovat att ta hand om mig: varför gör du det inte då?” Samma Bergman har en roman som heter Herr von Hancken, om en misslynt typ som klagar över allt möjligt. Herr von Hancken säger: ”Gud förstår mig inte.” Och då tänker man: bara man inte blir herr von Hancken.

Sofia: Men tänker du att Gud förstår dig?


Tua:
Just nu tänker jag att han inte bryr sig jättemycket om mig. Jag tror nog att jag ingår i den här skapelsen, att Gud har noterat mig. Jag tror inte att Gud har beslutat sig för att jag är ett hopplöst fall. Jag tänker bara att … kanske jag inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Nå, det där skulle nu vara en rolighet! Men ändå.


Sofia:
Men vad intressant! För jag föreställer mig att Gud hela tiden är där och bara väntar på att jag ska ta kontakt. Min självbild är ju tydligen sådan att jag tror att Gud hela tiden tänker på mig.


Tua:
Men det där låter ju avundsvärt! Så där skulle jag också vilja tänka.


Sofia:
Jag har undrat om det är möjligt för mig att inte tro. Skulle det vara möjligt att tuberkulospatienten dog? Jag kan inte ens föreställa mig det. Hur skulle det se ut? Skulle den personen ens vara jag? Tron har börjat så tidigt i mitt liv. Om den inte fanns skulle livet kännas så tomt och platt.


Tua:
Så torftigt. Det är precis det jag också brukar tänka när folk säger: Hur orkar du med det där. Man kunde kanske fråga helt snällt: Hur orkar du själv då. Trots att ens tro behöver stagas upp nästan hela tiden.

Samtalet redigerat av Sofia Torvalds


Allt fler söker akut ekonomiskt stöd hos församlingen. Dels finns det fler fattiga, dels är beslutsprocessen hos socialen långsam. En vecka utan matpengar är en lång tid. 21.2.2013 kl. 12:49
Cajsa Tengblad är friskvårdspedagog, coach och författare. Hon bor i Kaxholmen utanför Jönköping i Sverige.
FOTO: Andreas Joakimsson

Alla vill ha så många ”likes” som möjligt. Också i de sociala medierna syns vår längtan efter bekräftelse. Coachen och författaren Cajsa Tengblad tycker vi ska strunta i jantelagen och våga gilla oss själva – till och med på facebook. 16.2.2013 kl. 12:00

Det kan låta som käbbel mellan Jerusalems svartrockade ortodoxa judar. Men om judarnas tempel återuppbyggs måste Klippmoskén med sin gyllene kupol bort. Det är världspolitiskt sprängstoff. 15.2.2013 kl. 14:46
FOTO: Malin Aho

Det kommer inte bara an på biskoparna att ta ansvar för kyrkans enhet. Både enskilda medlemmar och rörelser inom kyrkan har ett gemensamt ansvar att hålla ihop. 14.2.2013 kl. 15:40

Undervisningsminister Jukka Gustafsson har beviljat 25 miljoner euro för unga i åldern 20-29 som inte har en examen efter grundskolan. 14.2.2013 kl. 15:22
På Luthers tid hade Esboassessorn Pekka Leino kallats doktor i bägge rätterna, både den kyrkliga och den världsliga.

Nej, lagfarne assessorn Pekka Leino tänker inte på sitt eget stift i Esbo. Han tänker på de åtta procent av kyrkans medlemmar som känner sig visade på dörren för att de tror på det traditionella sättet. 14.2.2013 kl. 14:58

Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby får ny rektor i augusti. 13.2.2013 kl. 12:32

Den katolska världen togs med överraskning då påven Benedictus XVI meddelande om att han avgår den 28 februari. 11.2.2013 kl. 14:46
Hans Cederqvist, Anna-Brita Hukka och Barbro Cedercreutz träffas i svenska församlingens utrymmen, en del av det svenska kvarteret på Hamngatan i Tammerfors. (FOTO: Nina Österholm)

Tammerforssvenskarna blir aldrig färre. Trots att de flesta ungdomarna flyttar bort för att studera så har antalet svenskspråkiga förblivit närmast konstant i hundra år. Ja, de skriver inte ens ut sig ur kyrkan. Vilken är hemligheten bakom den välmående minoriteten i Nordens största inlandsstad? 7.2.2013 kl. 10:46
En bankautomat är en billig lösning för bankerna och de flesta bankkunder. Men i takt med att allt fler ärenden flyttas till nätet marginaliseras allt flere personer, främst äldre. Digitaliseringen kan hota deras mänskliga rättigheter. FOTO:ISTOCK

Det är viktigt att besöka ålderdomshem när man diskuterar mänskliga rättigheter, säger ärkebiskop Kari Mäkinen. 7.2.2013 kl. 10:36
Markus Andersson är både lärare och präst men känner sig mest som en verkställande direktör. (foto: Nina Österholm)

Rektor Markus Andersson medger att det ännu finns mycket jobb kvar när det gäller trivseln i de finländska skolorna. I hans skola är lärarna också kristna medvandrare och förebilder för sina elever. Och det är okej att tala om sin tro, ja, till och med att be en bön. 6.2.2013 kl. 11:00

Förra veckans tidning nådde inte Esbo. Nu kan den laddas ner som pdf i stället. 4.2.2013 kl. 15:25

Stina Lindgård är ny ordförande för Finlands svenska prästförbund. 1.2.2013 kl. 15:43
Eva skulle helst köpa enbart ekomjölk, men det har hon inte råd med. Hennes bidrag för miljön är att köpa en liter ekomjölk då och då. (foto: Sofia Torvalds)

Evas familj är fattig jämfört med andra finländska familjer. Hon är världsbäst på att vända på slantar och tror inte ens på konsumtion – men hon är trött på att inte ha råd med just någonting. Hennes dröm är att kunna ta barnen till södern. 3.2.2013 kl. 09:00
Beväringspastor Topias Tanskanen berättade att många beväringar upplever kristen tro som förnuftsvidrig. Det behövs mera apologetik och vi har glömt att lära de unga hur central gudstjänsten är i en kristens liv, sade Tanskanen. (foto: Tomas von Martens)

Aldrig tidigare har kyrkans fyraårsberättelse väckt så mycket diskussion i offentligheten som nu. Engagemanget för kyrkan minskar drastiskt och minskningen ser ut att gå i allt snabbare takt. 1.2.2013 kl. 15:01

Kyrkomötet. Kyrkomötet beslöt att principerna för hur statistik samlas in i kyrkan ska ses över. Kyrkan samlar idag in omfattande statistik om sin verksamhet. 5.11.2020 kl. 19:14

uteblivna kollektintäkter. Kyrkomötet godkände sammanlagt en miljon euro i understöd till kyrkliga organisationer på grund av uteblivna kollektintäkter under coronapandemin. 5.11.2020 kl. 19:07

forskning. Kyrkans färska fyraårsberättelse: Mindre troende – mera sökande i de yngre generationerna. 5.11.2020 kl. 14:33

kampanj. Kampanjbudskapet ”Här bor kärleken” kombineras med Touko Hujanens dokumentärfotografier av Esbo och Esbobornas vardag. 3.11.2020 kl. 14:22
Åsa Dalkarl-Gustavsson tycker det är viktigt att plocka fram olika sidor hos dem vi saknar. – Annars blir vi ju så endimensionella.

Saknad. – Jag fick en märklig känsla i kroppen, det var som om Ole ville mig något, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson. De var äkta makar och kolleger, och de hade många planer för framtiden. 30.10.2020 kl. 13:20