Samtal mellan Tua Forsström och Sofia Torvalds: "Just nu tänker jag att Gud inte bryr sig jättemycket om mig"

tro.

Ibland är patienten mycket svag, sedan piggnar den till. Tua Forsström och Sofia Torvalds möttes i ett samtal om hur deras tro klarat av sorg och uteblivna bönesvar.

2.4.2021 kl. 07:24

Sofia: När jag föreställer mig min tro kommer jag till att den är som en seg tuberkulospatient. Den är tunn och genomskinlig, men plötsligt full med energi. Emellanåt går det bra, och sedan blir patienten dålig igen. Om din tro var en tuberkulospatient, i vilket skede av sjukdomen skulle den vara?


Tua:
Inte kritiskt illa, men stabilt lågt. Jag var en ordentlig kristen i decennier. För fem år sedan dog mitt barnbarn Vanessa. Det var en nollställning. Det var så hårt i alla avseenden att det påverkade mitt förhållande till Gud, till tron, till kyrkan. Jag reagerade med väldiga överslag på nästan allt. Jag hade bett så förfärligt mycket. Jag hade bett och bett och bett. Redan innan Vanessa blev sjuk, efter att hon föddes, sa jag till Gud: ”Jag är införstådd med att det kommer sorger, men låt Vanessa vara. Ta allt, men inte Vanessa.” Och sedan upplevde jag ju att Gud tog Vanessa. Men jag går inte med på att det skulle ha ingått i någon Guds plan att Vanessa måste dö. Då mådde jag så dåligt att jag fick alldeles medeltida föreställningar: att Gud straffade mig för allt dåligt jag gjort under hela mitt liv. Och det var inte lite. Tron har inte stagat upp sig efter det. Men det betyder inte att jag inte skulle ha en tro.




Sofia:
Det du berättar om, det är ju så mycket större än mitt. Men min och Guds relation blir ibland dysfunktionell, tycker jag. Jag blir inte arg på Gud och säger: ”Det här är fel, varför ska jag få det här också, den här prövningen.” Jag har ju vänner som blir arga på Gud på det sättet. Men jag bli aldrig arg, utan får i stället en känsla av att jag ser på Gud som den där slöa tjänaren i liknelsen om talenterna: ”Jag visste ju att du är en hård man.” Jag tänker att jag bara borde underkasta mig alla prövningar på ett snällt och trevligt sätt. Men då känner jag mig egentligen ganska rebellisk. Det leder i sin tur till att jag slutar prata med Gud. Jag blir tyst och undvikande i stället. Hur kommer vreden in i det där, för dig?


Tua:
Det handlar nog också om vrede. Och att jag inte kunnat be. Jag kan be för andra människor, men inte så där som förr. Det är lite som att jag vill hämnas. ”Int då. Om du en gång har visat att du inte överhuvudtaget bryr dig om mig, varför ska jag hålla på och tjata här.” Att hämnas på Gud! Så var det nog ett tag. Nu är det inte mera så. Jag tänker inte: ajöss med Gud. Men det är passivt. Närvarokänslan har jag, men jag skulle aldrig kalla den trygghet. Vad tänker du om trygghet?

Sofia: För mig är det också lite svajigt. Det har säkert att göra med mitt temperament, jag är ju en ångestbenägen människa, men också en som varit med om en del motgångar i livet. Jag har absolut noll förväntan på att allt kommer att gå bra för mig. Tvärtom förväntar jag mig motgångar. Men jag har tilltro till att vad som än händer så kommer Gud att finnas kvar. Jag vet också med mig själv att när det är riktigt jobbigt tenderar jag att gå närmare Gud. Men inte så att jag tror att inte ett hårstrå kommer att brytas …


Tua
:
Nej, en sådan trygghet har jag aldrig känt. Men det har jag heller aldrig känt existentiellt. Tvärtom har jag haft en stark katastrofberedskap, lite som du. Mycket ångest och katastrofberedskap. Men om vi tänker på tuberkulospatienten: Om den har sämre perioder, håller du dina rutiner? Ber du, går du i kyrkan?




Sofia:
Nej. Det som händer då är att jag tappar rutinerna. Kanske är det ett sätt för mig att vara rebellisk. ”Varför ska jag jobba för det här så här hårt när det inte alls känns bra?” Om det var en parrelation skulle det handla om att jag inte orkar vårda den. Det enda jag hållit fast vid har varit att lyssna till lovsångsmusik. Fast jag inte orkat be. Hur ser dina rutiner ut?


Tua:
Jag tänker att jag måste återgå till att be. Jag tror att det där är lite en disciplinsak. Man bara gör det. Man börjar på nytt. Och så går det kanske inte något vidare, men om du inte prövar är det helt säkert så att det inte blir till någonting. Mitt kyrkgående är ett riktigt elände. Där är det något som har hänt. När det var som bäst var det så att jag bara behövde komma in i kyrkan så andades jag på ett bra sätt. Jag har haft en riktig hemkänsla i kyrkan, i synnerhet under den tid Vanessa levde. När jag prövade på att gå i kyrkan igen efter hennes död råkade söndagens texter handla om Guds oändliga omsorg. Jag klarade inte av det. Men vi får väl se. Går du i kyrkan fast du inte har lust?


Sofia:
Ibland. Jag har haft stor nytta av en bönegrupp som jag varit med i sedan 20 år tillbaka. Ibland har vi gått i gudstjänst tillsammans, och ibland går jag i kyrkan bara för att de andra går. Samma med bönen. I perioder har jag inte kunnat be för mig själv, men känt att jag kan be för de andra. Genast om man skulle fråga mig ”Hur mycket tro har du?” skulle jag känna att jag har nästan ingen alls. Om tron ska vara så stark att den ska förflytta något så tror jag inte på den alls. Jag tror inte på min egen tro.


Tua:
Jag har ju alltid tyckt att jag har förstått att det inte är så att man ska vänta sig att bönen funkar. Att man får det man ber om. ”Ta inte bort Vanessa.” Merparten av gångerna får vi inte det vi ber om, vi ska också klara av att det går tvärtom. Så tron kan ju inte bygga på det att så fort något går dig emot tänker du ”ajöss då!”


Sofia:
Men det är ju en emotionell reaktion. Jag har tänkt att om man nu ska ha någon sorts relation med Gud, som man upprätthåller med hjälp av bönen, måste man vara väldigt ärlig. Annars är ju relationen meningslös. Det skulle vara bättre för bönen och gudsrelationen och min tro om jag sa: ”Gud, jag tycker att det här är orättvist. Jättefräckt! Nu får du lov att göra något åt det här!”


Tua:
Det är ju som Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre. Hennes böneliv går ut på att hon grälar på Gud. Det är något friskt i det. Men man är rädd att bli en människa vars sinne för proportioner helt och hållet har rubbats. ”Har du glömt mig för en sekund? Du har ju lovat att ta hand om mig: varför gör du det inte då?” Samma Bergman har en roman som heter Herr von Hancken, om en misslynt typ som klagar över allt möjligt. Herr von Hancken säger: ”Gud förstår mig inte.” Och då tänker man: bara man inte blir herr von Hancken.

Sofia: Men tänker du att Gud förstår dig?


Tua:
Just nu tänker jag att han inte bryr sig jättemycket om mig. Jag tror nog att jag ingår i den här skapelsen, att Gud har noterat mig. Jag tror inte att Gud har beslutat sig för att jag är ett hopplöst fall. Jag tänker bara att … kanske jag inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Nå, det där skulle nu vara en rolighet! Men ändå.


Sofia:
Men vad intressant! För jag föreställer mig att Gud hela tiden är där och bara väntar på att jag ska ta kontakt. Min självbild är ju tydligen sådan att jag tror att Gud hela tiden tänker på mig.


Tua:
Men det där låter ju avundsvärt! Så där skulle jag också vilja tänka.


Sofia:
Jag har undrat om det är möjligt för mig att inte tro. Skulle det vara möjligt att tuberkulospatienten dog? Jag kan inte ens föreställa mig det. Hur skulle det se ut? Skulle den personen ens vara jag? Tron har börjat så tidigt i mitt liv. Om den inte fanns skulle livet kännas så tomt och platt.


Tua:
Så torftigt. Det är precis det jag också brukar tänka när folk säger: Hur orkar du med det där. Man kunde kanske fråga helt snällt: Hur orkar du själv då. Trots att ens tro behöver stagas upp nästan hela tiden.

Samtalet redigerat av Sofia Torvalds


FRanciskus ödmjuka leverne illustreras så här i en teckning från 1600-talet, signerad Wenceslaus Hollar.  FOTO: WIKIMEDIA/ University of Toronto Wenceslaus Hollar Digital Collection

Enligt legenden predikade han för fåglarna och välsignade en varg. Han föddes rik men valde ett liv i fattigdom. Än i dag inspirerar Franciskus dem som tror på helhjärtad efterföljelse i Jesus spår. 20.4.2013 kl. 12:00
Sven-olav back anlände till Helsingfors (26.3)för att föreläsa på seminariet ”Lutherdomens sista dagar? ” FOTO: Tomas von Martens

Genom arbetet som präst i lutherska kyrkan blev han medveten om kyrkans katolska arv och dess betydelse för hans egen kristna tro. För fem år sedan konverterade han och blev katolik fullt ut. 19.4.2013 kl. 13:31
Frukostdukningen bjöd på allehanda godsaker och mättade ett hundratal magar. FOTO: Heidi Hendersson

I över tio år har Vasa svenska församling erbjudit morgonpigga damer både tilltugg och intressanta föreläsningar på lördagsmorgnarna. Månadens stora dragplåster var författaren Ulla-Lena Lundberg som lockade över hundra kvinnor till församlingssalen. 19.4.2013 kl. 10:08

Nämnden för Kyrkans central för svenskt arbete KCSA har den 11 april enhälligt beslutat föreslå stiftsdekan Sixten Ekstrand för tjänsten som direktor för KCSA. 18.4.2013 kl. 12:37
Calev myers tycker det är konstigt att israelerna ser ner på palestinierna och vice versa. Är inte alla människor lika värda?

Europa och USA pumpar in stora pengar för återuppbyggnad av de palestinska områdena. Enligt den israeliska människorättsjuristen Calev Myers går det mesta till att finansiera den palestinska regeringen. 18.4.2013 kl. 09:29
Sedan han gick i pension i november har Rainer Böling i Närpes fått mera tid får sitt specialintresse, lokalhistoria. Han intresserar sig för Närpesbornas insats för judarna under kriget.

En sommardag 1942 kommer hundra judiska flyktingar med tåget till Närpes. De övernattar på riksdagsman Karl Johan Wenmans gård och fortsätter sin färd nästa dag. 18.4.2013 kl. 13:04
Ulla dönsberg har som pensionär tillbringat mycket tid i olika kök. Kanske en motvikt mot de fyrtio åren av  klientsamtal i arbetslivet, funderar hon.

Det är det andliga som är det centrala i församlingen. Men det är också bra med mat i magen och bra om disken försvinner. Spänningen mellan Marta och Maria är något Ulla Dönsberg funderat mycket på. Någon tillfredställande förklaring har hon inte. 14.4.2013 kl. 12:00
Att ge och få förlåtelse är en fin sak som kan användas fel. Då ber man om ursäkt och blir förlåten utan att den religiösa organisationen förändras. Allt fortsätter som förut, utan bättring eller förändring. Då har man skyddat förövarna, inte offren, säger Janne Villa som är aktuell med boken Hengellinen väkivalta.

Andligt våld kan handla om allt från regler för hur man ska bete sig för att ha ”rätt tro” till grova fysiska och psykiska övergrepp.  Janne Villas färska bok är en slags religiös konsumentupplysning. 13.4.2013 kl. 12:00
Begravningsplatserna hör till det för vilket staten betalar ersättning åt församlingarna för deras samhällsfunktion. FOTO: KP-ARKIV

Församlingarnas andel av samfundsskatten kommer att vara 2,35 procent.  Viktigare än höjningen är löftet från regeringen att det bortfall som skattelättnaderna för företagen innebär ska kompenseras helt. 12.4.2013 kl. 15:00
Kyrkoherde Jon Lindeman i Finström-Geta säger att ett eget ledningsorgan för de åländska församlingarna är en hjälp också för domkapitlet i Borgå. FOTO: ERKKI SANTAMALA

Kyrkoherde Jon Lindeman i Finström-Geta församling leder inget åländskt kyrkouppror, tvärtom. – En åländsk ledningsgrupp kan hjälpa domkapitlet i Borgå att bättre förstå Åland. 12.4.2013 kl. 12:24
Matteus församling är pionjär inom församlingsliv i sociala medier. FOTO: Malin Aho

Matteus församling har som en av de första församlingarna i Norden skapat en mobilapp för konfirmander. Appen är bara en liten del av ett långsiktigt förnyande av skriftskolan. 11.4.2013 kl. 10:18
May Wikström blir vd för Fontana Media, men fortsätter som chefredaktör för Kyrkpressen.

Kyrkpressens chefredaktör May Wikström blir vd för Fontana Media. Hon kommer dessutom att fortsättningsvis sköta uppdraget som chefredaktör för Kyrkpressen. 8.4.2013 kl. 11:12
Biskop emeritus Erik Vikström läste under hela sin ämbetstid in en dagbok. Allt finns nu inbundet i fem band i hans privata bokhylla. FOTO: May Wikström

Dagens trosproffs är mer tilltufsade och ifrågasatta kulturellt än för bara tio år sedan. Emeritusbiskopen trivs numera som resepredikant. Han tror på påskens hopp som medicin mot uppgivenheten. 31.3.2013 kl. 12:00
Församlingspastor Emma Audas är övertygad om att prästhemmen också i fortsättningen har en roll att spela. Foto: Linnea Ekstrand

Prästhemmens och prästmakens/makans roll har förändrats mycket sedan prästfruarnas förbund bildades. I dag har förbundet bytt namn och många ”prästfruar” är män och prästerna ibland ensamstående. 28.3.2013 kl. 15:00
Medlemmar ur rollspelsföreningen Eloria deltog i en konsert i jakobstad i mars 2010. FOTO: Johan Sandberg

Styrelsen för Pörkenäs har nekat rollspelsföreningen Eloria att hålla ett lajv på lägergården under påsken. 28.3.2013 kl. 12:00

förlossningsdepression. Nu, när depressionen börjat lätta, är hon inte samma Rebecka som tidigare. Det är inte en dålig sak. 25.11.2020 kl. 09:50

adventskalender. På grund av ett mänskligt misstag har de adventskalendrar som församlingarna i Helsingfors, Vanda och Grankulla delat ut med veckans nummer av Kyrkpressen fått finskspråkiga insidor. Kalendrarna som delas ut i Esbo är svenskspråkiga både på in- och utsidan. 25.11.2020 kl. 09:47

covid-19. Redan före de striktare restriktionerna beslöt man att inga julböner ordnas på vanligt sätt inomhus i Borgå i år, säger Mats Lindgård, kyrkoherde i Borgå svenska domkyrkoförsamling. 23.11.2020 kl. 09:24

covid-19. – Vi tänkte att det är tryggare att vara utomhus, även om det förstås är en liten risktagning när man inte vet något om vädret, säger Helene Liljeström som är tf kyrkoherde i Matteus församling. 23.11.2020 kl. 08:47

covid-19. – Det här kan vi leva med, säger Esbo svenska församlings kyrkoherde Kira Ertman om de nya samlingsrestriktionerna som träder i kraft på måndag – högst tjugo personer får samlas inomhus i huvudstadsregionen. 20.11.2020 kl. 16:28