Korset som pryder första sidan på Kyrkpressens påsknummer är Hilkka Nygårds verk. Hon kallar det risuristi och då vi inte hittar någon lika bra svensk benämning för det, så vi kör på finska. Det är ju också hennes modersmål.
– Jag brukar göra kransar som hobby och att binda risuristi har blivit en del av mina påsktraditioner. Sedan jag gick i pension har jag fortsatt med traditionen och så länge det var möjligt att ordna påskvandringar vid kyrkhemmet i Bennäs har jag haft ett kors där.
På grund av coronaläget blir det ingen påskvandring i år. Men hon har bundit ett kors ändå.
– I skolan gick vi igenom hela Stilla veckan och vad varje dag betyder också enligt folktraditionen. Nu är det begränsat vad man kan undervisa ur Bibeln i skolorna. Men jag får berätta för de sex barnbarnen vad påsken och julen är. Vår generation får en allt viktigare uppgift att föra den kristna tron vidare i hemmen.
Vad berättar du för dem om risuristi?
– Jag berättar att jag har det här korset för att det är påsk och då minns vi att Jesus blev korstfäst, att han dog och uppstod. Vi behöver inte vara rädda för döden.
Numera ger hon korset vatten, vilket gör att det så småningom börjar grönska.
– Jag brukar ha en solros på korset, men jag hittade ingen i år. Men rosen duger lika bra för den syftar på Kristus. Det finns ju psalmen Det är en ros utsprungen, en julpsalm med fina ord.
Cirkeln mitt i korset symboliserar törnekronan som Jesus bar.
Gud finns på bottnen
Hilkka Nygård är från Kokemäki, där hon kom till tro som ung i församlingen. Hon kom till Vasa som lärarvikarie, och där träffade hon Henry från Åvist. 1979 flyttade de till Bennäs i Pedersöre och tre år senare fick hon jobb som lärare i den nystartade tvåspråkiga skolan i Edsevö. Där jobbade hon i 30 år före pensioneringen.
– I Kokemäki var svenska språket förknippat med herrgårdarna. Jag visste inte ens om att det fanns en plats som svenska Österbotten, där det bor vanligt folk. Men jag har litat på att Gud lett mig hit. Det hjälpte att anpassa mig till den nya miljön. Språket, speciellt dialekten, var jobbig till en början.
I slutet på nittiotalet insjuknade hon i en depression och var sjukskriven en hösttermin.
– Jag upplevde bara helvetet. Jag var på bottnen och tänkte att det inte finns någon Gud. Men jag visste ju att folk bad för mig och innerst inne visste jag också att Gud fanns. Jag förstår att de som saknar tro kan ta livet av sig.
Än i dag blir hon rörd av att berätta om det.
– Tunnejälki jää, säger hon, det lämnar ett spår i känslorna. Men tanken på att hamna där igen skrämmer mig inte längre, för jag vet att Jesus är där. När jag kom upp, märkte jag att Gud hade varit med mig varje minut och sekund. Om det blir mörkare får jag hålla fast vid Psaltaren 21.
Vad gjorde att du kom upp?
– Tiden, jag fick medicin och terapi. Jag hade en jättebra terapeut. Det var en stor sak för mig när jag upptäckte att jag orkade ta mig till arbetet. Gud gav kraft till varje hjärtslag.