På Åland slås undervisningsämnena religion och livsåskådning ihop till ett och samma ämne med namnet ”Religions- och livsåskådningskunskap”. Den nya åländska grundskollagen trädde i kraft vid årsskiftet. Kutymen hittills har varit att de elever som tillhör majoritetskyrkan deltar i religionsundervisningen, medan de som inte hör till kyrkan haft livsåskådning på schemat. På Åland erbjuder kommunerna inte undervisning i den egna minoritetsreligionen, vilket är fallet på fastlandet.
Helena Salenius vid Kyrkostyrelsen jobbar med frågor om undervisning och skola.
– Diskussionen om hur religions- och livsåskådningskunskapen ska ordnas har blossat upp då och då under en lång tid. Därför tror jag att Ålands beslut kommer att väcka mycket diskussion. Också på finskt håll följer man noga med vad som händer på Åland. Även om det finns många modeller för hur man kan ordna åskådningsfostran, men inga konkreta planer på fastlandet, så kommer det här säkert på sätt och vis att ses som ett pilotprojekt, säger Salenius.
Är det den här utvecklingen vi går mot i övriga Finland också?
– Diskussionen här på fastlandet är densamma. Man har diskuterat flera olika modeller, också ifall man borde forma ett helt nytt ämne, i stället för att slå ihop lärokurserna i alla åskådningsämnen. Men där finns många frågor, bland annat om lärarnas behörighet.
Hur kommer undervisningen att förändras i praktiken, i och med att vi redan nu har en religionsundervisning som inte bygger på konfession utan på en mer objektiv syn?
– En skillnad är att klassen inte delas under åskådningstimmarna utan alla får samma undervisning. Betoningar och infallsvinklar ändras säkert också i viss mån då man beaktar alla traditioner.
Ett konkret exempel är gammaltestamentliga berättelser.
– De är i hög grad gemensamma för judendomen, kristendomen och islam, så man kan på ett reflekterande sätt se dem ur flera synvinklar, vilket i sig inte är dåligt.
– Det är svårt att säga hur de icke religiösas åskådning ska komma fram, det är också svårt att definiera vad en åskådning är.
Olika åldersstadier ställer sina egna krav.
– I läroplanen borde tänkandets utvecklingsnivå beaktas. En gymnasist har ett längre utvecklat abstrakt tänkande, medan det för en sjuåring kan vara mycket svårt att höra om väldigt många åskådningar samtidigt. Ett motargument är att man för yngre elever i stället kan undervisa i hur exempelvis muslimer lever. Mera omfattande undervisning i de olika samfundens tänkande fungerar säkert först i högstadiet och gymnasiet.