En kollega fick förhinder och det blev Filip Saxén som skulle intervjua den legendariska höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg. Sjöberg hade offentligt berättat om de sexuella övergrepp han utsattes för som ung. Intervjun blev en brytpunkt. Av alla okända människor blev Patrik Sjöberg den första som fick veta att Filip Saxén också utsatts för sexuella övergrepp som barn.
– Det kändes helt enkelt lättare att berätta för honom för att han också blivit utsatt. Men det var en av de svåraste intervjuerna att skriva, för jag kunde inte skriva allt jag kunde veta och avslöja vad jag själv hade varit med om.
Men något år senare var Filip Saxén beredd att sätta ord på sina egna upplevelser. Det gjorde han som sommarpratare i Yle Vega i somras.
I och med att det hänger så starkt ihop med det jag varit med om, så visste jag att jag måste göra det helt ärligt.
– Allt kom vid rätt tidpunkt, som sommarpratet till exempel. Skulle jag ha fått frågan ett år tidigare hade jag sagt nej. Förfrågan var att prata om jämställd sportjournalistik, de visste inte vad jag hade för historia. Men i och med att det hänger så starkt ihop med det jag varit med om, så visste jag att jag måste göra det helt ärligt.
Som en följd av övergreppen kom svår ångest och skam.
– Någonstans ville jag berätta, och en stor orsak var att det kanske kan hjälpa någon som är i samma situation eller i andra svåra situationer. Jag tror att ju mer vi talar om mental ohälsa, jämställdhet och sexuella övergrepp, desto lättare blir det att ta upp det. Då minskar risken för att det ska ske i tysthet, och det minskar tabut.
Har du ångrat att du berättat?
– Nej, säger han efter att ha funderat en stund.
– Jag funderade på det så mycket före: Är det det här jag vill?
– Det som jag ibland kan stanna upp och tänka på när jag träffar någon människa är: Hur ser den personen på mig? Är jag det där offret? Det är något jag varit med om men det är inte det som definierar mig.
Många tog kontakt efteråt och visste inte riktigt hur de skulle bete sig efter hans uppriktighet, också sådana han känt länge.
– Jag fick bara säga att för mig är ju inte det här någon ny situation. Var som vanligt! Den enda skillnaden är att jag har sagt det högt.
Många har tyckt att han är orädd.
– Ibland måste man bara våga vara modig. Det hjälper både mig själv och andra.
Han tror inte att någon kunde ha märkt på honom som barn att han utsattes för övergrepp.
– Barn är så bra på att dölja saker för föräldrarna som de inte vill att de ska veta.
– Det är andra tider nu. Om man ser tillbaka på åttiotalet så tror jag inte att det här ens fanns som ett alternativ för föräldrar att tänka på. Nu är det annat, det läses och pratas, det är en del av samhällsdiskussionen.
Sämre dagar och bättre
Sedan ett år tillbaka går han i terapi två gånger i veckan.
Det är en ständig kamp. Jag mår inte bra, men jag mår så pass bra att jag kan ha ett ganska bra liv ändå.
– Det är en ständig kamp. Jag mår inte bra, men jag mår så pass bra att jag kan ha ett ganska bra liv ändå. Det kommer dåliga dagar och bättre dagar. Jag har lärt mig känna igen mina egna signaler, förr förstod jag inte vad ångest var och vad jag kunde göra.
En varningsklocka är rastlöshet.
– När jag får svårt att välja musik, om jag lyssnar på en halv låt och sedan vill byta, då vet jag att något är oroligt i huvudet. Fysiskt kan jag känna mig väldigt rastlös, att jag måste stiga upp och gå. Och så kan jag få känslor i magen och bröstet.
Hur dåligt han än mått har han alltid kunnat jobba, förutom några veckors sjukskrivning för ett par år sedan.
– Jag har varit jättebra på att utåt se ut att må bra. Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är lite annorlunda än den jag är privat. Det har varit något slags skydd säkert. Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare.
Upplever du att du är fri från skammen?
– Nej, säger han genast.
– Om jag pratar med någon om det här kan jag fortfarande märka att jag känner skam. Och jag vet att det är fel. Huvudet säger en sak, men någonstans sitter det så djupt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vara fri från skammen. I och med att jag har hållit det för mig själv så pass länge, så är det säkert ännu svårare att släppa det.
Det han är mest rädd för är att inte börja må helt bra.
– Men det är viktigt att inse att man gör framsteg. Om jag tänker på var jag var för två år sedan och var jag är nu så har det faktiskt skett ganska mycket.
I sitt sommarprat berättade han ärligt om att många relationer gått i kras, inte minst för att han periodvis haft väldigt svårt för närhet. Han är frånskild och har delad vårdnad om sin snart femåriga son.
När känner du dig som lyckligast nu?
– Det är de små stunderna med min son. Barn är så fantastiska. Det är så spontant och ärligt allting.
Damer idrottar också
Filip Saxén har förändrat sportjournalistiken på Hufvudstadsbladet radikalt. Bevakningen ska omfatta kvinnor och män lika mycket och på samma villkor. Ett mål man på redaktionen ständigt följer upp. Att han jobbar hårt för jämställdhet har stark koppling till det han själv upplevt.
– Under metoo-hösten läste och lyssnade jag väldigt mycket på kvinnors vittnesmål om vad de varit med om och utsatts för. Jag kände igen mig i många av tankarna och känslorna, och det fick mig att känna att jag ville vara med och aktivt ändra på världen och de strukturer som stött och möjliggjort ojämställdhet, övergrepp och opassande beteende.
En exakt motsvarighet till Hbl:s jämställda linje inom sportjournalistik hittas inte i tidningsvärlden i Finland eller Sverige vad han vet om.
– Om man tittar på många tidningar i dag i Finland kan det gå flera dagar så att det inte finns någon damidrott med alls. Men kvinnor idrottar ju också.
Han är härdad mot den ibland ytterst osakliga kritiken mot Hufvudstadsbladets jämställda sportjournalistik, och han försöker svara på det mesta.
– Men det har hänt något, för efter årsskiftet började det komma mycket mer positiv kritik. Jag räknade att det nu är 80 procent positivt, 20 procent negativt, och det känns ju jättebra.
Han pratar mycket om de strukturer som styr idrotten, där män sitter på makten och herridrotten är normen. Medierna är en del av problemet, anser han.
Det handlar inte om att manlig idrott per definition skulle vara intressantare och bättre.
– Vissa säger att vi bara speglar verkligheten, och det stämmer ju till viss del. Men det man ofta glömmer är varför idrottsvärlden ser ut som den gör. Det handlar inte om att manlig idrott per definition skulle vara intressantare och bättre, utan att man skapat förutsättningar och möjligheter för män medan man inte gjort det för kvinnor.
– Nu är det populärt att säga att det är marknaden som styr. Om herridrotten lockar de stora sponsorerna och den stora publiken så är det den som ska ha pengarna också, utan att man funderar över varför det är så. Man glömmer bort historien.
Han exemplifierar med England under första världskriget. När männen var ute i krig föddes en väldigt stark damfotboll. Matcherna lockade publik på upp till 50 000 människor. När kriget var över oroade sig engelska fotbollsförbundet för vad som skulle hända med herrfotbollen.
– Engelska fotbollsförbundet bestämde sig för att förbjuda damer att spela fotboll. Det förbudet var i kraft i femtio år. Då blir det märkligt att prata om att man ska låta marknaden styra, samtidigt som man har stängt den marknaden för kvinnor, just de åren då idrotten har utvecklats.
Med ett öga för maktstrukturer ser han ojämlika mönster på många håll.
– Jag ser många likheter mellan kyrkan och idrotten, det finns mycket utvecklingspotential, säger han lite roat.
– Det är män som har styrt kyrkan i alla tider, väldigt mycket längre än inom idrotten. Och precis som inom idrotten så finns det på vissa håll ett starkt motstånd mot kvinnor, ett uttalat motstånd också.
– Övergrepp inom idrotten och kyrkan hänger säkert delvis ihop med att det är ganska stängda rum, starka auktoritära figurer och strikta regler som styr. Maktstrukturerna är tydliga, man ska inte ifrågasätta dem som har makt, och då skapar man ganska farliga situationer. Jag tror att en större öppenhet skulle gynna alla.
Traditionella roller
Hans mansbild har förändrats mycket under åren. Han är född på 1970-talet och uppvuxen på Drumsö i Helsingfors.
– Jag har vuxit upp med föräldrar med traditionella könsroller. Min pappa har alltid jobbat jättemycket, och min mamma blev hemmamamma när min lillebror föddes. Hon lagade mat, tvättade och strök hans skjortor.
Han har funderat på vilken slags pappa han vill vara och vilken slags värld han vill att hans son ska växa upp i.
– Jag vill att han ska få vara sig själv, få gråta och vara ledsen. Och att han ska få välja vad han tycker om, just nu är det att dansa och sjunga, att vara nära och kramas. Som pappa vill jag att vi ska kunna prata om vad som helst med varandra.