I höstas deltog Hbl-journalisten Jan-Erik ”Erkki” Andelin i en Facebook-debatt om Guds existens. Han skrev att han gärna skulle förklara för vem som helst hur han själv, förnuftsmässigt, bearbetat varför han tror på Gud.
Men han konstaterade också att väldigt få varit intresserade av att föra ett sådant samtal. ”Jag har, bildligt talat, haft kaffet varmt och bullarna tinade, men ingen har kommit”, skrev han i tråden.
Han skulle gärna dricka kaffe, äta bulle och tala tro med den som vill. Han tycker att nyhetsjournalister vet skamligt lite om religion, men han känner också att någonting skiftat i atmosfären under de senaste tio åren.
– Någonting är annorlunda. Det har kanske att göra med en mer profilerad ateism och en mer profilerad religionskritik, men det har också att göra med en populism kring ateismen.
Varför skulle då journalister behöva veta särskilt mycket om just kristendom och religion?
– Därför att kyrkan fortfarande – vare sig man vill det eller inte – är vår största folkrörelse. Det är en rörelse med tre gånger fler medlemmar än idrottsrörelsen.
Dessutom lever vi i en global värld. Av de sju miljarder människor som lever i världen har sex miljarder – på något sätt – en religion i sin ryggsäck.
– Religion är en mix av berättelser och lyrik och historia och juridik. Journalister kan inte blunda för att resten av världen har en sådan föreställningsvärld i bakgrunden. Vi kan inte inbilla oss att vi är något slags spjutspets för revolutionen och den nya, religionslösa världen. Kanske blir det så om 700 år – men vi är inte där än och måste leva i den här världen Vad är mångkultur annars?
Voodoo-dockan Päivi Räsänen
Okunskapen irriterar honom. När det kommer två biskopskandidater som ska intervjuas finns det exakt en fråga som journalisterna bryr sig om: samkönade äktenskap.
– Skulle den ena kandidaten tycka att vi ska ha församlingar med tjugo personer och den andra att vi ska ha stormöten på Olympiastadion varje vecka skulle det gå spårlöst förbi. Ingen frågar efter hur kyrkan som folkrörelse borde administreras.
Ett annat problem är att man går till ytterligheterna. Han tänker till exempel på den roll kristdemokraten Päivi Räsänen har på finländska redaktioner.
– Du och jag vet vilken smal plattform hon står på: hennes tänk har ingen större förankring i stora delar av kyrkan. Men hon är den här voodoo-dockan som varje redaktion tar till när man vill visa hur konservativ kristendomen kan vara.
Det här har kanske att göra med att det i medierna och i offentligheten finns en djupt rotad föreställning om att det inte finns olika åsikter i kyrkan, utom i de frågor som medierna valt ut: samkönade äktenskap. Man tror att kyrkans medlemmar tvingas till en bestämd dogmatik.
– Det är en blind fläck som gör att man inte ens ger sig ut för att förstå vilket spektrum av tänkande människor som finns inom kyrkan.
De tysta, liberalt tänkande människornas röst hörs inte i medierna.
– Utom möjligen i Kyrkpressens ofta fina personintervjuer, där deras tro blir en berättelse om ett helt liv.
Tolerans är att inte fråga
Men för att återgå till det där kaffet Jan-Erik Andelin har varmt: varför kommer ingen på kaffe?
– Det är ju en underlig form av finlandssvensk tolerans: där har vi en religiös människa och jag visar tolerans genom att inte ställa killen några knepiga frågor.
Som om han under sitt liv inte ställt de knepiga frågorna till sig själv, en efter en.
– Ibland kan det bli patetiskt när någon finlandssvensk nyfrälst Dawkins-ateist plötsligt tycker sig ha hittat något riktigt fynd. Det var någon som sa: Din tro har ju bara uppkommit i din egen kontext, där du vuxit upp. Det tyckte han var en fantastisk slutsats. Men det har jag väl tänkt igenom för länge sen!
Det är taffliga saker som lyfts upp för att implicera att den kristna människan helt enkelt inte tänkt till ordentligt.
Ett annat uttryck för det tänket var jungfru Maria-debatten som rasade i Hbl före jul. Jan-Erik Andelin hade inget emot kulturchef Fredrik Soncks text om hur det gick till när Maria blev med barn – inte i sig.
– Jag har inga problem med radikala tolkningar av Bibeln – men de borde ske i en större kontext. Jag är besviken på att min arbetsplats inte hade mer att erbjuda om religion under ett år. Det är ju som att inte ha sportnyheter alls, men sedan inför ett olympiskt spel ha en essä om hur fördärvligt det är med idrott.
Varför är biskopen i gymnasiet?
Men när det är sagt måste kyrkan också tåla kritik. Folkkyrkan har fortfarande en maktposition i Finland, utan att den kanske riktigt inser det själv.
– Varför ska till exempel biskopen sitta på första raden här i Borgå gymnasium när det är studentdimission, i ett kommunalt gymnasium?
Själv är Jan-Erik Andelin medlem i Metodistkyrkan, och har aldrig upplevt sig att som kristen sitta på någon som helst makt.
– Medierna står alltid på alla frihetskrigares sida, men att vara frikyrklig – det är aldrig något hedersamt. Ändå är ordet ”frikyrklig” bara en juridisk definition på människor i olika kyrkosamfund. Det finns en stor okunskap också om frikyrkorna.
Han irriteras av att journalister inte vill göra det arbete som de gör om det finns något annat ämne de inte kan tillräckligt mycket om: de sätter sig ner och läser på.
– I kulturkretsar kan det snarast finnas ett visst koketteri: Jag vet inget om religion, och jag vill ingenting veta. Jämför med om man skulle säga om historia: Jag kan inget om historia och vill ingenting veta, jag föredrar att göra mina bedömningar utifrån mitt eget huvud.
Du väjer inte undan för att gå in i debatter om religion på sociala medier, även om du är i underläge. Varför gör du det?
– Jag tycker att det är motstridigt att det finns människor som hyllar förnuft och debatt och logiskt tänkande men som uttalar sig väldigt slarvigt om religion. I de lägena går jag in.
Också han tycker i många fall som religionskritikerna: att kristendomen ska ner från sin piedestal, den har haft en för stor andel av vårt maktcentrum, för länge.
Men diskussionen behöver inte vara ful.
– Den typen av fula slängar som vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlund tar till tycker jag inte om. Rosenlund är med rätta prisbelönt och hyllad, och han har gjort ett jättebra jobb med att popularisera vetenskap. Men när det gäller religion tycker jag att han är populist. Om han säger något slängigt om religion vet han precis vilken fröjd det leder till i vissa myrstackar.
Ibland tänker han på vad som skulle hända om religionskritikernas värld skulle bli färdig och all religion vara avskaffad.
– Då skulle man antagligen ge sig på lyriken: Det här är ju inte sant! Världen kan inte optiskt sett speglas i barnets öga och fjärilen kan inte bära hela världen på sina vingar, det är ju en felaktig utsaga!
Respekterad men utfrusen
Som frikyrklig växte han upp med en kritik mot lutherska kyrkan: ”De är inte troende på riktigt.” Nu ser han att kyrkan tappar medlemmar och inte har ekonomi att hålla igång sin verksamhet. Han har blivit mer ekumenisk, och han jobbar på en lista att ge till lutherska kyrkan: de här misstagen som frikyrkorna gjort ska ni inte göra om.
Steget att själv bli lutheran känns inte heller långt. Han var den inom Metodistkyrkan som för tio år sedan var med om att ta itu med kyrkans pedofilhärva.
– Jag blev väldigt respekterad för det, men samtidigt känner jag mig lite utfrusen. Folk blev lite rädda för mig, de tänkte väl: han sätter inte oss först. Jag tappade också själv förtroendet för vissa människor i den vevan.
Men i sin icke-maktposition, i sin egen kyrkas utkant, fortsätter han tro. Han fortsätter att efterlysa respekt för det.
– Jag skulle önska att man såg att vi som har varit kristna i tiotals år tänkt massor för att få det att gå ihop med våra förnuft.