Eva Kela har lärt sig att vila. – Det handlar inte om att vara lat, det handlar om att optimera den tid som jag har på jorden.

Ångesten och MS-diagnosen är en del av teve- och radioprofilen Eva Kelas liv: ”Jag har ändå ett så rikt liv”

Personligt.

Ångesten, rädslan och MS-diagnosen är en del Eva Kelas liv. Men sedan ungefär tio år har hon blivit tillfreds med livet – på riktigt.

– Jag har haft och har ett så rikt liv!

3.2.2021 kl. 09:50

Eva Kela upplever att hon har nått någon slags medelålder.

– Jag är 45 år. Men min identitet är ännu en ung flickas identitet. Jag är yngst av tre flickor och när jag var liten blev jag särbehandlad – jag var alltid den lilla, den yngsta och sötaste. Det lade en grund till min identitet: att jag är trygg och skyddad. Den flickan lever kvar i mig.

I tonåren var hon orädd och nyfiken på livet. Men när hon blev 18 var det någonting som hände.

– Jag insjuknade i ett ångestsyndrom och psykisk ohälsa. I 15 år bar jag på den ångesten varje dag.

Eva Kela fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom. Trots det klarade hon av att studera och efter studierna började hon jobba som tevejournalist.

– Det program som betydde massor för mig som ung var ett program som hette Gogo. Där byggde jag mitt professionella jag under väldigt trygga ramar.

Svenskfinlands egen morgonshow Min morgon var också avgörande för henne.

– Jag fick en skjuts framåt i ett vuxenjag. Jag fick en självsäkerhet och en tillit till att jag orkar och vågar. Jag steg upp fyra på morgonen och var i direktsändning. Samtidigt var jag mamma till ett litet barn under två år.



”Nu tusan får det räcka!”

När hon slutade på ”Min morgon” 2013 vågade Eva Kela ta språnget till programmet Kadonneen jäljillä, ett program där människor försökte hitta borttappade familjemedlemmar.

– Till saken hör att jag inte kunnat resa utomlands på över tio år på grund av min ångest. Men sen fick jag fick frågan om jag ville bli programledare för programmet. Jag sa till mig själv: ”Nu tusan får det räcka! Nu får det vara slut med att ångesten begränsar mitt liv.”

Inspelningarna gick bra.

– Att jag vågade var avgörande för slutförandet av min rehabilitering från psykisk ohälsa och svårt ångestsyndrom. Jag berättade sen för producenten om min bakgrund och hon sa att hon aldrig skulle ha anställt mig om hon vetat vad jag gick och bar på!

Babyfebern kom inte

Det som också var avgörande för frigörelsenprocessen var att Eva Kela fick barn 2008.

Vad har moderskapet lärt dig?

– Allt känns det som! Genom moderskapet blev jag upplyst. Jag lärde mig vad som är väsentligt och vad jag inte behöver lägga min energi på.

– Det fanns vissa saker som jag hade haft en känsla om att det här är viktigt för mig i livet, det här är orsaken och meningen med att jag är här. De sakerna blev befästa när jag fick barn.

Eva hörde inte till de kvinnor som fick en stark babyfeber.

– Jag längtade efter att få babyfeber men jag fick inte det, antagligen för att jag var så sabla rädd. Hur skulle jag orka stå ut med mina brister? Jag kunde ju dölja dem om jag inte är någons mamma. När man är mamma kan man inte fly skiten.

– Men när jag och min man vågade ta språnget var det helt fantastiskt! Kärleken till mitt barn var underlig i början. Jag var ju så rädd att jag inte vågade känna kärlek. Men så småningom fick jag en tillit till att jag duger. Klart att jag duger! Vi är alla bristfälliga och fullständiga. Varför skulle inte jag kunna vara en människa?

– Min relation till Silvia idag är fantastisk. Vi litar på varandra och vi vågar uttrycka våra tankar och behov.



MS-diagnosen

Ett knappt år efter att Silvia hade fötts fick Eva konstiga symptom.

– Det började det med att inte kände mina hälar när jag gick till toaletten. Så småningom började jag få ytliga känselstörningar högre upp på benen. Sen börjar jag få elektriska stötar i benen och fruktansvärt sprattliga ben.

En läkare som jag gick till sa: ”Nu tycker jag att du behöver gå till en fysiater, det låter inte riktigt som det ska vara.”

Fysiatern frågade om jag har MS i släkten. Jag svarade: ”Skräm inte upp mig nu!” Men MS var det.

Blev du hemskt ångestfylld av diagnosen?

– Mina nära och kära brast i gråt. Men jag var lugn. Om man har levt med kronisk ångest och ”borde” ha makt att påverka sitt mående men inte förmår är det nästan skönt att få en diagnos som man inte kan påverka.

– Jag har en fysiologisk sjukdom. Mina nervceller attackerar sig själva. Det enda jag kan göra är att lita på att det går så bra som det ska gå. Forskarna har hittat väldigt effektiva mediciner. Och min läkare sa till mig att jag fortsättningsvis kan leva ett fullgott liv.

Idag mår hon bra.

– Jag medicinerar för ångest och MS varje dag. Jag har inte fått några andra skov sedan 2010. Jag har en slumrande MS, men diagnosen har jag så länge jag lever.

Skräckhistorier om en MS som plötsligt blir allvarlig har hon hört.

– Man vet inte hur det går i mitt fall. På många sätt kan jag acceptera den ovissheten. Jag är inte färdig att dö, men jag känner inte heller att jag måste leva jättelänge. Jag har och har haft ett så rikt liv.

Ödmjuk till det mesta i livet

På det bord som vi sitter vid ligger ett nummer av Kyrkpressen uppslaget.

– Jag är en andlig person och jag har som flesta i dagens läge en personlig och privat egen tanke om vad jag tror på.

Hon har varit på vippen att skriva ut sig ur kyrkan när vissa frågor har varit på tapeten, till exempel bråk inom kyrkan om homosexualitet.

– Samtidigt känner jag att kyrkan är så mycket mer än det. Den är ändå en viktig grund för vem jag är – min mamma var söndagsskollärare och vi pratade mycket om Jesus och bad varje kväll. Det var en grundpelare i vår uppfostran. Vi läste barnens Bibel och jag grät på påsken när Jesus behandlades fel.

– Kyrkan förvaltar också ett kulturarv. Jag känner att jag vill höra till kyrkan. Vetenskapen är ett rättesnöre för mig på många sätt, men det finns många läror som strider mot varandra. Men inte stör det mig! Livet är fruktansvärt komplicerat. Titta bara på hur vår kropp är byggd, den ofattbara rymden och hur mycket som vi inte förstår. Jag ställer mig ödmjuk till det mesta i livet.

Eva Kela

  • Bor i Kottby, Helsingfors.
  • Mamma till Silvia, fru till livskamraten Ville.
  • Jobbar bland annat som frilansjournalist och innehållsproducent.
  • Är relativt nybliven hundägare: ”En barndomsdröm gick i uppfyllelse.”

Text och foto: Christa Mickelsson


BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32