I den pågående diskussionen om kyrklig vigsel av samkönade par har en utvidgning av begreppet äktenskap framförts som en möjlighet. I det följande ska jag anlägga några synpunkter på det förslaget. Jag vill härvid söka en utväg ur den ohållbara situation där inte alla präster, inte ens alla domkapitel anser sig kunna iaktta den gällande ordningen beträffande kyrklig vigsel. Vi borde snarligen finna en sådan ordning som alla kan följa med gott samvete. Härvid blir det nödvändigt att samtidigt företa en teologisk bedömning av homosexualiteten som ett bestående personlighetsdrag.
Frågan gällande en utvidgning av synen på äktenskapet bör ses och bedömas med beaktande av hur denna syn har utvecklats inom vår kyrka under gångna år. Bakgrunden och utgångspunkten för vår kyrkas äktenskapssyn utgörs av den bibliska skapelsetanken och de så kallade hustavlorna i Nya Testamentet (Ef 5:15-33, 6:1-9 ; Kol 3:18-4:1 ; Tit 2 , 3:1,2 ; 1 Petr 2:13-3:7). Dessa föreskriver hur de kristna skall leva inom äktenskapet, familjen, hushållet och samhället i stort. Hustavlorna bygger på en antropologi enligt vilken det hör till mannens själva väsen att vara överordnad och till kvinnans väsen att vara underordnad. De två är födda till denna över- och underordning med förutbestämda roller. Enligt hustavlornas antropologi är sålunda ett rätt äktenskap ett förbund där mannen leder, bär ansvar och har omsorg och där kvinnan underordnar sig, tjänar och stöder mannen. Samma människo- och äktenskapssyn präglar Luthers lilla katekes, som fortfarande är en av vår kyrkas bekännelseskrifter. I tionde budet är hustrun mannens egendom vid sidan av tjänarna, tjänarinnorna och boskapen. Dessa är något som ”tillhör din nästa”, vilken förutsätts vara en man.
Denna syn på förhållandet mellan man och kvinna utgjorde en del av en mera omfattande hierarkisk människo- och samhällssyn, egentligen en hel världsbild. Enligt den har alla inte samma förutsättningar att leva ett självständigt liv utan behöver ett förmyndarskap innefattande ledarskap, omhändertagande och omvårdnad. Till de omyndiga, som ansågs behöva omhändertagande, hörde inte endast barnen utan också kvinnorna, tjänarna och slavarna, vilket tydligt framgår av de nämnda hustavlorna. Samma syn präglade också förhållandet mellan överhet och undersåtar inom olika riken och förvaltningsområden. Olikhet beträffande förmåga, förutsättningar, ställning och makt präglade sålunda denna heltäckande hierarkiska samhällssyn och världsbild, inte likhet och jämlikhet.
Mot den här bakgrunden gäller det att se och förstå vår kyrkas ursprungliga äktenskapssyn och dess senare utveckling. Den här äktenskapssynen definieras i kyrkohandboken, som uttrycker kyrkans tro och lära. Vigselformulären i de olika årgångarna av handboken är sålunda ägnade att visa hur kyrkans äktenskapssyn har sett ut och utvecklats under gångna år.
Vigselformulärens människo- och äktenskapssyn
Den patriarkaliska människo- och äktenskapssyn som präglade handböckerna av åren 1693 och 1886 återspeglas i 1913 års handbok på bl.a. följande sätt:
”Äktenskapet är heligt, ty det är instiftat av Gud själv, vilken, då han skapat den första människan, sade: Det är icke gott att mannen är allena, jag vill göra honom en hjälp, en sådan, som honom höves… Härom skriver aposteln Paulus: Hustrurna vare sina män, likasom Herren, undergivna. I män, älsken edra hustrur, såsom ock Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne… Mannen skall, trogen sin kallelse, hava vård om familjens timliga och eviga väl… Likaledes skall ock hustrun älska och ära sin man. Tänkande att hon är given mannen till hjälp, bör hon beredvilligt bistå honom… Kvinnan är mannens ära, säger Paulus; därför skall hon också skicka sig därefter.”
”… hustrurna vare sina män, likasom Herren, undergivna; ty en man är sin hustrus huvud, såsom ock Kristus är församlingens huvud.”
I 1963 års handbok återstår av den patriarkaliska människosynen endast tanken på en roll- och ansvarsfördelning mellan mannen och hustrun, varvid det är mannens uppgift att ha vård om familjen, medan hustruns uppgift är att bistå mannen:
”Mannen skall i trohet mot sin kallelse ha vård om familjens jordiska och eviga väl… Likaså skall hustrun älska och ära sin man, bistå honom och dela hans sorg och glädje.”
I 1984 års handbok ingår bara ett bibelcitat som uttrycker en patriarkalisk människo- och äktenskapssyn. Det är det ställe i den ena skapelseberättelsen som framhåller kvinnans uppgift att vara mannen till hjälp. Detta bibelcitat ingår emellertid endast i den finska handboken, där det heter: ”Avioliitto on pyhä, sillä Jumala on sen asettanut. Jumala on tarkoittanut ihmisen elämään toisen kanssa. Jo Raamatun ensi lehdiltä luemme: ´Ei ole ihmisen hyvä olla yksinänsä, minä teen hänelle avun, joka on hänelle sopiva.´”
I den svenska handboken, där bibelcitat är utelämnat, lyder motsvarande ställe: ”Äktenskapet är heligt, ty Gud själv har instiftat det. Redan på Bibelns första blad läser vi, att Gud har skapat mannen och kvinnan för varandra.” Att kvinnan är skapad till lämplig hjälp åt mannen nämns alltså inte här. I stället betonas med följande bibelcitat att hjälpen ska vara ömsesidig:
”Redan på Bibelns första blad läser vi, att Gud har skapat mannen och kvinnan för varandra.”
”De skall ge varandra hjälp och stöd både i medgång och i motgång.”
”Gemensamt skall ni sörja för hemmets timliga och eviga väl.”
”Vi tackar dig för att de älskar varandra, tror och litar på varandra och vill ha omsorg om varandra till livets slut.”
I 2004 års handbok ingår inte längre ett enda bibelcitat som skulle hänvisa till skapelseberättelsernas eller hustavlornas patriarkaliska människo- och äktenskapssyn. I hänvisningarna till Bibeln heter det bland annat:
”I bibeln står det att Gud skapade människan till sin avbild. Han skapade dem som man och kvinna och välsignade dem.”
”I bibeln står det att Gud har skapat oss till man och kvinna och att vi skall vara varandra till hjälp.”
”Du har instiftat äktenskapet för att skydda och berika vår kärlek.”
En förändrad äktenskapssyn
Vid varje handboksrevision efter 1913 har det alltså skett en gradvis förskjutning beträffande äktenskapssynen och den implicita antropologin, varvid man steg för steg har fjärmat sig från patriarkalismen i Nya Testamentets och katekesens hustavlor. I 2004 års handbok finns som sagt inte en enda rest av dessa tavlors patriarkaliska och hierarkiska syn på förhållandet mellan man och hustru. I de senaste handböckerna är sålunda mannen en annan man vad ställning och uppgifter beträffar och kvinnan en annan kvinna än i Nya Testamentet, katekesen och de tidigare handböckerna.
Förändringen och förskjutningen i fråga om antropologin motsvaras av en förändring beträffande såväl äktenskapets yttre struktur som dess innehåll. Den äldre äktenskapssynens över- och underordning har ersatts av makarnas jämställdhet. Därmed har äktenskapet förändrats också i etiskt avseende. Gemensamt för de två synerna är det etiska kravet på ömsesidig kärlek och inbördes hänsyn och aktning, men det konkreta iakttagandet av detta etiska krav ser olika ut i de två synerna. I den äldre äktenskapssynen med dess föreskrivna rollfördelning mellan mannen och hustrun ska mannens kärlek och aktning visa sig i ansvarstagande för och omsorg om hustruns och familjens både timliga och eviga väl. Hustruns kärlek och aktning ska i sin tur visa sig i lydnad och stöd för mannen. I den nya äktenskapssynen, som inte föreskriver någon rollfördelning, åläggs parterna däremot identiska moraliska skyldigheter. De ska, som det heter i 1984 års handbok, ”gemensamt … sörja för hemmets timliga och eviga väl” och de ska ”ge varandra hjälp och stöd både i medgång och i motgång”.
Så ser i stora drag den utveckling ut under vilken vår kyrka stegvis har övergått från en patriarkalisk och hierarkisk äktenskapssyn till en syn som bygger på och iakttar parternas jämlikhet och jämställdhet. Innan man nu eventuellt går vidare och överväger ett följande steg i synen på äktenskapet, gäller det att först se efter huruvida motiveringen för de tidigare stegen fortfarande är godtagbar.
Äktenskapssynens samhälleliga kontext
Med vilken rätt har vår kyrka på ovan nämnt sätt stegvis fjärmat sig från de bibliska hustavlornas människo- och äktenskapssyn, vilken de äldre handböckerna ännu tydligt och klart företrädde och uttryckte? När man ska ta ställning till den här frågan, gäller det att se och inse att den här utvecklingen är en del av en större helhet på samma sätt som den patriarkaliska ordningen på sin tid. Det är sålunda ingen överraskning att det föreligger en stor likhet mellan vår kyrkas nuvarande äktenskapssyn och den nu gällande äktenskapslagen, där det helt kort heter: ”Makarna är sinsemellan likställda. De bör i äktenskapet visa varandra förtroende och i samråd verka för familjens bästa.” (2 §)
Den parallella ändringen av äktenskapssynen inom statens och kyrkans lagstiftning är ett tydligt uttryck för den ideologiska och sociala omvandling som har skett inom samhälle och kultur från och med mitten av 1800-talet. Denna utveckling kan i korthet beskrivas som ett fortgående förverkligande av den franska revolutionens tre grundvärden och honnörsord: Frihet, jämlikhet och broderskap. Dessa värden, som blev ledstjärnor för arbetarrörelsen och byggandet av välfärdssamhället, skapade en samhällsstruktur, som ersatte ett äldre samhälles hierarkiska struktur med förmyndarskap och omyndighet.
Då kyrkans justering av äktenskapssynen helt uppenbart har varit en del av nämnda samhälls- och kulturutveckling, bör man alltså pröva huruvida kyrkan har haft rätt att godkänna och delta i denna marsch mot en framtid med frihet, jämlikhet och broderskap. Är dessa värden genuint kristna eller har kyrkan kritiklöst anpassat sig till ett samhälle med värderingar som är främmande för kristendom och kyrka?
Att frihet och befrielse är ett äkta kristet värde torde det inte råda något tvivel om. Från början till slut handlar kristendomen om frälsning, det vill säga befrielse från ondskans välde, från synd och förtappelse, från själviskhet, utstötthet, orättvisor, sjukdom och annan nöd. I sin programförklaring i hemstadens synagoga utlyste Jesus ett nytt jubelår, under vilket skuldsatta och på annat sätt bundna och förslavade ska återfå sin frihet. (Lk 4:16-19) Där hördes sålunda ett stridsrop från ledaren för en ny befrielserörelse.
Franska revolutionens andra värde, jämlikhet, har som bekant varit mycket framme de senaste åren i diskussionerna om vår kyrkas sexualetik. Kan också jämlikhet ses som ett genuint och äkta kristet värde?
Så måste vi fråga, eftersom detta värde har visat sig vara ganska problematiskt för vår kyrka liksom för många andra kyrkor. Detta visade sig redan när arbetarrörelsen, de förra tjänarna, och kvinnosaksrörelsen inledde sin kamp för jämlikhet och rättvisa. Jämlikhetsproblemet gjorde sig på nytt påmint vid prästämbetets öppnande för kvinnorna, och nu senast har problemet visat sig i de senaste årens diskussion om de sexuella minoriteternas situation och bemötande.
Hur kommer det sig att jämlikheten har varit ett så här svårt problem för kyrkan? Urkristendomen och dess etik var lik en deg som hälldes i en patriarkalisk och hierarkisk form. Den nya unga tron fick i yttre avseende en patriarkalisk gestalt. Den kom sålunda inte att omedelbart omgestalta de patriarkaliska samhällen där den bredde ut sig utan inriktade sig på att fylla de patriarkaliska ramarna med ett innehåll motsvarande det kristna kärleksbudet. Inne i degen fanns emellertid en kärna av surdeg, som småningom skulle genomsyra hela degen och leda till att den yttre formen sprängdes.
I vår världsdel skedde detta först på 1800-talet, då ett samhälle med jämlikhet småningom började ta gestalt. Impulser till den här utvecklingen hade givetvis kommit från flera håll, inte enbart från Jerusalem utan också och inte minst från antikens Aten.
Jämlikhetens surdeg hade ändå inte varit helt osynlig. Den skymtade tydligt fram till exempel i de ord av aposteln Paulus som ofta har citerats i diskussionen om kvinnan och prästämbetet och nu senast i diskussionen om de sexuella minoriteterna: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Här talar Paulus primärt om kyrkan, de kristnas gemenskap, men med anknytning till kyrkofadern Irenaeus kan vi tolka och förstå Paulus så, att han här samtidigt också talar om världen och livet utanför kyrkan. Med hänvisning till Ef 1:10 betraktade Irenaeus Kristus´ återlösningsverk som en återställelse (recapitulatio) av den ursprungliga skapelsen. Denna återställelse av Guds goda skapelse är enligt Irenaeus och vår tro föregripen i kyrkan, Kristi kropp. Här anteciperas det som ska gälla inom den återupprättade skapelsen. När Paulus sålunda talar om en jämlikhet som gäller och ska gälla inom kyrkan talar han samtidigt om en jämlikhet som gäller hela skapelsen, alltså om en jämlikhet som ska förverkligas bland alla människor. Sålunda är också jämlikhet ett genuint kristet värde.
Att franska revolutionens tredje värde, broderskap, solidaritet, är ett äkta kristet värde råder det inget tvivel om. Det är fråga om en solidaritet som är uppenbart släkt med det kärleksbud som ligger i själva centrum av kristendomen.
Samhällets utveckling i riktning mot frihet, jämlikhet och broderskap har sålunda från teologisk synpunkt varit en rätt utveckling. Att godkänna den och tillämpa den också i kyrkans eget liv har sålunda inte varit någon felaktig anpassning.
Härvid har kyrkan inte varit enbart en mottagande utan också en givande part med inverkan på samhällets utveckling. Så var fallet redan under medeltiden, när kyrkan påverkade till exempel synen på äktenskapet. När man här i Norden av gammalt hade betraktat äktenskapet närmast som ett handelsfördrag mellan familjerna, verkade kyrkan för att parternas samtycke (consensus facit nuptias-principen) skulle ses som äktenskapets egentliga fundament. Senare exempel på kyrklig samhällspåverkan är till exempel tillkomsten av och innehållet i den internationella deklarationen gällande mänskliga rättigheter.
Förhållandet och växelverkan mellan kyrka och samhälle har, liksom nu, ofta gestaltats sålunda att kyrkan har mottagit impulser och utmaningar från samhällets sida, varvid hon har bedömt och besvarat dessa utifrån sin tro och sin bekännelse. På så sätt har hon velat undvika en oreflekterad och passiv anpassning till samhällsutvecklingen. Att detta ofta har skett med stor fördröjning har som bekant skapat friktion i förhållande till rörelser som har gått i spetsen för utvecklingen, i första hand arbetarrörelsen och kvinnosaksrörelsen. Frihetens, jämlikhetens och broderskapets treenighet, som hade formats i en kultur, vilken trots tilltagande kyrkokritik alltjämt var genomsyrad av kristna värderingar, är alltså ett barn som kyrkan har haft svårt att känna igen efter dess långa törnrosasömn under det patriarkaliska och hierarkiska samhällets tjocka täcke. Det har tagit tid att inse och erkänna detta faderskap. Ofta har det skett med en blandning av motvillighet och upptäckarglädje. Frågan är nu vilka konsekvenser detta faderskapserkännande kan få i den aktuella äktenskapsdebatten.
Äktenskapssynens teologiska kontext
Kyrkans deltagande i ovan nämnda samhällsutveckling i riktning mot frihet, jämlikhet och broderskap har alltså stått i harmoni med hennes tro och bekännelse. Sålunda har det varit motiverat att utveckla äktenskapssynen i samma riktning: Frihet i form av makarnas fulla myndighet utan varje form av förmyndarskap, jämlikhet beträffande makarnas ansvar, rättigheter och skyldigheter samt broderskapets solidaritet i form av deras inbördes stöd och ömsesidiga hjälp.
Vår kyrka har alltså rört sig i rätt riktning när hon har reviderat sin äktenskapssyn. Men med vilken rätt begav hon sig över huvud i väg bort från Bibelns och bekännelseskrifternas patriarkaliska äktenskapssyn? Hur kan man teologiskt legitimera att kyrkan inte har förblivit vid Bibelns mycket klara ord gällande synen på man och kvinna, på äktenskapet, dess rollfördelning och förpliktelser?
På motsvarande sätt har vår kyrka avvikit från de bibliska hustavlornas antropologi och etik när det gäller de forna tjänarnas ställning, rättigheter och skyldigheter. Numera ålägger inte kyrkan tjänarna att med respekt och lydnad underordna sig sina herrar, ”inte bara de goda och hyggliga utan också de orättvisa”(1 Petr 2:18). I rättvisans namn betraktas det också inom kyrkan som en självklarhet att de forna tjänarna skall ha till och med strejkrätt. Och kyrkans anställda anses utan vidare kunna höra till fackförbund som inte alltid underordnar sig husbondens vilja.
Det har alltså skett en anmärkningsvärd nytolkning av Bibeln och bekännelsen beträffande hustavlorna. Mönstret, paradigmet, för denna nytolkning har härvid i allmänhet utgjorts av Jesu hållning till buden i den judiska lagen, Torah. Jesus sade sig ha kommit för att uppfylla den här lagen. Det gjorde han genom en radikal nytolkning, som innebar att han i likhet med ledande rabbiner lät det dubbla kärleksbudet, ”det största budet i lagen”, dominera över de andra buden och deras tolkning. Detta blev speciellt tydligt i hans omstörtande hållning till sabbatsbudet, vilket väckte stor anstöt hos de skriftlärda och fariséerna. De såg detta som ett tecken på att Jesus ville upphäva hela lagen, vilket de ansåg var ett brott som förtjänade döden. Men när Jesus på en sabbat hade botat en man som hade varit länge sjuk, lät han förstå att det är just på detta nyskapande sätt som vår himmelske Fader verkar i denna värld: ”Min Fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” Enligt Jesus är det alltså Gud själv som gör sin lag gällande i varje ny situation, när man iakttar det största budet i lagen (Jh 5:1-18 ; Mt 22:34-40).
I överensstämmelse med detta mönster för tolkningen av Guds lag har vår kyrka varit beredd att företa en nytolkning av Nya Testamentets hustavlor och därvid erkänt och godkänt kvinnornas och de forna tjänarnas myndighet, självständighet och jämställdhet i förhållande till sina tidigare herrar och förmyndare. Enligt samma tolkningsmönster har vår kyrka också stegvis justerat sin äktenskapssyn.
Med tanke på eventuella nya steg i utvecklingen av äktenskapssynen är det viktigt att beakta att alla parter och grupperingar inom vår kyrka har godkänt denna nytolkning av Nya Testamentets etiska föreskrifter, en nytolkning som har lett inte endast till en ny äktenskapssyn utan också till ett godkännande av en radikal demokratisering av arbetslivet och samhället i stort. Den som i detta läge kritiserar kyrkan för anpassning till ”denna världen” får alltså lov att vända det anklagande fingret i riktning mot spegeln.
En del ledare och medlemmar inom vår kyrkas väckelserörelser vill bevara en patriarkalisk syn på man och kvinna inom åtminstone två områden. Det ena området är det personliga förhållandet mellan man och hustru. Där anser man att vid beslut i större frågor gällande familj och hem bör mannen alltjämt ha sista ordet.
Det andra området där man vill bevara den patriarkaliska synen är församlingens huvudgudstjänst. Där anser man att kvinnan enligt aposteln Paulus föreskrifter (1 Kor 14:34; 1 Tim 2:12) bör underordna sig genom att varken leda eller undervisa. Så lärde i tiden t.ex. biskop Bo Giertz, en av de ledande opinionsbildarna inom våra nordiska kyrkor under senare hälften av 1900-talet (T.ex. i skriften Att tro som apostlarna).
Det här innebär att man samtidigt företräder två olika människo- och äktenskapssyner. Inom samhällets och kyrkans förvaltning liksom också i kyrkans liv och verksamhet utanför huvudgudstjänsten godkänner man en syn som bygger på mannens och kvinnans jämställdhet. På de två nämnda områdena tillämpar man däremot en patriarkalisk syn med över- och underordning.
Två äktenskapssyners samexistens i vår kyrka
Med tanke på eventuella nya ändringar av äktenskapssynen är det viktigt att beakta att de hittills skedda ändringarna med hänsyn till sina följder för kyrkans medlemmar inte har varit speciellt radikala. Vid ändringarna av handboken med dess vigselformulär har kyrkomötet möjliggjort en mjuk övergång till det nya.
Vid varje handboksrevision har vår kyrka gett sina medlemmar rätt att vid sidan av den nya handboken använda också äldre handböcker. Detta har inneburit att vår kyrka i praktiken har godkänt ett patriarkaliskt äktenskap också när detta slag av äktenskap i juridiskt avseende har upphört att existera. I vår kyrka har alltså den gamla patriarkaliska äktenskapsynen haft rätt att fortleva inom den nya äktenskapssynens yttre juridiska ram. Som nämnt finns den patriarkaliska synen alltjämt kvar också i våra bekännelseskrifter.
När vi nu diskuterar en eventuell utvidgning av synen på äktenskapet skulle det följaktligen vara naturligt och följdriktigt att överväga möjligheterna för en ordning där det enligt tidigare praxis skulle finnas två parallella syner. Då skulle anhängarna till de olika äktenskapssynerna få behålla sin syn utan att behöva betrakta den andra synen som något hot. De olika synerna skulle inte heller utgöra några absoluta motsatser, eftersom den vidare synen utan könsbestämning inte skulle utesluta den snävare synen utan ge den tillräckligt utrymme.
Det skulle sålunda inte bli någon helt ny äktenskapssyn utan endast en utvidgning av den rådande, vars centrala element skulle bestå med undantag för parternas kön. En anmärkningsvärd kontinuitet mellan de två synerna skulle alltså garanteras. Det här är ingen optimal lösning, men i dagens läge antagligen den enda realistiska utvägen ur den nuvarande återvändsgränden.
Ändringen skulle ske sålunda att kyrkomötet med kvalificerad majoritet antar ett nytt vigselformulär med ett sådant innehåll att det kan användas av alla par oberoende av kön. Det nya formuläret skulle införas i kyrkohandboken vid sidan av de nu gällande formulären som fortsättningsvis skulle få användas av dem som så önskar.
Två villkor för en utvidgning av äktenskapssynen
En utvidgning av den nuvarande officiella äktenskapssynen inom vår kyrka förutsätter att två villkor blir uppfyllda. Det ena gäller synen på äktenskapets innersta väsen och uppgift. För vilket ändamål har Gud instiftat äktenskapet? Vår kyrkas handböcker av olika årgångar ger ett tydligt svar på den frågan. Ofta citeras vad Gud sade när han skapade den första människan: ”Det är icke gott för mannen att vara allena, jag vill göra honom en hjälp, en sådan, som honom höves.” I 1984 års handbok betonas hur det är Skaparens vilja och avsikt att mänskan skall få leva tillsammans med en annan. Här heter det också: ”Gemensamt skall ni sörja för hemmets timliga och eviga väl.” Utmärkande för de senaste handböckerna är den allt starkare betoningen av äktenskapets uppgift att stöda, skydda och berika makarnas kärlek.
Äktenskapet är alltså enligt vår kyrkas handböcker avsett för två personer som är skapade för varandra, älskar varandra, hjälper och stöder varandra och gemensamt sörjer för hemmets och familjens timliga och eviga väl. Härvid fyller äktenskapet också en samhällelig uppgift.
Den avgörande frågan med tanke på en utvidgning av äktenskapssynen är givetvis huruvida de två parterna bör vara av olika kön. Vad är i så fall idén med ett sådant krav?
I en av Bibelns skapelseberättelser får mannen och kvinnan av Gud i uppdrag att vara fruktsamma och föröka sig (1 Mos 1:28). Vilken betydelse har den här gudomliga uppmaningen för synen på äktenskapet? Är makarnas intention och förmåga att avla barn ett absolut villkor för ett rätt äktenskap? Eller ger Skaparens uppmaning till mannen och kvinnan rum också för ett sådant äktenskap där makarna saknar dessa förutsättningar?
Till den här frågan har kyrkan för länge sedan tagit ställning och gett ett positivt svar. Varken oförmågan eller oviljan att föda barn har på långa tider hört till äktenskapshindren. Sålunda har kyrkan av gammalt ansett att Skaparens uppmaning att föda barn och uppfylla jorden inte är så ovillkorlig att personer som saknar förmågan eller intentionen att iaktta denna uppmaning skulle vara förbjudna att ingå äktenskap. Att föda barn och bilda familj hör till den traditionella synen på ett äktenskap men inte till definitionen på ett äktenskap.
Det här betyder att betoningen i synen på och definitionen av äktenskapet framför allt vilar på dess uppgift att skydda, stärka och främja två människors inbördes kärlek och trohet. Uppfattar man äktenskapets idé och syftemål på detta sätt, kan här finnas en öppning i riktning mot en utvidgad äktenskapssyn. Det här innebär ändå inget slutgiltigt svar på frågan huruvida ett samkönat äktenskap är möjligt eller inte. För det svaret krävs en närmare granskning av förhållandet mellan hetero- och homosexuell kärlek.
Den centrala frågan blir härvid huruvida den homosexuella inriktningen av sexualitet och kärlek kan betraktas som likvärdig med den heterosexuella. Är homosexualiteten en förbjuden kärlek, förblir givetvis dörren till en utvidgad äktenskapssyn stängd.
Ett öppnande av den dörren förutsätter sålunda en omvärdering av homosexualiteten från antropologisk och moralisk synpunkt. Om man vid en sådan bedömning gör skillnad mellan homosexuell läggning och utövad homosexualitet och därvid betraktar läggningen som tillåten men handlingarna förbjudna, gör man en distinktion som är fullständigt ohållbar från både psykologisk och teologisk synpunkt. Sexualiteten kan inte spjälkas upp på det sättet. Den utgör en odelbar verklighet som präglar hela personligheten med dess tankar och drömmar, attityder och känslor, ord och handlingar.
Denna holistiska syn på sexualiteten innebär sålunda att ett nej till utövad homosexualitet med nödvändighet också är ett skuldbeläggande nej till den homosexuella läggningen. På motsvarande sätt är ett ja till den homosexuella inriktningen också ett befriande ja till homosexuellt beteende.
Åtskiljandet av läggning och handling innebär inte endast en ytlig uppfattning av sexualiteten utan också en ytlig uppfattning av syndens innersta väsen. Detta åtskiljande går stick i stäv med det som Jesus lärde om syndens djupa förankring i ”hjärtat”, personlighetens själva centrum (Mt 15:17-20).
Betecknas homosexuella handlingar som synd, måste sålunda också den i personligheten förankrade sexuella läggningen betraktas som ett syndigt begär. Då bör en homosexuell person inrymma också sin sexuella läggning i sin dagliga syndabekännelse och be Gud om förlåtelse för att man utöver alla andra syndiga begär också bär på detta.
Den nämnda distinktionen, som i dagens läge präglar många kyrkliga ställningstaganden på olika håll i vår värld, är alltså en ohållbar teologisk kompromiss. Det bakomliggande motivet kan ofta vara ett välvilligt och i och för sig berömvärt hänsynstagande till de homosexuella. Det kan också vara fråga om att avvärja kritik från den allmänna opinionens sida eller ett försök att skjuta upp ett besvärligt beslut. Motiv av detta slag duger dock inte som motivering för detta åtskiljande.
En utvidgning av begreppet äktenskap till att omfatta också samkönade parförhållanden förutsätter att homosexualiteten i sin helhet ses som moraliskt likvärdig med en heterosexuell läggning. En sådan uppfattning torde motsvara vad man i dag på vetenskapliga grunder anser sig veta om homosexualiteten, dess ursprung och dess djupa förankring i personligheten.
En sådan uppfattning respekterar också den helhetssyn på homosexualitetet som de homosexuella på basis av egen erfarenhet kan vittna om. De har givetvis den största sakkunskapen inom området i fråga. Endast de vet hurudana ord och hurudant bemötande det är som verkar upprivande och sårande och vilka attityder hos omgivningen som kan stöda och stärka personligheten.
Också här, liksom vid den tidigare nämnda nytolkningen av de bibliska hustavlorna, har vi att göra med några av evighetsfrågorna gällande bibelsyn och bibeltolkning. I vilken mån kan Bibeln ses som auktoritet i vetenskapliga frågor, i detta fall t.ex. inom anatomi och fysiologi? Är det motiverat att förutsätta att ökad kunskap om homosexualiteten berättigar oss att bedöma den annorlunda i dag än vid tiden för de bibliska böckernas tillkomst? En utvidgning av äktenskapssynen förutsätter givetvis att den här frågan kan besvaras jakande. Bibelns kompetensområde och auktoritet ses då i första hand gälla den ständigt aktuella frågan hur människan lever med sin hetero- eller homosexuella läggning. Härom har den som bekant mycket att säga till inspiration och ledning, uppmuntran och tröst för sina läsare.
Den utvidgade äktenskapssynens psykologiska kontext
Den patriarkaliska äktenskapssynen med över- och underordning var ett uttryck för en mera allmän religiöst färgad människo- och samhällssyn. När den på jämlikhet grundade äktenskapssynen bröt igenom hade också den sin ideologiska och sociala kontext. Båda var delar av och uttryck för en större helhet inom kultur och samhälle. Hur är det då med den utvidgade äktenskapssyn som dessa år bryter fram på olika håll i vår värld? Är också den en del av ett större sammanhang? Vilken är i så fall dess kontext?
Den kontexten har rätt nyligen fått en utmärkt beskrivning och analys i den amerikanska professorn Francis Fukuyamas bok Identity (2018, sv. övers. Identitet 2019). Här behandlar den världsberömda statsvetaren och kulturfilosofen den enligt hans mening starkaste trenden och drivkraften i dagens kulturklimat och politik, där identitetsfrågan har blivit central. Den samhälleliga drivkraften nu är enligt Fukuyama inte primärt ekonomiska och övriga materiella behov och intressen utan människors och mänskogruppers behov och strävan att bli sedda, hörda och respekterade, behovet av bekräftelse och återvunnet människovärde. Frågan vem man är har blivit viktigare än frågan vad man äger. Så har erkännandet av och respekten för människovärdet blivit en ledstjärna för allt flera människor och människogrupper i dagens värld.
Mot den här bakgrunden blir det tydligt att kampen för en utvidgning av äktenskapssynen dessa år inte i första hand är en kamp för att den homosexuella kärleken skall bli erkänd som likvärdig med den heterosexuella, inte heller för att det samkönade äktenskapet skall betraktas som likvärdigt med det tvåkönade. Det är fråga om mera. Det är fråga om något som ligger mycket djupare i människors medvetande och känsloliv och som därmed äger en ännu större angelägenhet och tyngd.
Vad det ytterst är fråga om är behovet av och kravet på en slutlig bekräftelse av de homosexuella som fullvärdiga människor. Det gäller människovärdet, en utvidgning av jämlikheten så att den utsträcks till att omfatta också de sexuella minoriteterna på samma sätt som den för hundra år sedan utsträcktes till arbetarna och kvinnorna. För denna sak marscherar man nu under regnbågsfanorna.
Kan - och kanske bör - den kristna kyrkan med sin människosyn och etiska grundsyn upptäcka och erkänna ett faderskap också här och handla därefter? Jesus hade hjärta särskilt för de människor som på hans tid var nedvärderade och diskriminerade. Han såg och hörde där andra vände bort blicken och slöt sina öron. I en gemenskap, där man dagligen med tusen och åter tusen munnar ber att Gud måtte vända sitt ansikte till oss är det en angelägenhet och förpliktelse av första rang att se till att alla blir sedda och hörda.
Ja eller nej?
Kyrkorna har hittills i allmänhet haft en besvärande ambivalens och oklarhet i förhållande till homosexualiteten. Vår kyrka är härvid inget undantag. Vi har sålunda skäl att instämma i de ord som aposteln Paulus en gång riktade till de kristna i Korint: ”Är jag så mänskligt svag att jag säger ja och nej på en gång?” (2 Kor 1:17). När vi blickar tillbaka på vår kyrkas officiella ställningstaganden till homosexualiteten under de senaste decennierna, måste vi konstatera att det genomgående har varit ”ja och nej på en gång” såsom Paulus beskrev den oklarhet som han hade anklagats för.
Under det stormiga och kyrkokritiska 60- talet ansåg biskoparna det vara nödvändigt att klargöra kyrkans sexualetik. Det skedde i dokumentet Ajankohtainen asia (1966). Här konstaterade majoriteten av biskoparna - Karl-Erik Forssell undertecknade inte dokumentet som han ansåg vara alltför kategoriskt i sitt förhållande till de homosexuella - att en homosexuell läggning har biologiska, psykologiska och kulturella orsaker, vilket gör att de homosexuella inte kan belastas för denna läggning och att dessa sålunda har full hemortsrätt i kyrkan. De homosexuella bör dock inte leva ut sina sexuella begär och sålunda förföra vårt lands ungdom. Alltså: Ja och nej.
I det följande dokumentet av år 1984, Växa tillsammans, gick vi i stort sett på samma linje som majoriteten av 60-talets biskopar: De homosexuella är inte ansvariga för sin sexuella inriktning, men ett homosexuellt beteende är däremot onaturligt och syndigt. Enligt den här linjedragningen svarade jag på elevernas frågor vid skolbesöken i samband med visitationerna i ärkestiftets församlingar. Ordet synd använde jag visserligen inte, men jag framhöll bland annat att jag inte understöder t.ex. samkönade äktenskap. Alltså: Ja och nej.
Också i det följande ställningstagandet från vår kyrkas biskopar, Kärlekens gåva (2008), är man mån om att inte skuldbelägga individer med homosexuell läggning. Mera än tidigare betonas sexualitetens betydelse för oss människor och vårt behov av en annan människas närhet. Men äktenskapet är avsett enbart för man och kvinna. Alltså: Ja och nej.
I november 2010 gav kyrkomötet biskopsmötet i uppdrag att utarbeta anvisningar om en fritt formulerad bön med homosexuella som har registrerat sitt parförhållande. I de anvisningar som biskopsmötet utarbetade lät man förstå att bönen inte behöver vara enbart en bön med paret utan också en bön för paret. Men samtidigt sägs att ”vid denna typ av bön är det inte fråga om välsignelse av ett parförhållande jämställt med äktenskapet.” Man får alltså godkänna ett homosexuellt parförhållande, men välsignelsen ska ges med förbehåll. Alltså: Ja och nej.
Efter att vår riksdag har gjort det möjligt för samkönade par att ingå äktenskap har frågan uppstått hur domkapitlen skall förfara med de präster som i strid med kyrkohandbokens anvisningar viger sådana par. Situationen är nu som bekant den att en del domkapitel är beredda att bestraffa dessa präster, andra inte. Vår kyrkas budskap till Finlands folk är alltså fortfarande: Ja och nej.
Varför både ja och nej? Det beror givetvis på den kluvna och tvehågsna inställning till homosexualiteten som det ovan har varit tal om: Ja till homosexualiteten som läggning, nej till homosexualiteten som beteende - denna ohållbara teologiska kompromiss som vi har släpat med oss årtionde efter årtionde med en ihållande oklarhet som följd.
Så här kan vi givetvis inte fortsätta i det oändliga. Vi tvingas därför fråga hur länge vi ännu måste stappla framåt med stöd av en så här bräcklig stav. Eller för att använda en annan metafor som är mig lika näraliggande och kär: Hur länge ska vi dribbla och passa den här bollen mot målet utan att ens försöka göra mål. Senast gavs en passning till en statlig domstol, men därifrån sparkades bollen tillbaka till kyrkan med ett påpekande att kyrkan har rätt att ta ställning till frågan på basis av sin egen äktenskapssyn.
Så står vi på nytt med bollen framför målet. Vi måste alltså fatta ett eget beslut och själva göra den sista avgörande och förlösande sparken: Ja eller nej? Om vi har menat allvar med det ja som vi hittills har sagt till den homosexuella inriktningen, har vi ju låtit förstå att också den som har denna sexuella inriktning och identitet får ta sitt liv och sin sexualitet ur Skaparens hand. I så fall kan det slutliga svaret inte bli något annat än ett oförbehållsamt ja. Vi har då kommit till en liknande insikt som Petrus, som hade tvekat om han kan gå in till främlingen Cornelius, vilket egentligen var förbjudet för en jude på den tiden: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor” (Apg 10:34).
I det föregående konstaterade jag att en utvidgning av äktenskapssynen är beroende av två saker, dels av synen på äktenskapets själva idé och syftemål, dels av synen på homosexualiteten. Om vi betraktar de här två sakerna med beaktande av den utveckling av vår kyrkas äktenskapssyn som hittills har skett, anmäler sig frågan:
Om vi tror att Gud har instiftat äktenskapet primärt för att stöda, skydda och befrämja två människors kärlek och hem, och om vi betraktar också den homosexuella kärleken som en av Gud skapad kärlek, är det då möjligt att i konsekvensens namn utvidga äktenskapssynen med samma argument som man inom vår kyrka övergav den patriarkaliska äktenskapssynen till förmån för en syn som bygger på makarnas jämställdhet: kärlek, jämlikhet, rättvisa?
Om svaret på den här slutliga frågan är jakande, blir argumentet för en utvidgad äktenskapssyn följande:
Den kyrkliga vigseln inrymmer tre element: Parternas samtycke (consensus facit nuptias), samhällets bekräftelse och kyrkans välsignelse. Då äktenskapets primära syftemål är att stöda, skydda och befrämja två människors kärlek, och då kärleken mellan två samkönade personer bör betraktas som lika berättigad och lika värdefull som kärleken mellan man och kvinna, är det rätt och rimligt att deras äktenskap får samma bekräftelse och samma välsignelse.
Hur länge?
Som tidigare beslutsfattare inom kyrkan tror jag mig inse och förstå de svårigheter som vi har haft och som vi fortfarande har med den här frågan. Men i mina öron hör jag allt tydligare ett eko i riktning från Karmels berg, där profeten Elia håller ett allvarligt tal till Israels folk: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på?”
Valet, som Elia ställde Israels folk inför, var detta: ”Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Vi står inför motsvarande val. Är homosexualiteten ett verk av Herren eller ett verk av hans motståndare och konkurrent Baal?
Hur valde folket? ”De svarade inte ett ord” (1 Kung 18:21). De kunde inte välja. Men en stund senare fick de se att det var Herren och inte Baal som förmådde tända elden på Elias altare. Då föll de ned och ropade: ”Det är Herren som är Gud.” (18:39)
Jag tror att Elias metod att utröna och bekräfta Guds aktiva närvaro är användbar också i dag. Att se efter vad som fungerar och står i livets tjänst är ett bra sätt att utforska huruvida det är Gud som där fortsätter sitt skaparverk. ”Min Fader verkar ännu i denna stund”, sade Jesus när han på självaste sabbaten gav en man som hade varit sjuk i 38 år ett nytt liv och en ny framtid.
I motsats till sina kritiker lyssnade Jesus både på de heliga skrifterna och på människornas konkreta belägenhet och behov. På vartdera hållet hörde han Faderns tilltal. Kritikerna lyssnade enbart på skrifterna och var döva för rösterna från människornas faktiska situation.
Därför formar kyrkan sina etiska ställningstaganden genom att fortgående lyssna på dialogen mellan Guds ord i Bibeln och människornas konkreta förhållanden. Jag tror att detta har fått ske vid äktenskapssynens utveckling inom vår kyrka under gångna år, och jag väntar med spänning på vad detta sätt att utröna Guds vilja leder till under år som följer. Jag hoppas att jag hinner se det.
Den här artikeln publicerades först på finska i Suomen Kuvalehti.
Läs hur John Vikström kommenterar artikeln här.
