– Lönen är sämre, men arbetsresan är kortare. Dagarna är varierande, eftersom kontorsarbete varvas med hembesök och nätverksmöten. Jag trivs jättebra, säger Tove Snellman.

Efter femton år i försäkringsbranschen vågade Tove Snellman klivet och blev socialarbetare

Karriärsbyte.

Nu är hon ställföreträdande hopp för dem som inte orkar hoppas, och hon är tacksammare än någonsin.

21.1.2021 kl. 10:56

Som ung, nyexaminerad socialarbetare började Tove Snellman jobba på barnsjukhuset Barnets borg.

– Det var en tuff arbetsplats för en nytutexaminerad. Barnen hade olika neurologiska sjukdomar och handikapp, och det fanns många tragiska fall. Jag var den enda socialarbetaren i ett multiprofessionellt team, och det var svårt att hävda sig när yrkesidentiteten inte ännu var så stark.

Hon jobbade där i fem år, och mot slutet fanns det kvällar då hon satt och grät på sitt rum efter arbetsdagens slut.

– Nu efteråt ser jag att jag blev utbränd.

Då tipsade en studiekompis om ett jobb på ett försäkringsbolag. Hon sökte jobbet, och fick det. Där jobbade hon i drygt femton år.

– Jag trivdes bra – särskilt med mina kolleger. Mitt arbete förändrades under åren, och jag fick nya uppgifter och mer ansvar.

Hon jobbade med personförsäkringar och riskbedömning och blev expert på sitt område. Men så småningom kom tankarna att hon ännu kunde göra något annat. Något som var meningsfullt på ett annat sätt.

Hon kunde jobba som socialarbetare igen.

– Det kändes också skrämmande: jag såg framför mig hur jag satt på mitt rum och tog emot klient efter klient. Samtidigt läste jag i tidningarna hur hemskt det var att vara socialarbetare, så hemskt att folk slutade.

Beslutet mognade. Hon började allt mer aktivt se sig om efter socialarbetarjobb och såg en annons om att Helsingfors stad sökte en socialarbetare till enheten för familjesocialarbete.

– Jag sökte jobbet och blev genast kallad till intervju. Efter intervjun sa min chef: När kan du börja? Jag blev förskräckt! Var bristen på socialarbetare så skriande?

Tove Snellman är född och uppvuxen i södra Haga i Helsingfors, bor i Vanda. Lucas Snellman och döttrarna Victoria och Isabella är hennes familj.




Svårt att inte kunna

Hon bad om betänketid, men tackade sedan ja.

– Det är nu eller aldrig, tänkte jag. Jag måste våga.

Idag har det gått snart två år sedan beslutet, och med facit på hand är hon glad att hon vågade.

– Lönen är sämre, men arbetsresan är kortare. Dagarna är varierande, eftersom kontorsarbete varvas med hembesök och nätverksmöten. Jag trivs jättebra.

Hennes arbete handlar om att stöda barn och familjer som kämpar med olika utmaningar. Det kan till exempel vara barn med neuropsykiatriska diagnoser. De kanske har ADHD, och det har kanske föräldrarna också. Tillsammans med familjen sitter hon och funderar på hur deras liv kunde bli lättare. Kanske de behöver en familjearbetare som gör hembesök? En stödperson, eller en stödfamilj?

– Visst är det resursbrist, och visst skulle jag gärna ha färre klienter. Men jag har lärt mig att tiden ändå aldrig kommer att räcka till, resurserna kommer aldrig att räcka till. Jag måste bara göra så gott jag kan.

Och ibland ser hon de små miraklen: svåra fall som tar en positiv vändning. Ett innerligt tack för något som hon gjort bra.

– Jag tycker att det är väldigt intressant att prata med människor och höra dem berätta om sina liv. Jag vill också hjälpa, jag vill få till stånd en förbättring.

I början var det svårt att inte kunna någonting. På sitt gamla jobb var hon experten: den som andra ringde till när de inte visste vad de skulle göra. Nu var hon själv den som hela tiden behövde hjälp.

– Det är nästan outhärdligt att vara den som ingenting kan! Men med åldern har jag också lärt mig att medge att jag inte kan. Jag kan sitta med på ett möte och vara den människan som borde ha svaren, och ändå tvingas säga: Jag vet faktiskt inte, jag måste ta reda på.

Har lärt sig tacksamhet

Det svåraste i arbetet är att försöka hjälpa familjer där föräldrarna inte försöker själva; för att de inte bryr sig, eller helt enkelt inte orkar.

– Det är ju barnen som är mina klienter och det känns svårt att inte kunna få till stånd en förändring till det bättre i deras liv.

Vissa processer är så långsamma att hon nästan tappar tålamodet. Varför går det så långsamt? Varför blir familjens situation inte bättre?

– Det är tungt att hjälpa föräldrar som gett upp. Det är kanske en person som inte har jobb, som mår psykiskt dåligt och som förlorat hoppet om att något någonsin ska bli bättre. Hen är van vid att bli besviken och vad jag än föreslår säger hen: Det är ingen idé, det är för svårt, det blir ändå inte bättre.

Det är tungt att hoppas åt den andra, men ändå vill hon inte ge upp sitt eget hopp.

– Det gäller att fortsätta försöka, orka bära förälderns misströstan och inge hopp om förändring.

Arbetet tar aldrig slut, och hon kunde sitta med det sent varje kväll, men det gör hon inte.

– Jag har min familj, och jag behöver mitt privatliv.

Jobbet som socialarbetare har lärt henne tacksamhet.

– Jag värdesätter min egen familj på ett helt annat sätt än tidigare. Allt det där vardagstjafset – Ät upp maten! Har du klätt på dig ordentligt? – det är ingenting jämfört med de problem mina klienter kämpar med. Jag har en man som jag älskar och två friska barn, och jag har lärt mig att uppskatta det lilla.

Text och foto: Sofia Torvalds


Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34

KARRIÄRSBYTE. Efter tolv år som kantor i Korsholm bytte Susanne Westerlund inriktning och utbildade sig till florist. – Musiken har jag inte lämnat, jag har bara kompletterat mitt kreativa språk, säger hon. 21.10.2024 kl. 16:48

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

Personligt. Hon har levt i nästan 45 år ”med Herren”. Vad har Nina Åström under åren lärt sig om trons kringelikrokar och gropar? KP mötte henne och diskuterade viktiga ord som tillit, kärlek, rättvisa och nåd – och varför Jesus är hennes allt. 15.10.2024 kl. 10:00

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00