Att julvisan blev populär och finns i vår psalmbok kan vi också tacka Jean Sibelius för. När han fick ögonen på julvisan var hans liv långt från guld, glans och prakt. Han hade skulder upp över öronen, 100 000 mark i dåtida valuta, och ur hans dagbok framgår att humöret också var i botten.
Hösten 1909, över tio år efter Zacharias Topelius död 1898, skriver Sibelius i sin dagbok att han sänt iväg sin sång den 15 oktober. Sången publicerades vid julen samma år med svensk text i December. Jultidning för det svenska Finland och med finsk text i Sampo. Joululehti Suomen Kansalle. I psalmboken anges felaktigt att Sibelius skrev melodin redan 1895.
Topelius medverkade regelbundet i Publicistklubbens jultidning Jul-qvällen. Julvisan skrev han som ett beställningsverk för den. Enligt Topelius brevdiarium skickade han dikten till tidningens redaktör Seligmann i oktober 1887.
– Topelius skrev för olika tidningar och tidskrifter, han var ju redaktör en stor del av sitt liv. Han skrev ju också andra juldikter och berättelser, säger Birgitta Sarelin, docent i praktisk teologi vid Åbo Akademi.
På 1860-talet var Topelius med i den psalmbokskommitté som utarbetade 1868 års psalmboksförslag. Under det decenniet diskuterades att socknen skulle uppdelas i kommuner och församlingar, vilket också skedde. Den första kyrkolagen, Schaumans kyrkolag, kom 1869, och 1872 kom den profana skollagen då skolan skildes från kyrkan.
– Det här var Topelius mitt uppe i. Han var professor vid Helsingfors universitet medan han satt i psalmbokskommittén och blev senare rektor.
Julvisan ingår i Topelius diktsamling Ljung från 1889. I den diktsamlingen ingår också dikten Noli me tangere där han på några rader uttrycker sin saknad efter hustrun Emelie som ”slocknade bort i det eviga ljuset”, som han formulerade det i ett brev till dottern Aina 1885.
Sedan fick Jean Sibelius ögonen på julvisan.
– Den fick en ståtlig melodi och har en enkel text, som ändå inte är enkelt uppbyggd. Men texten har ett hemtema. Granen och barnen i ring är ju så typiskt Topelius. Han var en julälskare. Det finns bild av honom där han sitter vid granen på Björkudden, den sista julen han levde, och har hela sällskapet omkring sig.
Vad är då skillnaden mellan psalm och visa?
– Det är en linje dragen i vatten, i synnerhet nu. Psalmbegreppet har uppluckrats. Det finns inte mycket dogmatik i traditionell mening i julvisan. Men den som har en kristen referensram och kan sin bibel ser kopplingarna. Topelius var ju luthersk kristen och det profana han skrev byggde på hans kristna livsåskådning. Vi behöver bara gå till Boken om vårt land och Naturens bok så ser man den kopplingen.
Julvisan är formulerad som en bön, men vem man ber till är inte nämnt. Det är ändå uppenbart att bönen riktas till Gud. Jesus nämns inte utan bara Gud, Herren och Konungen. Uppenbart är också att det är Jesus som avses med Herren och Konungen.
Giv mig ej glans togs med i vårt svenska psalmbokstillägg 1928 och sedan dess har den varit med i psalmboken. Även om den hade en omtyckt finsk text redan 1909 tog det ända till 1986 innan den infördes i den finska psalmboken.
– Det var med mycket långa tänder. Biskop Paavo Kortekangas som var ordförande för den finska sektionen i psalmboksutskottet påpekade att det är en visa, ingen psalm. Till krånglet på den finska sidan bidrog också att man reviderat en insjungen text, säger Sarelin.
Varför togs visan in i psalmboken?
– Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det beror på Sibelius melodi. Melodin gav texten sångens vingar. Den blev populär och texten fanns från början på både finska och svenska.
När vår psalmbok förnyades språkligt 1986 var det här en av de få psalmer där den gamla språkdräkten bevarades. Endast stavningen och interpunktionen moderniserades.
– Den är uppbyggd på ett sätt som gör att man inte kan röra den utan att göra våld på alltihopa.
Till det starkt melodiska i Topelius lyrik bidrar att han använder många anaforer, assonanser, allitterationer, rimflätningar och omkväden.
Därför reagerar Sarelin också emot att man idag ibland sjunger ”giv mej” i stället för ”giv mig”.
– Det är ett rysligt stilbrott för då mister man vokalrimmet som Topelius har tänkt och skrivit.
Ändå har det gjorts några försök att förnya sången. Den finska texten reviderades då den skulle med i psalmboken. Men de flesta sjunger ändå den gamla, insjungna finska texten.
Den svenska artisten Mikael Wiehe har skrivit en ny text till Sibelius melodi, Kom ge mig värme ge mig ljus. Wiehe verkar ha sökt inspiration i Topelius originaltext, men innehållsmässigt har han lämnat bort alla kopplingar till kristen tro. Med Wiehes text går sången också under namnet Sibelius julvisa.
Under åren 1897–1913 skrev Sibelius fem julsånger, av vilka fyra hade text av Topelius. Samlingen fick namnet Fem julsånger opus 1. Giv mig ej glans är den fjärde, men den tredje rent kronologiskt. De övriga är Nu står jul vid snöig port, Nu så kommer julen, Det mörknar ute och On hanget korkeat/Visst drivor höga med text av Wilkku Joukahainen.
I familjen Sibelius sjöng man de här fem sångerna varje jul. Janne överlät alltid ackompanjemanget av Giv mig ej glans till sin hustru Aino medan han själv ackompanjerade de fyra övriga.