Julevangeliet berättar om ett ungt par som väntar sitt första barn. Föräldrarna till babyn – Maria och Josef – reser till Josefs släktstad Betlehem för att skattskriva sig där. De befinner sig långt från hemmet. De verkar inte heller ha bekanta i staden eftersom de söker något tillfälligt ställe att bo på. Maria och Josef är tvungna att gå från dörr till dörr. De knackar på och frågar förhoppningsfullt efter inkvartering: ”Kanske det här härbärget har plats för oss att övernatta? Kanske vi kan stanna här om babyn kommer att födas?” Gång på gång blir de besvikna, det är fullt överallt och det finns inget ledigt ställe för dem.
Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen. Om nån knackar på hos mig, kan jag inte heller visa gästfrihet. I år firas julen bakom stängda dörrar. Det är ensamstående, två personers hushåll och både stora och små familjer. Pandemin är ändå ingen efterlängtad gäst vid vårt julbord, och därför avstår vi från att vara alltför många som samlas. Denna jul går det inte att ta emot utomstående gäster.
När Jesus föds i ett enkelt stall är enbart hans föräldrar och några enstaka oxar och åsnor på plats. Det är varken släktingar eller andra bekanta som får vittna om Frälsarens födelse. Som ett tecken på det nyfödda barnet i krubban tänds en ovanligt stor och lysande stjärna på himlen. Vi behöver inte vara med Maria och Josef i stallet för att kunna ta emot Jesusbarnet, utan vi blir delaktiga i julens mirakel även på distans och bakom stängda dörrar. Betlehemsstjärnan kommer att lysa också i år! Stallet i all sin ringhet bär ett viktigt budskap: Under dessa ovanliga omständigheter tar vi emot vår Frälsare i vårt ödmjuka hjärta.