Idag fyller Maria Eklund 41 år, och det här är första julen hon firar utan både sin mamma och pappa. I höst har hon tillsammans med sin bror röjt upp i huset där hennes föräldrar bodde. De har precis gått igenom julpynt, ”julpyntsberget”, som hon kallar det.
– Min mamma Melita hade en hjärntumör, som hon dog av i oktober 2017. Ett symtom var att hon förlorade sin logistiska förmåga. Julpynten brukade finnas i en viss skrubb – men plötsligt fanns de inte där, och vi hittade pynt på alla möjliga ställen. Tre uppsättningar av Tro, hopp och kärlek!
Alltid när de röjer upp i huset är hon och hennes bror Mickus tillsammans. De tittar på grejer och frågar: Vill du ha? De vill nästan alltid ha olika saker. Mickus är tio år äldre än Maria, så deras barndomsminnen är förknippade med olika föremål.
En tomtefamilj brann de båda för, men Maria fick den.
– Men några veckor senare, när vi höll på med följande låda, hittade vi en exakt likadan tomtefamilj som mamma köpt på loppis! Så vi fick varsin.
Den sista med, den första utan
När Maria växte upp präglades hennes jular av pappa Jan-Erik Kak Nymans arbete som präst och kyrkoherde i Jakobstad.
– Mamma älskade att dekorera och pyssla, pappa jobbade mycket kring jul. Hon höll fast vid traditionerna, kanske som en motvikt till pappas december, då han sprang från en julfest till en annan.
På julafton hann de med gröt och skinksmörgås hos mormor och morfar innan de bröt upp för att hinna till kyrkan och barnens julbön.
– Och på julaftonens förmiddag brukade jag följa med mamma och dela ut julblommor till alla prästänkor. När jag var barn kändes det som att de var oändligt många. Samtidigt köpte pappa julklappar, för det gjorde han alltid i sista minuten.
"Den julen blev både den sista julen med pappa och den första utan honom. Jag tror nästan att den här julen kommer att bli lättare."
Sedan klämde de in en julmiddag med farmor mellan barnens julbön och kvällens julbön. Sen kom tomten.
– Vi åker fortfarande alltid till barnens julbön, det är min viktigaste jultradition. Jag började sjunga i barnkören när jag var fyra, och det betydde att jag alltid stod på läktaren i Pedersöre kyrka, utklädd till ängel. Så vi sitter fortfarande alltid på läktaren, för det är bara där som utsikten är rätt!
Ifjol levde Maria Eklunds pappa fortfarande, men han var dålig. På julafton låg han på sjukhus och Maria hade influensa, så de kunde inte träffas.
– Den julen blev både den sista julen med pappa och den första utan honom. Jag tror nästan att den här julen kommer att bli lättare.
Bollplanket var borta
De senaste åren har varit en berg- och dalbana av sjukdom och sorg, men också av glädje och gemenskap.
– Det var bara ett år mellan att mamma dog och att pappa blev sjuk. Det känns att vi gått igenom många år av sjukdom.
Hennes mammas sjukdomstid blev en tung process för dem alla. Tumören bröt ner hennes hjärna, hon tappade språket, och till slut fick hon svårt att förstå vad andra sa till henne.
– Så mycket av hennes personlighet gick förlorad. Det kändes som om vi förlorade henne långt innan hon dog.
Hennes pappa var stark genom alltihop.
– Han var den där trygga och stabila medan jag är en känslomänniska. Han var alltid lugn, alltid sansad. Ändå blev han så otroligt halv när mamma dog.
När Marias mamma dog var det pappas tur att falla samman.
– Genast blev jag superorolig för honom. Jag tänkte att han kommer att dö av hjärtesorg.
"Genast blev jag superorolig för honom. Jag tänkte att han kommer att dö av hjärtesorg."
Hennes föräldrar hade varit gifta i femtio år. Hans bollplank var borta.
– Och han måste ju få bolla idéer med någon, så i början kunde han ringa mig fem–sex gånger per dag. Det var underbart, men också tungt. Jag tog ett kolossalt psykiskt ansvar för honom, vilket betydde att jag blev ännu tröttare.
Det följande slaget var pappa Kak Nymans leukemidiagnos.
– När pappa fick sin leukemidiagnos blev jag utmattad. Jag sov och grät i fyra månader. Det var underligt, en konstig känsla. Jag är sådan att jag gråter mycket – jag gör allting mycket!
Jag hade en känsla av att jag aldrig kommer att bli glad igen. Till all tur svängde det så småningom.
Hon hade egentligen förlorat sin mamma långt före hon dog, ändå slog mammasorgen över henne som en våg.
– Det kändes ju som en lättnad att vår sjuka mamma fick dö. Men ganska strax efter det tänkte jag: Okej, min sjuka mamma dog, nu kan min friska mamma komma tillbaka. Det var en oväntad och märklig känsla, det där: Vart for min mamma? Det var så självklart att den sjuka mamman var nästan som en annan person.
Hon hade inga problem med att kolla på foton på sin mamma i mormorsrollen. Men de egna barndomsfotona klarade hon inte av.
– Jag klarade inte av foton där hon var min mamma. Det tog ett år innan jag kunde titta på foton från min barndom.
Klarar inte kalaset utan mamma!
Hennes pappas sjukdomsförlopp såg helt annorlunda ut. Leukemin bröt ner hans kropp, men inte hans personlighet.
– Han dog på en fredag och ännu på tisdag kväll betalade han själv räkningar i nätbanken på sin Ipad.
Han var sig själv, hon fick ha honom ända till slutet. Det var mycket lättare så.
– För vi bearbetade ju alltihop tillsammans. Alla visste vi ju hur det skulle sluta, men döden var inget skrämmande för honom.
Båda föräldrarna dog en fin, bra död – och på ett väldigt likadant sätt.
Du är en fyrtioårig kvinna utan föräldrar. Behöver man föräldrar när man är fyrtio?
– Ja, men man klarar sig utan om man måste. Jag har hört någon säga att man tror att man blir vuxen när man flyttar hemifrån eller får barn, men riktigt vuxen blir man först när ens föräldrar dör.
Det känns konstigt att hon är den äldsta generationen i sin familj.
– Liksom: här kommer ett stup, och det finns ingen att luta sig emot. Det tar slut vid mig! Alla andra får luta mot mig, men jag har ingen äldre att luta mot.
"Liksom: här kommer ett stup, och det finns ingen att luta sig emot. Det tar slut vid mig! Alla andra får luta mot mig, men jag har ingen äldre att luta mot."
Hon har också konstaterat att sorgen är väldigt ologisk. Högtider har gått bra. Men plötsligt kan sorgen hugga till i oväntade stunder, när man är som minst förberedd.
– Jag var till exempel i butiken före jul, och såg en stor förpackning med köttbullar och prins– korvar, en sådan som min mamma alltid brukade köpa till nyår. Så krasch – där stod jag och storbölade framför supermarketens köttbulls- och korvförpackningar.
Mest konkret saknade hon sin mamma före dottern Moas studentfest.
– Då kände jag att det här klarar jag inte utan min mamma. Mamma var mästare på stora fester och vi hade alltid jättemånga gäster hemma hos oss. Eftersom vi bodde i församlingens representationsbostad kom alla församlingens gäster hem till oss. Eller hela församlingsrådet! Mamma kunde trolla fram vad som helst, när som helst, och hon blev aldrig stressad.
Och hur gick studentkalaset? Maria Eklund grät och sörjde och så fick hon ett meddelande av föräldrarnas goda vän Gun-Maj Näse som frågade om det fanns något hon kunde hjälpa till med.
– Och jag svarade: Vill du baka bullar?
Hon säger att hon sällan upplever en akut längtan och saknad, men nog en långtidssaknad. Att föräldrarna inte var med när dottern Moa blev student! Att de inte var med när dottern Alva blev konfirmerad!
– När folk började stiga upp för att gå till nattvarden, då borde pappa ha varit där. Det fanns ett fysiskt hål efter honom. Men annars tycker jag att mina föräldrar är med mig hela tiden.
Samtidigt finns det så mycket som gör henne tacksam. Att de fick ha varandra. Att de trots allt fick bli 73 och 76 år.
– Jag har jättesvårt med att folk säger att det är orättvist att pappa måste dö. Nej! Om det är orättvist, är det då rättvist för någon annan?
Hon har inte heller bett om helande efter att sjukdomen varit ett faktum.
– Pappa brukade säga: Inte för att jag är främmande för mirakel, men … Varje dag han levde var ett mirakel. När man har en förälder som varit sjuk ett tag och då alla gått igenom en viss sorgeprocess, då skulle man inte orka ta alltihop en gång till. Ibland måste saker bara få ha en naturlig gång.
Sista gången på ön
Hon minns förra hösten, när hon och pappa åkte till villan. Hon lade upp bilder från besöket på Facebook.
– Det var som en gilla-magnet att lägga upp bilder på pappa, och man såg tydligt på kommentarerna vilka som visste hur det var med honom och vilka som inte visste.
När hon träffade folk sa hon: Det var en av de finaste och tyngsta dagarna i mitt liv, för båda visste vi ju att det var sista gången han besökte ön och villan.
– Men det klarade inte folk av. ”Men det vet ni ju inte.” Jag skulle ha kunnat skrika: Ska vi inte få ta avsked av vår villa när vi vet hur det kommer att gå?
Han gick runt där, han stängde och han ordnade. Hon grät nonstop. Allt gick lite i slow motion för att han ville njuta så mycket som möjligt, och när de åkte iväg tog de några extra varv runt ön för att säga adjö.
– Det var så hemskt, och det var så värdefullt. Hur ska man kunna förbereda sig på något om man inte får prata om det? Jag har pratat mig igenom hela mitt liv: livet och döden, glädjen och sorgen.
I jul plockar hon fram den knasiga tomtefamiljen från 70-talet och ett luciatåg som brukade stå framme hos mamma och pappa.
– Och så är jag tacksam för att vi fick ha varandra och över att de ändå fick ett långt liv. Pappa sa ofta: ”Jag är inte rädd för att dö, men det är lite tråkigt att inte få leva.” Han hade inga problem med döden, och det har inte jag heller. Jag tror att de är i himlen, och jag känner att de är med mig varje dag.
