För nio år sedan bodde historikern och forskaren Timo R. Stewart i Jerusalem. Han skrev på sin doktorsavhandling om den finländska kristna sionismen. När han läste finländares reseskildringar från Israel stötte han för första gången på Valter Juvelius.
– I början av 1900-talet var han ganska känd. Det var många som visste att han besökt Jerusalem och utfört utgrävningar där.
Alltid när Stewart blev uttråkad av sin doktorsavhandling läste han på om Valter Juvelius i stället. Han besökte Hiskias tunnel, som Juvelius varit med om att röja fram. Snart hade han samlat på sig en tjock Juvelius-mapp full med intressant information.
– Men jag upptäckte snabbt att det fanns väldigt lite information om vad utgrävningarna hade för syfte, mycket var motsägelsefullt eller byggde på rykten.
Nu, nio år senare, har han skrivit den Finlandianominerade boken Valter Juvelius ja kadonneen arkin metsästys om äventyret. Idag vet han också vad Valter Juvelius hoppades hitta under Tempelberget: förbundsarken.
Valter Juvelius var en begåvad man – begåvad och excentrisk. Hans pappa var lantmätare, medan hans äldre bror gjorde karriär som lärare.
– Han var en språkmänniska, men inte duktig på talade språk, utan på skrivna. Han var alltid lite ställd i sådana lägen där man tvingades tala annat än finska eller svenska, säger Stewart.
När han som lantmätare övernattade i olika stugor på landsbygden började han läsa den enda bok som han hittade: Bibeln.
– Så började han lösa det stora mysteriet, det som så många före och efter honom försökt lösa: Bibelns tideräkning.
Småningom ledde hans räknande till en doktorsavhandling om Bibelns tidsperioder. Men under arbetets gång kom han på något nytt. Han tyckte sig se en kod, ett chiffer, som avslöjade var förbundsarken blivit gömd.
– De meddelanden han fick fram ur Bibeln var visserligen kryptiska. Men hans tanke var att de hemliga meddelandena var kryptiska med avsikt.
Varför gick han igång på det så kraftigt? Handlade det om tro? Eller ville han uppleva ett äventyr och lösa ett mysterium?
– Han såg det som vetenskap, säger Timo R. Stewart.
– Det handlade om kunskapstörst, och om att avslöja hemligheter från gången tid.
Stewart påminner om att hundra år har förändrat vår syn på vetenskapen helt. Idag talar vi om proffs och yrkesmänniskor – och det är stor skillnad mellan att göra något som proffs eller som amatör.
– Men på 1800-talet var tanken att du skulle vara särskilt bra på något bara för att du får betalt för det en ganska konstig tanke. Det handlade om att vara hängiven, att ägna sig kärleksfullt åt något, om ett kreativt intellekt.
Och hängiven och kreativ – det var Valter Juvelius.
När expeditionen som skulle gräva fram förbundsarken bildades var Valter Juvelius en lite udda figur i gänget, som till övriga delar främst bestod av brittiska gentlemän. Han var sällskapets chifferexpert, en lärd excentriker från ett litet hörn av det ryska kejsardömet.
– Jag tror faktiskt att det var lättare för honom att sälja sin idé i England än det skulle ha varit att göra det i Finland.
År 1908 anlände Juvelius till Jerusalem. Efter många äventyr – och mutor – lyckades expeditionen få ett utgrävningstillstånd, och så satte man igång. Man hittade en tunnel, men den visade sig vara svår att gräva fram.
– För moderna läsare känns det här projektet som total galenskap, och många texter som skrivits om det efteråt är karnevaliserande. Det sägs att britterna åkte till Jerusalem för att supa och skjuta apelsiner, och att de slösade bort alla sina pengar.
Den bilden är inte helt fel – men heller inte helt rätt, menar Stewart.
– För dem var det viktigt att bli tagna på allvar. Det fanns en poäng med det hela och de arbetade hårt. Givetvis tänkte många också på det tiden att projektet var galet, men det var inte alls så galet som det verkar idag.
Han säger att ett syfte med hans bok är att peka på att något kan se väldigt annorlunda ut om man ser på det ur det förflutnas synvinkel.
– Historia får inte handla om att vi tittar bakåt och skakar på våra huvuden åt allt galet de hittade på. I stället ska vi försöka lista ut varför något var så viktigt för dem att de satsade mycket tid och pengar på det.
Utgrävningarna sträckte sig över många år och slutade snopet med att expeditionen försökte ta sig in i Klippmoskén på natten – och fick lämna Jerusalem i all hast. Vad uppnådde de egentligen?
– De lyckades tömma Hiskias tunnel, som är över en halv kilometer lång. Det var ett stort arbete, och absolut värt att göras. Tunneln är mycket gammal, och i den hittade de forntida gravar och ben, sådant som togs tillvara och idag finns på museum.
Men de hittade inte det de sökte. De hittade inte Israels stora konungars gravar. Och framför allt: de hittade inte förbundsarken.
Var det en stor besvikelse för Valter Juvelius?
– Ja, det tror jag. Jag tror att det plågade honom, och livet ut fortsatte han leta efter chiffer. Han kunde aldrig riktigt släppa det, och med åren blev hans idéer vildare och vildare.
Och vad hade hänt om expeditionen verkligen hade hittat arken?
– De diskuterade det, och insåg problemen. Det är liksom en grej större än världen. När Indiana Jones hittar förbundsarken i filmen gömmer han undan den eftersom han förstår att den skulle förinta allt. Men även om arken inte skulle förinta allt är den ju så enormt viktig för så många. Skulle man ens kunna ha den på museum? Och i vems museum i så fall?
Vad tror du själv: fanns förbundsarken och var finns den idag?
– Jag skulle ha lust att svara; det är inte mitt område, skrattar Timo R. Stewart.
– Men det är klart att jag har funderat på det. Jag tror att det är mycket möjligt att det finns en grund för de här berättelserna i Bibeln. Att en sådan fanns skulle också förklara att det fanns ett rum i centrum av templet i Jerusalem, ett rum som var tomt när romarna kom till staden. Det känns intressant.
Han tycker att det är lite förvånande att så många av Juvelius samtida slog fast att förbundsarken inte kunde hittas,
– ”Man kan inte hitta den för den är förstörd”, sa de. Men hur kan man veta det? Det känns som om det var behändigare att den inte kunde hittas än att den kunde hittas.