I förra numret av Kyrkpressen skrev Daniel Björk, kyrkoherde i Petrus församling, en kolumn. I den frågade han sig om kristna förlorat sitt demokratiska immunförsvar.
Han skrev den för att han blivit orolig. Han ser själv och han hör av andra att vanliga kristna – människor han känner – tilltalas av budskap från starka, karismatiska ledare, till exempel Donald Trump – liksom Heddas vän i vår intervju här intill.
– Jag tycker inte att det är konstigt att vi människor tilltalas av starka ledare med enkla svar. Det finns alltid en sådan lockelse. Men vi måste stå emot den, säger han.
Han vill inte döma någon som trillar i den gropen. Det är svårt för oss att acceptera att världen är komplicerad, att saker – som en pandemi – bara sker. Då kan det kännas rätt att söka sig till en alternativ förklaringsmodell.
När det gäller budskap från ledare fäster vi oss lätt vid detaljer, vid sakfrågor. Om vi själva anser att abort är förkastligt och om Trump är emot abort – då tänker vi att han måste ha rätt också i andra frågor.
– Vi har en tendens att antingen idealisera eller demonisera våra ledare. Vi skulle så gärna vilja tro på en ledare som nästan är ofelbar.
Ledarens motståndare målas sedan upp som fruktansvärda, katastrofala, onda.
– Men det finns ett annat sätt att se på världen. Det behöver inte vara utifrån motsättningar och fiendebilder. De flesta är inte ”goda” eller ”onda” utan alldeles vanliga människor.
Demokrati är inte häftigt
Auktoritära ledare lever på att bygga upp en stämning av hot. Så också till exempel Donald Trump. ”Det finns någon bakom kulisserna som vill förstöra vårt land.”
Man är särskilt beredd att lyssna till ett sådant budskap då allt verkligen känns hotfullt och osäkert – till exempel under en pandemi eller när man känner att samhället förändras snabbt och i fel riktning.
– Men vi behöver behålla vårt demokratiska immunförsvar. Som kristna anser jag att vårt ansvar för det här immunförsvaret är ännu större än andras.
Daniel Björk har studerat historia vid Åbo Akademi och Stockholms universitet. Historien visar tydligt att det finns två sätt att organisera ett samhälle: det demokratiska och det diktatoriska.
– Den diktatoriska ledaren känner man igen på språket. Han underblåser rädsla och oro och skapar fiendebilder.
Det demokratiska språket kan kännas tråkigt i jämförelse. Där accepterar man att det mesta inte är svart-vitt, utan snarare grått. Det finns en massa utmaningar som måste lösas.
– Att bygga grunden för ett gott, demokratiskt samhälle är sällan häftigt eller attraktivt. Man lyssnar, man kommer överens om gemensamma spelregler, man kompromissar. Man motverkar nepotism och korruption genom byråkrati.
Är vi faktiskt blinda?
Han undrar om en del idag förlorat sin demokratiska läskunnighet. Som ett exempel nämner han evangelikala kristna och abortfrågan.
– Om en person – enligt vår egen åsikt – har rätt i en fråga, kan vi faktiskt svälja att den personen utövar ett auktoritärt ledarskap, utmålar fiendebilder, samlar omkring sig enbart ja-sägare och släktingar? Är vi faktiskt blinda för det här?
Vi kristna, menar han, får aldrig tänka att ändamålen helgar medlen.
– Vägen dit är lika viktig som målet.
Han ser på det så här: det finns alltid personer i vår värld som är redo att stiga fram och bli diktatorer.
– Men vi som samhälle måste välja vem vi släpper fram.
Han tar till en drastisk parallell: Om vi levt då Hitler kom till makten år 1932, och om Hitler enligt oss haft rätt i en sakfråga – skulle vi då ha tyckt att det är rätt att rösta på honom?
Han påpekar att de som verkligen var övertygade nazister i trettiotalets Tyskland i själva verket var ganska få.
– Men de behöver inte vara många. Sociologer säger att om 3,5 procent av befolkningen målmedvetet och fokuserat driver en fråga, då kan de förändra hela samhällets riktning.
Först relation, sedan samtal
Säg att någon vi känner – som Heddas vän i texten intill – lockas av en auktoritär ledares budskap och börjar tro på teorier som misstänkliggör myndigheter, forskare och medier – vad gör vi då?
– Jag tror att vi borde tänka på att upprätthålla en relation, inte döma, skälla på eller idiotförklara, säger Björk.
Det som krävs är en investering i relationen eller personen.
– Vi borde kanske – särskilt vi kristna – försöka sluta ändra på folks åsikter om det är människor som vi inte bryr oss om. Det är väldigt sällan någon ändrat sin åsikt efter en debatt i sociala medier, där vi står långt ifrån varandra och ropar.
Först när vi investerat i relationen kan vi bjuda in till samtal.
– Ett första steg är att den människa vi försöker nå går med på att lyssna till en annan röst och inte bara läser sina egna sajter. Man kan kanske utbyta länkar: läser du en av mina så läser jag en av dina. Sen kan vi samtala.
Han menar att det visserligen hjälper att vara påläst gällande den fråga som debatteras, men det är inte det som är det avgörande.
– Det är relationen först och samtalet sedan.
Processen kan likna den sorts avprogrammering som sker när en människa ska lämna en sekt eller något annat slags tankekollektiv där man bara fått tänka på ett visst sätt.
– Nya sätt att tänka kan du bara hitta på en trygg plats med människor som verkligen bryr sig om dig.
Läs mera: