– En av orsakerna till att jag inte accepterar dödsstraffet är att vi då ger upp möjligheten till förändring, då säger vi att den här människan aldrig kommer att förändras.
Det säger pensionerade rättspsykiatern Kerstin Kronqvist. Hon är bosatt i Mariehamn, men jobbade hela sitt yrkesverksamma liv i Helsingfors, nästan hälften av den tiden inom rättspsykiatrin. I början av 1990-talet var hon den enda rättspsykiatern på medicinalstyrelsen och läste alla rättspsykiatriska utredningar som gjordes i Finland.
– Under en vanlig arbetsdag läser en rättspsykiater rättegångsprotokoll och andra bakgrundsuppgifter, intervjuar den åtalade, går igenom psykologiska undersökningar och sammanställer utlåtandet till domstolen.
Det var ofta fråga om grova brott såsom brott mot liv och sexualbrott.
– Brott mot barn är extra tungt.
– Förutsättningen för att orka med jobbet är att man är professionell, har en grundlig utbildning och också har jobbat med sig själv, men trots det vill våldet tära på en.
– Det var egentligen känslan av att nu räcker det som gjorde att jag lämnade det jobbet vid millennieskiftet.
Det är viktigt att också jobba med annat.
– Annars riskerar man att få en mycket märklig människosyn. Jag hade en privat mottagning också, för att hålla kontakt med den vanliga verkligheten.
Hur orkar man?
Det som fått Kerstin Kronqvist att orka är en okuvlig tro på att det går att få kontakt.
– Jag minns en disputation där opponenten började från grunden och frågade: Hur föds människans jag? Svaret är ”i växelverkan”, det är så vi blir människor.
Omständigheterna för de åtalade hon mött genom åren följer ofta samma mönster av en trasig bakgrund.
– Typiska brott i Finland är att någon blivit knivad bland ett gäng karlar som supit. Och de har ofta vuxit upp i ett hem som varit likadant.
Syftet med domen är att visa både för den åtalade och för allmänheten att på brott följer straff, att så här ska man inte göra.
– Men om de åtalade är för sjuka för att förstå vad de har gjort och förstå att de straffas är följden meningslös både för dem och samhället. Rättspsykiatrins uppgift är att identifiera dem och se till att de får vård. Det är både klokare och humanare.
Hon har inget svar på om vi alla i en pressad situation kunde begå allvarliga brott.
– Mitt motto är: Gud led mig till dem som söker sanningen, men fräls mig från dem som hittat den.
Kerstin Kronqvists föräldrar var från Purmo, de var troende och hon har haft en barnatro med sig hemifrån. Hennes jobb har inte äventyrat hennes tro.
– De uttryck för mänskligt elände som finns är det vi själva som ställer till med på ett eller annat sätt.
Hur resonerar du när oskyldiga drabbas?
– För mig är Gud inte så väldigt personifierad, det är inte en vitskäggig farbror som för bok över vad vi gör. När brott begås handlar det för mig mera om: Vart har empatin och kärleken till medmänniskan försvunnit?
Det kristna evangelikala stödet för Trump i USA har hon mycket svårare att begripa.
– Det övergår min fattningsförmåga. Att man inte kan se hur illa han behandlar sina medmänniskor, sitt land och hela världen.