Pia Kummel-Myrskog har utsetts till biträdande direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet (FMS). De senaste sju åren har hon varit chef för det kyrkliga arbetet vid FMS.
– Det var tänkt att vi skulle göra den här organisationsförnyelsen, nu kom den lite snabbare på grund av pandemin och sparkraven. Vi har gått igenom organisationen och sett vad man kan göra för att undvika överlappningar. Jag har ansvar för att det arbetet fortsätter. Jag är också med i ledningsteamet för det internationella arbetet och ser fram emot att titta på det strategiskt.
Hur började du arbeta med mission?
– Vi hade ganska länge haft klart för oss att vi ville utomlands: vara en del av den världsvida kyrkan och se vad vi kan bidra med. Vi hade båda Latinamerika som en dröm och arbetet var då väldigt nytt där, berättar hon om familjens väg till Venezuela, där de var missionärer mellan 1997 och 2000.
– Det är en vattendelare i livet, det finns ett före och ett efter. Även om vi hade alla slags erfarenheter där är det något jag alltid är väldigt tacksam över.
Efter åren som missionär studerade hon, blev präst och jobbade på Kyrkostyrelsen.
– Pausen gjorde väldigt gott. Jag kunde se på missionsarbetet med nya ögon när jag kom tillbaka. Samtidigt har det varit viktigt att ha utlandserfarenheten.
Har din syn på mission förändrats?
– Framför allt tycker jag att missionen själv har förändrat sitt perspektiv. Vi planerar och mäter vad vi gör, och kan därför säga: det här är ett resultat. På 90-talet sände man ännu arbetare som jobbade på församlingsnivå. Nu är det många samarbetspartner som blivit mer självständiga och har egen teologisk utbildning och kan göra de uppgifterna själva. Missionen liknar allt mer ett ekumeniskt samarbete.
Vad är mission på 2020-talet?
– Mission är inte definierat så att alla skulle förstå det på samma sätt. Vi har definierat det som holistisk mission, där ingår förkunnelse, diakoni och påverkansarbete. Vi har förr tänkt att missionen är att det åker någon från Finland ut i världen. Den moderna synen är att missionen kommer från alla håll och går mot alla håll. Ofta finns understödet här, och viss sakkunskap, medan samarbetspartnerna har hela den lokala kännedomen om vad det är att vara kyrka i sin kontext.
Du var för en tid sedan på studievistelse i Mexiko, berätta om den.
– Jag hade möjlighet att studera teologi på spanska en månad. Det är en sak jag har Venezuela att tacka för, jag fick kontakter och lärde mig språket. Jag blev väldigt inspirerad av det, och imponerad av hur duktiga teologer de var.
Vad kunde vi lära oss av dem?
– De utgår från ett väldigt starkt patriarkaliskt system och en stark machokultur. Därför görs mycket befrielse-, feminist- och queerteologi, som går i dialog med den. De vill lyfta fram teologier som befriar människan. Framför allt marginaliserade och fattiga identifierar sig starkt med Jesus. Genom dem lär vi oss något om Jesus och om oss själva. Det är en väldigt inkluderande teologi och den är absolut inte mansföraktande. Det finns patriarkala strukturer också här. De har utvecklat väldigt mycket av tankar och språk som vi skulle ha nytta av för att befria oss från det, eftersom det egentligen inte är hälsosamt för någon – varken för män eller kvinnor eller andra könsidentiteter.
